Jag har gjort en resa de första dagarna i november. Den gick till Tirana i Albanien för en global konsultation. Företrädare för hela bredden av kristna traditioner möttes för att dela erfarenheter och överlägga om diskriminering och förföljelse. Hälften av de 145 deltagarna kom från kyrkor som lever särskilt utsatta, vissa även hotade till sin existens. Genom alla personliga berättelser blev det också en inre resa till lidande, dödande, fördrivning och hotade livsmöjligheter. I den resan ingick att Bibeltexterna fick en fördjupad innebörd. Den tidiga kyrkans erfarenheter blev nutida. Ett exempel på en sådan text är Andra Korinthierbrevet 4:8-11, där Paulus reflekterar över sin situation och att kraften kommer från Gud, inte från honom själv: ”Alltid är jag ansatt men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.” Det handlar om att följa Kristus tillsammans. Korset enar. Nöden förenar.
Det var ingen tillfällighet att Global Christian Forum samlades i Albanien. Efter Andra världskriget skedde en svår förföljelse av troende under en sällsynt hårdför kommunistisk regim av kinesiskt snitt. Sedan blev all religionsutövning förbjuden 1967. Albanien utropades som det första ateistiska landet. Med diktaturens fall för 25 är sedan kom den stora förändringen. Gudstjänster kunde firas. Vid en mottagning hos Albaniens president påminde han om det och det förtryck som troende från olika religioner hade plågats av.
Albaniens ortodoxa kyrka återupprättades 1992 av den ekumenisk patriarken i Konstantinopel. Som ett påtagligt tecken för att livet segrar till slut står den magnifika Kristi uppståndelsekatedralen i Tiranas centrum, som blev klar några år efter befrielsen.. I dess kulturcentrum hölls mötet.
Några kvarter därifrån ligger den romersk-katolska S:t Pauluskatedralen. Biskopen Frendo anknöt i sin hälsning till moder Teresa och hennes ord om att vi kan se Guds ansikte i varje människa. Mötet fokuserade på att människor som skapats till Guds avbild inte behandlas som sådana på alltför många platser. Generalsekreterare Olav Fykse Tveit från Kyrkornas Världsråd underströk att kristna har ett ansvar för alla människor. Det var också budskapet från de allra mest utsatta kristna.
Kardinal Kurt Koch från enhetsrådet framförde en hälsning från påve Fransiskus om behovet av kristen solidaritet i de svåra omständigheter som många kristna och kyrkor befinner sig. Delat lidande är den mest genuina form av ekumenik. Förtryckarna gör inga skillnader mellan kristna. Alla döpta hör till samma Kristi kropp.
Redan första dagen fick vi lyssna till tio vittnesbörd om diskriminering och förföljelse. Och många andra följde under de tre dagarna. Det blev en smärtsam resa in i en värld som vänt Gud ryggen. Förtryckets ledare och hantlangare försöker dölja att det är så genom att motivera tortyr, våldtäkter och dödande med att de utför Guds vilja. Det är närmast en hädelse mot Gud som skapat människan till sin avbild, oändligt värdefull, med kallelse att bli det hon är och att vara Guds medarbetare i skapelsen.
Gud delar utsatthet och lidande. Kristna runt jorden förenas i kampen mot ondskan oavsett vilka som drabbas. Vid den avslutande Taizégudstjänsten sjöng vi rövarens ord till Jesus på korset: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” När vi bad Herrens bön hörde vi böneropet från moskéns minaret. Det lät ovanligt vackert. Jag uppfattade det som ett tecken för att utsatthet och lidande saknar mänskliga gränser och att människans längtan efter befrielse är universell. Därför ber vi.
Kyrie eleison.