Det är viktigt med perspektiv och proportioner. Därför tycker jag att det är bra för mig och min verklighetsuppfattning att regelbundet besöka vår evangelisk-lutherska systerkyrka i Zimbabwe, som Uppsala stift sedan två decennier har en vänstiftsrelation med. Banden mellan våra kyrkor går 112 år tillbaka i tiden. Dotterkyrkan har blivit systerkyrka. Vi har mycket att lära av varandra.
Det är viktigt att vara trofast och solidarisk, särskilt när utsattheten och nöden är stor. I Zimbabwe är detta verkligheten sedan början av 1990-talet. Det har inte blivit bättre med tiden. Nu är det så illa att regeringen tar ut en sorts moms på kyrkornas omsättning. Omoralisk desperation är det. Vi väntar på den avgörande kris, som gör en nödvändig, radikal utveckling möjlig. Det är bara tragiskt med en tidigare befrielserörelse som bygger sin framtid på rädsla, underbyggd av en brutal säkerhetstjänst.
Nu är jag i Bulawayo tillsammans med stiftsdirektor Solveig Ininbergs för biskopsvigning, överläggning och besök samt installation av ny ledande biskop nästa söndag. De tre biskoparna växlar nämligen om med att inneha detta uppdrag för fem år i taget.
Det är varje gång lika rörande och tröstande för mig att möta dessa vänliga, leende och generösa människor och medkristna. De kommer från olika stammar, traditioner och sammanhang. De är inte eniga i allt men möter vardagen och framtiden tillsammans. De lider brist på det mesta, men inte på förtröstan som är den personliga trons djupaste innebörd. Jag har under mina drygt femton år som biskop lärt känna många. De visar självkänsla. I mötet med flera av dem har jag blivit välsignad av att få tala om det svåraste som kan drabba oss människor. Vi har mycket att lära av dem när det gäller verklig öppenhet och existentiellt djup.
Kanske är Zimbabwierna för snälla. En sydafrikansk biskop sa till mig i samband med 100-årsjubiléet 2003 att hade det varit i Sydafrika hade miljoner gått ut på gatorna. Men för vännerna i Zimbabwe var den nya regimens massaker i Matabeleland i början av 1980-talet ännu aktuell. Det är då inte lätt att göra uppror. Sedan dess har fler blivit bokstavligen hudflådda. Bildbevis har samlats.
Vi har en problematisk flyktingsituation i Sverige. Drygt 150.000 kommer i år. Det är verkligen inte lätt att klara, särskilt inte om det blir 500.000 på ett år. I Zimbabwe är situationen radikalt annorlunda. Här har drygt 4 miljoner människor lämnat landet, ofta de mest välutbildade. De som stannat lider nöd och får osäkra, underfinansierade månadslöner – eller inga alls. Vi har mycket att lära av dem när det gäller att ställa upp för vår medmänniska.
Michael Dube, Principal vid Manama Bible School, vigdes idag till biskop i Västra stiftet. Han är välutbildad i USA och har en vänförsamlingsrelation till Heliga Trefaldighet i Gävle. I sin predikan visade han tecken på sin ledarkapacitet och att han är en god luthersk teolog. Han tog upp det centrala innehållet i den lutherska reformationen och applicerade det på den situation som kyrkan och de kristna lever i. Han talade om nåden, tron och en förnyad relation med Gud som får konsekvenser. Predikan var kristocentrisk med en tillämpning in i människors situation. Han hamnade i sanningsfrågan. Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet. Alla tre aspekterna på vägen är relevanta i Zimbabwe. Hans förkunnelse fokuserade på betydelsen av sanning i den troendes gudsrelation och i att omsätta tron i handling. Vi har mycket att lära av våra medmänniskor och medkristna. Jag uppfattade biskop Dubes predikan så, att här förkunnades ett budskap in i ett av jordens mest korrumperade samhällen. Då kan man inte ta lätt på sanningsbegreppet, inte heller fly från kravet att i all mänsklig ofullkomlighet försöka omsätta sanningen i praxis. Vi har mycket att lära när det gäller att stå upp för den gudomliga sanningen, trots att vi själva inte förmår – och inte heller ska kunna – greppa den helt och fullt.
Vi bör inte projicera på Gud de problem som egentligen gäller människor. Det är bättre att bejaka vår personliga livssituation än att fly från den. Vi bör ha vår livsförankring i Gud, och i Jesus Kristus som uppenbarar Gud för oss. Genom Guds heliga Ande får vi kraft att leva.
Den gudomliga uppenbarelsen avgör vår framtid som kristna och som kyrka. Jag hoppas att den blir ett huvudtema inför reformationsjubiléet 2017. Ad fontes – till källorna.