Aktiv dödshjälp devalverar människovärdet


Under resor i stiftet har jag tid att lyssna på radion. I förrgår hörde jag en intervju med den svensk-italienska regissören Erik Gandini om hans aktuella dokumentärfilm ”The Swedish Theory of Love”, som behandlar det politiska manifest för Sveriges framtid som formulerades 1972. I detta slogs fast att ingen ska vara beroende av någon annan. Drygt 40 år senare är Sverige världens ensammaste land när det gäller flest ensamhushåll och upplevd ensamhet. Det handlar både under livet och inför döden. Det finns självklart också positiva sidor, exempelvis när det gäller ekonomiskt oberoende.

Är det ett mänskligt ideal att alla ska klara sig själva i alla avseenden, inte vara beroende och i förlängningen inte ligga någon till last. Tänk om vi istället skulle se det ömsesidiga, positiva beroendet som vårt mänskliga ideal? Relationerna är livsnödvändiga.

Så tänkte jag under min resa. Sedan associerade jag vidare till hur svårt det kan vara att inse och leva med vår egen sårbarhet och svaghet – och att möta och hantera andras. När livet är smärtsamt och inför döden blir det än svårare. Det blev så tydligt när jag läste fyra kända svenskars artikel i Dagens Nyheter den 30 januari, där de i svepande ordalag kräver en utredning om ”frivillig” dödshjälp. Deras livs- och trosåskådningsbakgrund är olika. Det blev fel redan i rubriken. Det som de förespråkar är i verkligheten aktiv dödshjälp. Med begreppet frivillig dödshjälp döljs den svåra problematik som deras förslag inrymmer. Idag praktiseras passiv dödshjälp, dvs. sådana vårdmetoder används som lindrar lidandet men kan korta den återstående livstiden. Med aktiv dödshjälp passeras en etisk och moralisk gräns för vad en människa klarar av att avgöra och ska utföra.

Aktiv dödshjälp devalverar människovärdet i dödens närhet med återverkningar på människovärdet för dem som lever. Riktigt obehagligt tydligt blir det när de fyra författarna skriver: ”Varför finns inte denna rätt i vårt land? Sverige har en åldrande befolkning och vi lever allt längre. Dödshjälpsfrågan kommer oundvikligen att bli alltmer brännande. Trots att den palliativa vården byggts ut och gör stora och behjärtansvärda insatser klarar man inte att ge alla en värdig död.” Människovärdet och livskvaliteten kan komma att i realiteten avgöras av om man är till nytta och om vårdresurserna räcker till. Ett humant samhälle ser istället till att det finns livsrum och vård för alla.

Människan kan inte placera sig i Guds ställe. Kravet på aktiv dödshjälp bygger på att alla kan fatta rationella, väl övervägda beslut och att de som verkställer kan avgöra. Alltså: nej till aktiv dödshjälp.

Det är inte förvånande att den tydligaste repliken kom från Rasmus Isaksson, DHR och Maria Johansson, Lika Unika. Se http://www.dn.se/debatt/repliker/riskabelt-tillata-aktiv-dodshjalp/. En biskop kan inte säga det bättre än de gör:

”Alla människor i Sverige ska kunna känna sig säkra på att forskning och vård är helt inriktade på att bota, lindra och värna livet – oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Det som framför allt behövs är livshjälp – inte dödshjälp!”

Som medmänniska, kristen och biskop vill jag helhjärtat instämma.

2 kommentarer

Lolise säger
6 februari 2016 – 10:14

Den som verkligen vill dö begår säkert också självmord, oavsett vad andra tycker. Det tråkiga med att neka någon rätten till sin död är att hen då måste dö i lönndom och ensamhet isf att kunna ta farväl och ha anhöriga i sin närhet vid dödsögonblicket. Även för anhöriga måste det vara bättre att vara förberedd och få ta farväl, än att vara helt oförberedd på ett självmord.

Jag har svårt se devalveringen. Tycker snarare devalveringen handlar om att omyndigförklara den enskilde, frånta hen rätten att själv få bestämma.

Hoppas och tror att vi snart kan få den rätten.

Biskop Ragnar svarar
22 mars 2019 – 08:14

Lolise, när en enskild människa väljer att begå självmord berör det främst henne själv och den närmaste omgivningen. Men ofta har släktingar och vänner svårt att förstå att handlingen var den enda möjliga utvägen. Verklighetsbilden kan vara helt olika. Ibland är handlingen lättare att förstå. Du argumenterar som om vi ska ge upp inför självmord. Istället bör vi göra allt för att ge människor kraft att leva. Det har med människovärdet att göra: är mitt liv värt att leva?

Om ett samhälle institutionaliserar möjligheten till aktiv dödshjälp blir konsekvenserna principiellt långtgående. Argumenten för aktiv dödshjälp bygger på ohållbara förutsättningar menar jag. Främst bygger det på att alla människor tänker rationellt och på likadant sätt i livets olika skeden. Men vi vet att det inte är så. Det finns så många exempel: mobbning, misshandel, psykoser, djupa depressioner, allvarliga olyckor och katastrofer. Listan kan bli lång. Det som verkade vara den enda utvägen kan efteråt visa sig inte vara det. Anhöriga förutsätts fatta rationella beslut men alla klarar inte av att möta sjukdom och lidande. Läkare och sjukvårdspersonal förutsätts agera utifrån en etik som inte längre bygger på att de alltid står på livets sida genom att lindra, bota och rädda. Som bekant kan även läkare och medicinska institutioner göra fel. Döden kan inte återkallas. Frågan om aktiv dödhjälp gäller inte bara de enskildas rätt att bestämma, utan om de har förutsättningar att bestämma och om människor har rätt att avsluta andras liv.

Vi har aldrig tidigare haft en så kvalificerad sjukvård med möjlighet att lindra smärta och ge en god vård i livets slutskede. Ändå tycks rädslan för döendet vara större än någonsin. Kanske hör det också samman med en tilltagande rädsla för sårbarhet och utsatthet, för svaghet och att inte kunna förfoga över allt själv. Vi förfogar inte över livets början, i realiteten heller inte över dess slut.

Lolise säger
6 februari 2016 – 10:12

Det var inte min avsikt att det skulle framstå som man ska ge upp för självmord. Det går säkert att ge en del livsmodet tillbaka. Men jag tror det är en utopi att det skulle gälla alla. Jag talar om dem som bestämt sej, de som inte ser nån mening med livet osv. Ingen mer än hen själv kan avgöra om hens liv är värt att leva.

Självfallet påverkar självmord alla inblandade. Därför kan jag tycka att det är bättre att kunna få prata igenom det hela, få anhöriga att eventuellt förstå varför man väljer den vägen.

Nu menar jag inte att personer som befinner sej i psykoser och liknande, eller att man som t.ex mobboffer, bara ska kunna gå in på sjukhuset och kräva att få dö. Men de som är vid sina sinnens fulla bruk och känner att det inte finns nån annan utväg, ska vi inte kunna visa dem respekt och ge dem den lindring de vill ha?

Aktiv dödshjälp på sjukhus finns redan: läkare/barnmorskor utför aborter. Då pratar vi människor som inte själva får bestämma om de vill leva eller dö. Så varför skulle man inte kunna blanda ihop en cocktail till en myndig person? Hen väljer själv om den ska sväljas eller inte.

Valfrihet, är min önskan. Nån gång blir det nog så också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.