Korset hos statsministern


Det är stilla veckan. Då ska vi vara stilla inför det allvarligt mänskliga och djupast gudomliga som sker under skärtorsdag och långfredag inför mötet med påskdagens evangelium, att livet segrar trots allt. Jag är inställd på att förbereda mig för påsken och har avsatt ett par dagar för det.

Idag var jag på bilresa i mellersta Norrland. På bilradion i morse hör jag om explosioner på Bryssels flygplats. Så händer det som många väntat sig. Terroristerna slog till. Utan urskillnad, för att sätta skräck. Att livet saknar värde för dem. vittnar deras handlingar om. Att tala om martyrium är en hädelse mot Gud. Ärkebiskopens vädjan om bön för de drabbade återges i radiosändningen. Och en stund senare sker attentatet i tunnelbanan.

Jag har vetenskapligt forskat på decennierna efter Första världskriget. Trettiotalet innehåller det mesta av det obehagliga. Reaktionen mot det individualistiska och mänskligt optimistiska 1800-talet är förståelig mot bakgrund av första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Det är en tid när människor manipuleras genom många små steg i fel riktning. Då blir det särskilt svårt att sätta ner foten och säga att nu är det nog. Jag har läst korrespondensen mellan Rikssäkerhetstjänsten i det naziledda Tyskland och den evangeliska kyrkan. Den vittnar om hur man med de små stegens djävulskap kan leda en naiv kyrka mot avgrunden. Värt att observera är hur man genom demokratiska val tog över makten i de tyska landskyrkorna. Nu ser jag många tecken på att historien upprepar sig. Det känns inte alls bra. Något för oss att ta på allvar?

Det jag har särskilt svårt med är om man genom att döda sig själv och ta andra med sig i döden påstår sig utföra något som innebär en säker martyrdöd. Detta är den ultimata hädelsen – att Gud legitimerar ondskan. Den gudomliga kärleken har blivit till sin motsats.

Efter en hel dag av meningsfulla samtal kommer jag hem. Då sätter jag mig i en skön fåtölj och ser på TV. Statsministern kommenterar händelserna i Bryssel. Då upptäcker jag att mönstret på väggen bakom honom innehåller korset. Hur har det gått till? Men det är väl rätt. Det han talar om har med korset att göra, det kors som innesluter allt i världen. Jag ser det som ett tecken efter en svår dag. Det mänskliga är relaterat till det gudomliga.

Människan är inte god, hon kan till och med bli fångad av det onda. Det är naivt att tro annat. Som en biskopskollega drastiskt uttryckte sig för nu många år sen: ”det finns en djävul i varje människa!” Ondskan måste vi ta på allvar. Alltså finns det en djup visdom och ett framtidshopp i kyrkans tro på att syndabekännelsen leder till en gudomlig förlåtelse utan gräns som ger förnyat liv och ett hopp som bär. Förändring och förnyelse är möjlig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.