Bekännelsens ”att” och Guds ”hur”


Jag gläder mig över att frågor om tro och bekännelse diskuteras i anslutning till ärkebiskopsvalet. Det är ett hälsotecken och nödvändigt för en kyrka. Jag har snarast varit åskådare och endast i begränsad omfattning talat och agerat. Jag har heller inte sett på intervjuerna av de andra ärkebiskopskandidaterna, så jag har svårt att tolka reaktionerna.

Med stigande förvåning och bekymmer har jag dock noterat personangrepp från olika håll, insinuationer om mygel och ovilja att tolka andra och det som de säger till det bästa. Diskussionen vittnar samtidigt om att bekännelsefrågor berör och engagerar.

Det gäller inte bara trons innehåll utan också om hur vi kommunicerar vår tro. Kanske finns här en förklaring till varför diskussionen blivit alltför hetsig. Det är viktigt att vi i kyrkan talar trons språk på ett sätt som bärs av förtröstan på Gud och tillit till andras troserfarenheter. Det finns rum för att reflektera om tro, för brottning med trons och livets frågor och för att lyssna på andra. Det är viktigt att vi tar till oss att kyrkans tro är större än vår personliga tro och bär den.

Det har hänt att jag blivit sorgsen. Så var det i torsdags när jag i Kyrkans Tidning läste professor Tryggve Mettingers frågor till oss biskopar om vår tro på Jesu uppståndelse, Jesu återkomst och de dödas uppståndelse samt ett evigt liv. De frågorna ska inte behöva ställas. Då har vi biskopar misslyckats: endera med innehåll eller kommunikation. Självklart får Mettinger som svar från mig ett trefaldigt ja.

Betänksam blev jag redan när några professorer av olika konfessionell tillhörighet uttryckte sin tacksamhet över att vi ärkebiskopskandidater varit otydliga om att Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed. Alltför stor tydlighet kan bidra till islamofobi, sa de. Professorerna skiljde tydligen inte mellan uppenbarelsefrågan – vad Gud gör enligt kristendomen och vad andra religioner berättar om Gud – från frågan om hur vi förhåller oss till människor av olika tro. Dessutom har de problem med verklighetsförankringen, anser jag. Kristna från olika traditioner besöker våra kyrkor tillsammans med muslimer och andra troende. Min slutsats är motsatt professorernas: I ett pluralistiskt samhälle sviker vi vår kallelse och människors förväntningar om vi inte berättar om vår tro. Det efterfrågar människor oberoende av religiös tillhörighet. Det är bra för alla. Det är också avgörande för kyrkans framtid i vårt land.

Den kristna bekännelsen uttrycker att Gud handlar. Vi kan inte förklara hur det sker. Människan har varken förmåga och mandat att träda i Guds ställe eller rätt att förminska det gudomliga mysteriet. Vi får lita till Guds löften.

Den Kristus som är föremål för vår tro är ingen tankekonstruktion. Inkarnationen äger inte rum i våra egna tankar utan i historien. Kristus är Guds son eftersom Gud blev människa för att dela våra liv och ge oss nya livsmöjligheter. Vår bild av Kristus kan vara en tankekonstruktion. Men vår tro bygger inte på denna utan på levande Gud som uppenbarat sig och är närvarande hos oss.

 

3 kommentarer

Sven Andersson säger
17 november 2013 – 07:46

Det måste väl ändå vara så, att varje kristen, ännu mera varje präst och
absolut varje biskop helt kan instämma i vår kyrkas trosbekännelse. Detta
utan omskrivningar, reservationer eller SVAMMEL om "symboliskt, bildlikt,
och div. omtolkningar." Det är kanske frestande att efter teologstudier visa,
att man inte bara "har kvar sin barnatro", men det är nog denna konkreta
tro som gäller för både bildade och obildade.

Kerstin Pilblad säger
17 november 2013 – 08:59

Bra skrivet, biskop Ragnar!

Kersti Pilblad säger
25 november 2013 – 04:06

Håller med om att vi som präster måste kunna stå för trosbekännelsen som ett uttryck för kyrkans tro som bär oss. Men trosbekännelsen får inte bli ett examensprov för att få kalla sig kristen. Inte heller får den bli den " moderna inkvisitionens" vapen i jakten på fundamentalister och barnatro. Det måste få vara OK att i Svenska kyrkan få stämma in i trosbekännelsen och faktiskt tro på det man där bekänner, utan att bli kallad oreflekterad kristen eller trospolis. Ang barnatro: den bär ända in i himlen. Men det behövs också teologer för att problematisera och argumentera i pågående diskussion.

Biskop Ragnar svarar
25 november 2019 – 08:13

Kerstin, jag delar ditt dubbla perspektiv på trosbekännelsen. Vi stämmer in i kyrkans bekännelse. Det innebär inte en avprickning av hur vi förhåller oss till ett antal punkter i trosläran. Och det behövs en reflektion över trons innehåll i vår tid. Trosbekännelsens genuina plats är gudstjämsten, inte ett teologiskt seminarierum. Ragnar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.