Vi delar Mandelas vision – kampen går vidare


 

Vred Fred o församling sjunger. Foto: Tord Harlin
Vred Fred o församling sjunger. Foto: Tord Harlin

 

Det var stor glädje. Det var fest. Nelson Mandela hade frigivits ur fängelset. Det var mars 1990 och hans första resa gick till Sverige. Mandela ville fira gudstjänst. Det var nog naturligt för den tidigare lekmannapredikanten i Metodistkyrkan, särskilt som han visste vilket stöd kyrkorna gett i kampen. Utrikesdepartementet blev ganska överraskat. Med fem dagars varsel anordnade vi en ekumenisk tacksägelsegudstjänst här i Uppsala domkyrka. TV fick improvisera med belysningen för att kunna sända.

Sten Rylander talar. Foto: Tord Harlin
Sten Rylander talar. Foto: Tord Harlin

Nelson Mandela kom tillsammans Winnie Mandela och en delegation av 20 medlemmar ur ANC. Han var en åldrad man, 72 år, och hade kroppsliga sviter efter 27 år i fängelse, där han gömts undan under sin krafts år. Men hans blick var klar och rösten bar fram ord som kunde förnya. Jag ser framför mig hur vi gick in i procession i en fullsatt domkyrka. Påfallande många var unga. Det fanns förväntan i luften.

Tacksamheten slog an tonen i sånger, psalmer, musik, tal och böner. Uppmaningar till fortsatt hängivenhet och engagemang sände oss till fortsatt kamp. Men segern över Apartheid låg inom räckhåll.

Den första psalmen var psalm 4, ”Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig! När den nya dagen gryr vår lovsång till dig går.” De gamla orden fick en särskild betydelse. Vi hade fått uppleva en ny dag genom Mandelas frigivning och svarade med lovsång. Vårt hopp förnyades om att en ny dag ska komma när försoning råder och alla är fria till slut.

Som evangelium lästes Jesusorden ur Matteus 16:24ff: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Ärkebiskop Bertil Werkström betonade att det är en livsregel för livet som helhet att ge avkall på sig själv och tjäna Gud. Det kan leda till uppoffringar, men lidandet har en gräns. Det finns hopp. Han avslutade med att påminna om kyrkans uppdrag. Kyrkan ska vittna om frihet, rättvisa och fred. Hon ska också verka för helande och försoning i ett sargat samhälle. Kyrkan ska inte vara åskådare. ”Många kors måste lyftas upp och bäras”, sa Werkström.

Nelson Mandela började sitt tal med att uttrycka sin glädje över möjligheten att få fira tacksägelsegudstjänst i detta heliga rum. Ingen människa är en ö, inte heller är vi gjorda av sten. Han hade i fångenskapen hört ropen från medmänniskor och medkristna. De fångna blev inte bortglömda. Okända skrev, firade deras födelsedagar och bad för deras frihet. Mandela sa att de hade kommit för att tacka kyrkorna och det svenska folket för allt stöd under så många år utan att ge upp kampen.

Mandela betonade att arbetet inte var fullgjort och vädjade om fortsatt stöd. Många politiska fångar fanns kvar. Han kom in på kyrkornas insats. Missionärerna var de första som slog larm och fick efterföljare. De följde sin tro och isolerade ondskan. De började spontant stödja offren för ondskan. De gav inspiration till miljoner av troende i Sydafrika. De internationella ekumeniska organen ställde upp i kampen. Mandela avslutade sitt tal med att uttrycka sin övertygelse om seger i kampen för ett enat, demokratiskt och icke-rasistiskt Sydafrika. Applåderna var långa.

Församlingen gungade och klappade i takt till de sydafrikanska sångerna. Under förbönen sjöng vi sången Thuma mina som församlingssvar. Vi fick också tillsammans avge en förpliktelse om fortsatt engagemang i den oavslutade kampen. Med Mandela längst bak i domkyrkan vid folkförsoningens träd sjöngs som avslutning den sång som vi hoppades en dag skulle bli Sydafrikas nationalsång: ”Nkosi Sikelel’ iAfrika”. Och så blev det.

Det berör mig djupt att tänka tillbaka på denna historiska händelse som skulle följas av många andra. Idag firar vi inte bara en minnesgudstjänst. Vi firar tacksägelsegudstjänst för Nelson Mandela, som med sitt liv blev ett unikt vittne om försoning och ett redskap för rättvisa och fred. Vi delar hans vision, kampen går vidare.

Det här var mitt tal vid gudstjänsten i domkyrkan på kvällen den 19 december. Det var en högtidstund att åter få sjunga med Vred Fred och lyssna till förre ambassadören Sten Rylander och professor Hans Engdahl, som båda följt Mandela på nära håll och skrivit om honom. Det var tydligt att många vill dela visionen och föra kampen vidare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.