Evigheten på fjället och havet


 

Vid Hälsingekusten
Vid Hälsingekusten

Jag är uppväxt i skogen vid foten av fjället. De inre bilderna av träden, bäckarna, hjortronen, de vindpinade träden och kalfjället har etsat sig fast. Djupast sitter intrycket av det milsvida fjället. Det inrymmer evigheten för mig. Allt det kortsiktiga och mångahanda är borta. Kvar finns de obegränsade vyerna och det karga landskapet. Tiden står stilla. Guds eviga nu är.

Sedan många år bor jag långt från fjällen. Psalmerna vi sjöng lever kvar i mitt inre. ”Morgon mellan fjällen. Hör hur bäck och flod, sorlande mot hällen, sjunger: Gud är god.”  Och så den psalm jag väljer om någon frågar efter det som bär mig som människa och kristen: ”Var jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän. Han osynlig är, men till mig talar.” Guds son är närvarande och går med, även långt borta från fjället.

När jag var student och senare ung präst var det alltid intressant att möta något nytt. Nuet var det viktiga – och det okända som låg framför. Senare ändrades det. Miljöerna från uppväxten tränger sig på mig. Någonting berör på djupet när jag på TV ser sådana som påminner om dem. Och när jag åker med bil i Hälsingland kan jag föreställa mig att de ganska små bergen egentligen är fjäll.

Det är inte bara fjällen som förkunnar det eviga i skapelsen. Det böljande jordbrukslandskapet kan göra det. Och så havet. Under min biskopstid har jag haft förmånen att ha en bostad vid Hälsingekusten. Sedan åtta år har jag dessutom en brygga. I sju och ett halvt år har jag sökt efter båt på Blocket. Längtan efter att komma ut på havet har hela tiden funnits. Av olika skäl har det dröjt. Men nu har jag till slut blivit med båt. För att vänja mig var det tur att jag fick köra den nyinköpta båten på släp i 54 mil i låg fart. Det var en meditativ resa genom ett underbart försommarlandskap.

Jag som i stort sett bara åkt båt på insjöar ska nu försöka klara av att styra på havet och undvika stenarna i vattnet. Det finns gott om sådana här. Tur att det finns navigationshjälpmedel. Jag ska njuta av den frihet som ledigheten ger och passa på att få kontakt med den evighet som Gud ger. Paradoxalt nog gäller det att ta tillvara på tiden för att möta evigheten. När jag ser båten vid bryggan slår det mig hur kort sommaren är. Och en båt ska ju inte ligga i hamn.

Oavsett var du är och hur du än har det tillönskar jag dig en god sommar. Gud är närvarande hos dig. Det oändliga omsluter det ändliga. Det är nåd. Öppna ditt hjärta för Gud och ta emot!

3 kommentarer

Emma Hedlundh säger
29 juni 2014 – 03:57

En välsignad sommar till dig och familjen!

Andreas Holmberg säger
30 juni 2014 – 05:43

Glad semester! Själv är jag uppvuxen vid havet i landets enligt gammal uppgift småbåtstätaste stad Luleå - fast utan båt. Havsutsikt har vi här i Iggesund, över den del av Byfjärden som kallas Norrbotten, men bara höst och vår - sommartid stänger björklöven det glittrande vattnet ute. Båtlösa är vi än, men njuter av församlingarnas skärgårdsgudstjänster såväl i Norrbotten som i Hälsingland. Då får vi lift - Kråkön den 13 juli står närmast på tur.

Hälsningar med Jakob Knudsens originella havs- och sommarmorgonpsalm http://www.psalmboken.blogspot.se/search/label/Se%20nu%20stiger%20solen%20ur%20havets%20famn - fin svensk alternativmelodi finns i Psalmer i 2000-talet

Anette Wilger säger
24 september 2014 – 09:20

Hej Ragnar!
Läser det här när det redan (sedan någon dag bara) blivit höst.
Jag växte snarast upp bredvid granskogen, men har som vuxen fått möjlighet ta till mig Härjedalens fjäll-landskap; sjöng också Morgon mellan fjällen som barn och det är fortfarande en av favoritpsalmerna.
Ja, landskapen som säger oss något om det stora och oändliga, är många.
Skönt när de kan få flytta in i ens hjärta också!
Fint blogginlägg - och allt gott till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *