Eftersöks: vägar till gudstjänstliv


Ämnet anknyter till temat för Fjärde söndagen efter påsk – vägen till livet – som handlar om Jesus som vägen till livet och därmed om vår väg till livet. Detta är relevant också för mitt ämne. Saken gäller behovet av vägar som leder fler in i ett gudstjänstliv som ger delaktighet med andra i det som Gud ger för Livets skull.

Från retreat i Assisi med den helige Franciskus
Från retreat i Assisi med den helige Franciskus

Det finns en allvarlig bakgrund, nämligen gudstjänstens kris i Svenska kyrkan. Antalet deltagare i gudstjänsterna har minskat med 50 % mellan åren 1990 och 2014. En djupare analys fordras än vad som är möjligt i en kort artikel. Det finns flera förklaringar. Några har att göra med samhällsförändringar som påverkar församlingarnas förutsättningar. Andra är relaterade till teologiska trender som leder bort från den gemensamma gudstjänsten. Åter andra berör det sedan decennier ökande underskottet bland människor av kunskaper om kristen tro, erfarenheter av kristet liv och relationer till kyrka och gudstjänstliv. Krisen beror enligt min mening mer på avsaknaden av vägar in i gudstjänsten än på gudstjänsten som sådan. En ny kyrkohandbok kan bidra positivt till själva gudstjänsten men inte så mycket mer.
Vägarna som öppnar för gudstjänstlivet är flera. Jag nämner några som lett till fördjupad delaktighet, sedan andra som fordrar mer vägarbete.
• Liturgisk förnyelse med breddad delaktighet, fler sätt att fira gudstjänst och införandet av liturgiska färger. Det visuella intrycket av en gudstjänst är numera vit istället för svart, färgrik istället för enligt gråskalan. Det är en radikal förändring under ett drygt halvt sekel.
• Symbolerna har stärkt sin ställning och de liturgiska handlingarna har utvecklats. Att tända ljus, korstecknas med aska och dopvatten, smörjas med olja, få personlig förbön med handpåläggning, lägga böner i en bönekorg som bärs fram till altaret samt delta i nattvarden är bara några exempel. Hit vill jag också räkna det rika kör- och musiklivet. Allt detta har blivit mer framträdande i församlingens gudstjänster och kyrkliga handlingar, tydligt också vid vissa högtider, särskilt allhelgonahelgen. Vi ser det när enskilda besöker kyrkan och vid kriser i samhället.
• På psalmernas och sångernas område har det skett en omfattande förnyelse sedan den tid då 1937 års psalmbok ensam skulle råda. Vår psalmskatt är ekumenisk, inrymmer fler andliga och musikaliska traditioner samt utvidgas ständigt. Den kompletteras med enklare sånger från Taizé, Iona, den ekumeniska rörelsen och andra sammanhang.
• När det gäller gudstjänstmusiken står vi i ett brytningsskede. I 1986 års kyrkohandbok infördes två musikaliska alternativ i nattvardsliturgin. Det enda som i huvudsak använts är det som motsvarar serie A i 2016 års handboksförslag. Några större skillnader i musikalisk profil fanns inte.
Försöksverksamhet med ny gudstjänstmusik har främst pågått lokalt. I det aktuella kyrkohandboksarbetet har flera serier med olika musikalisk profil tagits fram och lett till en polariserad, ganska svårtolkad diskussion. Jag anser inte att det skulle räcka med en enda serie, alternativ A, i kyrkohandboken medan gudstjänstmusiken i övrigt släpps fri. Församlingarnas huvudgudstjänster riskerar då att förvandlas till försöksverkstäder. De som deltar i gudstjänsterna måste kunna lära sig gudstjänstmusiken, känna igen sig och vara delaktiga. Därför behövs flera antagna serier, som senare kan kompletteras. Det är huvudpoängen i mitt debattinlägg i Kyrkans Tidning: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/musikaliska-akademien-overtygar-inte.
• Ett pedagogiskt tänkande behövs för introducera gudstjänstdeltagarna till musiken. Det är ett behov redan idag, när alltför få sjunger med i de liturgiska partierna. Det bör vara regel snarare än undantag att man sjunger igenom församlingspartierna före gudstjänsten, så att det finns reella möjligheter att lära sig dem och vara delaktig.
• Den avgörande framtidsvägen är som jag redan antytt att ge undervisning och introduktion till gudstjänsten. Gudstjänstens teologi måste besvara grundfrågan varför vi firar gudstjänst och inte nöjer oss med en privat andakt.

4 kommentarer

Mattias Lundberg säger
15 april 2016 – 10:41

Många bra tankar här. Tack för dina synpunkter även i KT-artikeln (på vilken jag svarade i KT). Man bör nog inte förväxla gudstjänstlivets kris med kyrkohandboksarbetets kris. Många av de saker du helt riktigt tar upp som viktiga för 1900-talets gudstjänstliv var helt eller delvis beroende på musik- och gudstjänstlivsarbete på oerhört hög nivå (av Adell, Runbäck, Peters, Weman, Göransson, Bohlin et al). Så här femton år efter separation från staten är det tydligt hur mycket kyrkans gudstjänstliv då var beroende av samverkansaktörer (vilket skeende nyligen fått en utmärkt skildring i Anders Dillmars tetralogi om 1900-talets kyrkomusikaliska utveckling och Harald Göransson).

De försöksverkstäder du nämner kommer för det första säkerligen inte att infoga sig i KHF 2016 om denna skulle antas, och för det andra ger redan denna möjlighet till så många kombinatoriska möjligheter att inte två församlingar kommer att ha likadan Mässa längre. (Noteras kan att man k norska kyrkan trots varningar valde att gå vidare med ett omfattande normerat utbud, men att man efter bara några år fått riva upp detta och göra om det).

Handbokstrohet inskärpt genom auktoritet lär ha liten effekt. Jag tror att det enda sättet att få en handbok använd under en längre framtidsperiod är att göra den så bra och genomtänkt att församlingar v i l l använda den.

Det som motsvarar gtjmusik A förtjänar en sakligt bättre, mer djupgående och konstnärligt levande behandling än vad som blivit fallet. Detta kommer förr eller senare att ske utanför kyrkans centrala organ, eftersom det senare som sagts ovan är på väg bort från de sammanhang där detta odlas och lever. Lyckligtvis har församlingsnivån ofta god kontakt med de gamla bundsförvantsorganisationerna, vilket tydligt syns i remissvaren på KHF 2012.

Än en gång, tack för att du lyfter fram dessa avgörande frågor.

Rolf Larsson svarar
23 april 2019 – 08:16

Tre för mig avgörande synpunkter:
1. Behöver vi skynda på en ny kyrkohandbok, när 1986-an ännu inte har fått genomslag, när det gäller dess intentioner?
2. Låt A-alternativet,som motsvarar huvudalternativet i nuvarande mässbok få en omarbetning av goda experter och därefter bli den förenande serien mässmusik för Svenska kyrkan. Övriga serier med godtyckligt utvalda tonsättare kan utgöra ett ”bihang”, som kan användas efter Domkapitlets godkännande om de skall sjungas vid huvudgudstjänst.
3. Var försiktig med omdiktningar av ordinariet. Släpp inte subjektivismen lös i dessa traditionella och kyrkoförenande partier i mässan.

Låt ingen inbilla oss att en ny handbok med ny mässmusik får folkmassor att strömma till kyrkans gudstjänster.

Anders Dillmar säger
19 april 2016 – 03:13

Dina frågor är mycket viktiga, men jag tycker ändå att det känns motsägelsefullt, Ragnar.

– Du pekar i artikeln på ett tydligt behov och uttalade önskemål om förnyelse. Nästan ingen musik i 1986 års handbok beskrivs numera vara sjungen. Om detta inte ska tolkas så att den är passé, vilket nog är orimligt, så handlar det väl i grunden om pedagogik? Du pekar ju själv på behovet av en musikalisk pedagogik gentemot församlingen.

– Du uttrycker dig (uppfattar jag) ganska föraktfullt om det "musikaliska och textmässiga experimenterandet", som faktiskt ändå är en grundsten i KHB86. När försvann den möjligheten? Temamässor är väl fortfarande helt godkända i Svenska kyrkan? Är det inte snarare domkapitlen som borde kritiseras i egenskap av övervakningsorgan? Saknar de kanske egentligen musikalisk kompetens?

– Du talar i din recension av KMA:s remissvar om behoven av en breddad musik, men raljerar ju med att musiken skulle "släppas fri". Även om du menar att det just nu behövs ny musik, så det ju redan nu fullt möjligt att använda sådan och i din blogg säger du att de eventuellt antagna nya musikserierna senare "kan kompletteras". Varför är det så viktigt att anta något som redan nu är fullt möjligt att använda i exv temamässor?

Enligt min erfarenhet bottnar förnyelsebehovet tyvärr i att prästerna (de liturgiskt huvudansvariga) inte orkat eller velat använda sig av de stora möjligheter som 1986 års KHB ger. Det tycks som om prästerna är okunniga om KHB86. Är det så som jag befarar att chefskapandet tar all energi och gudstjänsten alltför ofta kommer i andra hand? Har de färdiga agendorna tagit över den direkta relationen till KHB86?

Ganska länge levde en rädsla kvar att bli anmäld för domkapitel om prästen gjorde "fel", detta trots att KHB86 ju ofta bara säger att det mesta "kan" göras på ett föreslaget sätt. Temamässor glömdes så småningom bort, trots att de ger all möjlighet i världen för den "förnyelse" som nu efterlyses. Istället blev gudstjänstformen stereotyp högmässan. Dessutom så att den blev prästernas och de vigdas scen, möjligen även kyrkvärdars (som ju kan sägas ha ett slags "halvkyrkligt" ämbete). Familjegudstjänsten ansågs inte tillräckligt "innehållsrik". Men var fanns då viljan till evangelisation och kyrkans låga trösklar?

Att låta "vanliga" församlingsbor (efter förberedelse) få utföra gudstjänsthandlingar var ganska ointressant - trots att det ingick i 1986 års helhetstänkande. Tänk vad fantastiskt det är när barn och ungdomar får vara med och dela ut nattvard, be förbön eller läsa en bibeltext! För detta behövs inte prästkandidater eller kyrkvärdar. Var är barnperspektivet?

Sedan 1986 har det i hög grad tyvärr skett en hierarkisering, där prästerna blivit gudstjänstproffs på bekostnad av församlingen. Följden är ganska naturlig. Man går inte längre till gudstjänst, det finns roligare saker för de flesta att göra på söndagsförmiddagarna, än att gå och titta på någon som klarar allt själv. Det krävs nog att församlingen får höra och se fler aktiva deltagare och utförare av gudstjänsten, om den ska kännas som allas gemensamma angelägenhet.

I denna hierarkisering utnämnde sig prästerna också sig till musikaliska experter, gärna utan utbildning på området. Ändå visste de helt ensamma och allsmäktigt vad församlingen önskade. De som hade utbildning och kunskaper blev ofta bortskuffade från konfirmandundervisning, när den gällde psalmer och liturgisk musik. Intet ont i enklare visor, men det blev så ensidigt musikaliskt. Därmed lärde sig inte nya generationer det kyrkomusikaliska arvet. Ingen bör i ärlighetens namn därför förvånas över om församlingen inte längre sjunger med i den traditionella musiken.

Vad blev då kvar som musikernas område? Jo, konserterna. Och därmed förstärktes en mycket olycklig konkurrens mellan två yrkeskårer och kyrkliga uttrycksformer. Om detta går att berätta mycket ur det verkliga livet. Vi behöver ju samarbeta, men ofta tycks prästen inte ha tid till detta pga allt sitt "chefande".
Hade prästerna istället fokuserat sin energi på evangeliets förkunnelse och sakramentens förvaltande och gett andra utrymme, så hade situationen knappast sett ut som idag. Jag menar att det i hög grad är präster som av oförstånd slagit sönder den gamla kyrkomusikaliska traditionen, genom en musikaliskt sett ganska ensidig undervisning av konfirmander. Som kyrkomusiker upplyses du ofta att du inget med den undervisningen har att göra. Monopol. Och att i arbetslaget ställa frågor om varför vi firar gudstjänst har inte sällan bemötts med svaret "det är väl självklart". Knappast ett utvecklande samtal om gudstjänstens teologi?

Om huvudparten av församlingarna övergår till vad nu man felaktigt tror vara en enklare gudstjänstmusik i KHBF16 kommer det troligen inte att lösa några som helst problem. Musiken är ju i hög grad redan tillgänglig och möjlig att använda. Med stor förutsägbarhet blir det också i längden tjatigt med det enkla, oavsett igenkänningsfaktorn. Just därför hade handboksgruppen behövt arbeta ordentligt med musiken från början. Bra nyskapande sker oftast inte över en natt.

KMA önskar naturligtvis släppa musiken fri – inte för att den är oviktig, utan precis tvärtom – för att den är så viktig. Det tar tid att skapa och prova fram bra gudstjänstmusik, men tid tycks det inte finnas i handboksgruppens ramar. De tycks istället vara låsta vid att en ny kyrkohandbok ska antas till högtidlighållandet av Luthers reformation. Ändå hände väl inget alls i Sverige på detta område år 1517. Varför denna brådska?

KHB86 erbjuder både textlig och musikalisk frihet när det gäller utformningen av gudstjänster. "Folket" kommer inte att delta mer i gudstjänst bara för att det eventuellt antas en ny kyrkohandbok om något år. Att tro det är nog att lura sig själv. Problemet är mycket mer komplext.

Biskop Ragnar svarar
20 april 2019 – 08:16

Ja, Anders, utmaningen vi redan står i är mer komplex än att den går att klara genom att anta en ny kyrkohandbok. Jag är i grunden mycket positiv till 1986 års kyrkohandbok som uppfyller sådana höga teologiska, stilistiska och musikaliska krav som man kan ställa på en kyrkohandbok. Det är också förvånande att dess potential inte har utnyttjats tillräckligt. När jag inte föraktfullt men väl lite irriterat talar om det ”musikaliska och textmässiga experimenterandet” syftar det på det hemsnickeri som sker vid sidan om HB 86. Att släppa gudstjänstmusiken i övrigt fri när det gäller församlingens gemensamma gudstjänst förstärker den utvecklingen. Att utveckla och prova ny gudstjänstmusik bör ske i andra former än att använda huvudgudstjänsten som experimentverkstad.

Jag är glad över Tonus solemnis i HB 86 som motsvarar alternativ A och sjunger gärna den. Jag noterar samtidigt att Tonus ferialis knappast alls använts, förmodligen därför att denna serie inte gav ett reellt musikaliskt alternativ. Vi behöver fler serier i en antagen kyrkohandbok för att utveckla gudstjänstlivet och samtidigt ge möjlighet för en vanlig gudstjänstdeltagare att lära sig gudstjänstmusiken och känna igen sig. Jämför bredden när det gäller liturgiska texter. Då är också jag inne på det som du nämner som en avgörande faktor: att vi äntligen tar den pedagogiska uppgiften på allvar.

Tobias Danung säger
20 april 2016 – 02:59

Tack Ragnar för dina tankar om KHB2016. Jag blir stolt att vara tidigare Uppsala stiftare. Jag håller helt med om att det är viktigt med fler serier i vår nya handbok och tror inte allt att detta nya förslag kommer att göra huvudgudtjänsten musik spretigare än vad den är idag. Jag tillhör den skara gudstjänstfirande som som söker en liturgisk musik som känns relevant i mitt liv. Det för mig är till ett textinnehållet som är vardagligt. Helt enkelt mitt språk utan att jag först ska lära mig dess innebörd. Jag upplever att jag finner det i främst serie C-E. Även musikaliskt tilltalar dessa serier mig. Det är oftast taktarter som jag jag fostras med. Det musikstil som är lik det som vi det allra flesta lyssnar på i sina Spotifylistor. Och samtidigt inte. Det är ändå en egen unik kyrkomusik. För mig är bredden i gudstjänsten viktigt. Samtidigt tycker jag att även serie A och B. Ska vara kvar i förslaget, och kan känna mig lite illa till mods över proffsmusikernas förkastande av alla serier förutom A. Eller om inte förkastande så åtminstone att tydligt vilja ge serie A en särställning.
Tack för att du delar dina tankar!
#stoltXuppsalastiftare

Maria Löfberg säger
20 april 2016 – 08:26

Mycket kloka tankar av Anders D här ovan.
Jag hoppas att du, biskop Ragnar, kan ta med dig dem och dina egna goda tankar in i biskopsmötet.
Det är inte likadant i hela svenska kyrkan, utan ganska stora skillnader mellan er kontext i Uppsala och den plats jag jobbar på, Falkenberg. Här har vi gott om människor i gudstjänsten. De är delaktiga på en rad sätt och kommer troget. Varför? Därför att prästerna förkunnar evangelium hela tiden! Inte bara i gudstjänsten, utan i varje situation de kommer åt! Vi har alfa- och betagrupper, där människor får lära sig om kristen tro. Vi har lovsångskör som tränar sånger, psalmer och liturgi (men det är ju kyrkomusiker som leder den). I vår församling finns rum för såväl Bach-oratorier som enklast tänkbara musik, och kärnan, Jesus Kristus förkunnas och står i centrum. Det är detta som behövs för att få människor att gå i kyrkan. Inte vaga biskopsutsagor om att Andens frukter mognar även utanför kristendomen eller påståenden som det vi idag hittade i handboken, att dopet inte gör skillnad. Hbf 16, som bara är lite bättre än hbf 12, kommer inte att hjälpa svenska kyrkan att få fulla kyrkor. Bara en klar och tydlig förkunnelse av evangelium kan få människor atg omvända sig, tro och komma till gudstjänsten. Snälla biskopar, förstå detta!
Vet, att vi ber för er!
Allt gott

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.