En trefaldighetsbön – till och för vem?


På Heliga Trefaldighets dag hade jag förmånen att delta i visitationshögmässa i Vårfrukyrkan i Enköping. Det var en festlig högmässa med flera körer, fantastisk psalmsång, en god predikan och bred delaktighet. Orgelpostludiet gav en försmak av himlen. Kollekten pålystes, den gick till Svenska kyrkans internationella arbete. Det kändes rätt på denna dag som också bär namnet Missionsdagen.

När jag kommer hem hör en präst av sig som är sorgsen över den bön som finns i kollektcirkuläret. Dagen efter säger en teologiskt bildad präst till mig att en sådan bön använder vi inte. Bönen får mig att komma ihåg en ekumenisk samling på 1990-talet då en pastor inledde den gemensamma bönen med ”Gud, vår Far och mor, vi…” Där slutade jag att be. När jag tittade upp såg jag att det var fler än den katolske biskopen Hubertus Brandenburg som stirrade tomt framför sig. Bönen blev exkluderande trots att pastorn säkert avsåg att vara inkluderande. Jag kände mig andligt manipulerad.

Efter vädjan i kollektcirkuläret om en generös gåva till det internationella arbetet följer bönen:
Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.

Jag drar mig för att återge den. Att någon skulle kunna känna sig andligt exkluderad av hur Gud tilltalas i denna bön tycks inte ha skänkts en tanke. Att fokus i bönen ligger på vårt eget behov av att uppmuntras och vår förmåga att vittna istället för på Guds storhet och handlande verkar inte ha funnits i synfältet när den skrevs. Kyrkans uppdrag är att i ord och handling vittna om försoningens hemlighet, den försoning som vi tar emot av nåd och får dela med andra.

Den personliga bönen är hjärtats samtal med Gud och tillbedjan inför Gud. Den kan innehålla mycket som inte hör hemma i församlingens gemensamma bön. Denna bön är inte till för att vi ska förkunna för Gud om Gud eller om Gud för oss själva. Oavsett vår egen teologiska profil och vad som går att teologiskt försvara.

Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Vi får stämma in i kyrkans tro att Jesus är Guds son och världens frälsare. Den omsluter inkarnationen som leder till försoningen och uppståndelsen. Gud utblottar sig och blir människa för att förnya våra liv, kalla oss att vara lärjungar och leda oss hem till sig.
De två alternativ för Dagens bön som vår kyrka antagit innehåller de perspektiv på gudsrelationen som Heliga Trefaldighets dag står för och som vi gemensamt kan lyfta fram i bön:

Heliga Treenighet, Fader, Son och Ande, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi kan vittna om försoningens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet. Amen.

Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, tillhör all ära. Amen.

16 kommentarer

Rebellas andra säger
26 maj 2016 – 09:10

Jag förstår inte att inte denna text blivit mer spridd. Den är viktig, tycker jag. "Att någon skulle kunna känna sig andligt exkluderad av hur Gud tilltalas i denna bön tycks inte ha skänkts en tanke" - nej, det är nog inte inprogrammerat i folk att ha som ryggmärgsreflex att tänka över.

Ekumeniska samlingar förefaller vara starkt olämpliga tillfällen för alternativa, kompletterande gudsbenämningar. Jag är inte tillräckligt insatt för att bedöma kollektcirkulär men av reaktionerna att döma gäller samma sak där.

Björn Malmehed säger
26 maj 2016 – 11:01

Tack! Sällan talas det om hur det "inklusiva" språket exkluderar, men det gör det. Strängnäs domkapitel godkände ett inledningsord med Gud som "livgiverskan". Jag kan inte se något positivt med ett sådant språk i gudstjänsten.

Maria Löfberg säger
27 maj 2016 – 05:06

Tack!
Detta genomsyrar mycket av vad som sker i kyrkans ledning: man talar om att vara inkluderande, men genom att inkludera vissa, exkluderar man andra.
Jag tycker det är dags för er biskopar att förkunna lite kristendom för dem som formulerar sig i både handböcker och kollektcirkulär, så att vi inte plötsligt har en kyrka som inte längre är kristen. Och se till att det är ni och inte tjänstemännen som står för läran!

Hans Carlsten säger
27 maj 2016 – 08:49

Tack Ragnar!

david säger
27 maj 2016 – 10:41

Halleluja! mer sånt!

Mats Målqvist säger
27 maj 2016 – 01:03

Ursäkta om jag inte förstår, men hur kan en bön som försöker vidga vårt perspektiv på vem Gud är vara exkluderande? Problemet är väl att det sätt som vi etiketterat Gud och försökt förklara Gud traditionellt har exkluderat hälften av mänskligheten! En formulering som lyfter fram Guds feminina egenskaper, annars representerade av den livgivande Heliga anden, borde väl knappast vara hotande utan snarare ett välkommet försök att vidga vår förståelse av Guds väsen? Ett försök att motverka den andliga manipulation som är standard i de vedertagna exkluderande formuleringarna!

Biskop Ragnar svarar
19 februari 2019 – 12:23

Det blir exkluderande därför att många bedjande inte kan tilltala Gud så och därför att det förutsätter en mycket speciell teologisk tolkning. Den gemensamma bönen i gudstjänsten liksom kyrkohandbokens böner ska vara just gemensamma och inte tilltala Gud och utformas så att en del av församlingen slutar be. I det här fallet var det många som även vägrade använda den medskickade bönen och då gjorde den ingen skada.

Sedan handlar det som jag ser det om ett missbruk av bönen i gudstjänsten. Bönen där är inte till för att ”utvidga vårt perspektiv” på vem Gud kan vara, den är ingen förkunnelse. Som jag skrev är den inte till för att tala om för Gud vem Gud är eller för andra vem Gud är. De viktigaste böneorden bör vara tack, förlåt och hjälp.

Man kan heller inte säga vad som helst bara för att vidga perspektiv – dessutom så att man missar det väsentliga och förlorar väsentliga perspektiv. En del av tilltalet i bönen är i sak falskt. Jesus är inte ”syster och bror”. Jesus är primärt Guds son. Poängen är att Gud blir människa. I kollektcirkulärets bön projiceras vår egen brottning med könsidentitet på Gud. Denna bör bearbetas på annat sätt än genom att påtvingas andra bedjande i en bön som de kan uppleva andligt kränkande.

Hans Johansson säger
27 maj 2016 – 01:41

Tack Biskop Ragnar!!

Karl säger
27 maj 2016 – 07:28

Det är modigt och tack för att du ser kyrkan i ert större perspektiv.

Ewa Almqvist säger
27 maj 2016 – 08:29

Jag kände mig precis lika undrande som Mats Målqvist och läste med stor förväntan biskop Ragnars svar - men jag förstår fortfarande inte. Om det är exkluderande att lägga till feminina begrepp, så är det väl lika exkluderande att använda bara de maskulina begreppen? Är det inte lika "andligt kränkande" att Gud betecknas som enbart man (fader) om poängen är att Gud blev människa? Människa kan väl inte betyda bara man? Men just det har ju påtvingats bedjande under väldigt lång tid...

Biskop Ragnar svarar
19 februari 2019 – 12:23

Hej Ewa, lika olämpligt som det är att använda den gemensamma bönen i gudstjänsten för att ”utvidga perspektiv” och förkunna ”om Gud”, lika svårt är det att i en kort bloggartikel reda ut problematiken med bönen i kollektcirkuläret.

På din direkta fråga vill jag först svara att det för mig inte handlar om vilka ”begrepp” som vi använder. Det gäller vårt tilltal till Gud i gudstjänstens böner. Det är så lätt att göra just det som man vill undvika, alltså att i sin vilja att vara inkluderande de facto bli exkluderande, för att undvika en könsbestämd, antropomorf gudsbild förstärka en sådan. När jag ber till Gud som Fader ber jag inte till en ”man” utan till Gud som är vår skapare och livets källa.

När jag ber till Jesus som Guds son, ber jag inte till en manlig avkomma till Gud, utan till Gud som tar gestalt ibland oss, delar våra liv och är vår frälsare och förebild.

När jag ber till den heliga Anden ber jag till Gud som ger livet och förnyar det. Det är inte könsbestämt. För att få fram bredden och djupet i gudsbilden bör vi därför fortsättningsvis inte använda den maskulina formen ”den helige Ande” utan den neutrala eller feminina ”den heliga Anden”. Och i stället för att trixa med Treenigheten kan vi lyfta fram de bilder av Gud i Bibeln och kyrkans bekännelsetradition som visar att Gud är större än våra bilder och tankar om Gud.

När blev det exkluderande att be som Jesus? ”Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat…”

Alma-Lena svarar
19 februari 2019 – 12:23

Tänker precis som du, vad är problemet med att Gud får andra könsepitet än manliga? Problemet med denna bön och massor av andra, är att det inte är en bön utan en predikan som tar bönens plats.

Alma-Lena säger
28 maj 2016 – 05:19

Bön som förkunnelse är tyvärr alldeles för vanligt förekommande. Att just denna bön väcker reaktioner beror väl på att Gud benämns med kvinnliga epitet och det är ju sorgligt att reaktionen kommer bara därför, men det är en annan fråga.

Precis som bisp Ragnar säger, de viktigaste böneorden är inte långa förkunnande beskrivningar av Gud utan tack, hjälp och förlåt. Vem säger till sin mamma , nu på morsdag: "DU livgiverska, du som fött mig och ber för mig, du som älskar dina barn och barnbarn, du som bakar och lagar cyklar, du som bygger skjul och ser på TV-serier, hjälp mig att gå ut och bygga skjul och baka, ge mig tips på de bästa serierna på TV och ge mig tålamod som ditt."?

Nej , det normala är att säga: Grattis på morsdag, älskade mamma.

Men är denna bön verkligen den enda som faller i mini-predikandiket?

Britt-Marie Helgesson säger
28 maj 2016 – 07:32

Jag blir förstämd när jag läser biskopens berättelse om bön som tystnar.
Är inte viljan, ja uppdraget, att kyrkor ber tillsammans större än att jag ska känna mig bekväm med alla formuleringar?

Vi ska inte glömma att vi använder metaforer: Gud är "som en".

Att Jesus är "vår broder" sjunger vi i ett kyrie. Betydelsen av detta kommer i fortsättningen: "Du känner vår nöd. Du bar den på ditt kors." Att tala om Jesus som broder, eller för den delen syster, uttrycker för mig det stora i att Gud helt och fullt blev människa.

Gud som "mor" är inte heller obekant för vår kyrkas tradition. I nattvardsbön C ber vi: " Välsignad är du, alltings ursprung och mål, du som är som en fader och moder för oss". Bibeln tvekar inte heller: "Så säger Herren: Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er" (Jes 66:13).

Vi lever i en tid av hårt debattklimat och jag tänker att vi skulle kunna vara generösa mot varandra och tänka att varje bön är sprungen ur den bedjandes försök att uttrycka något om den Gud som är större n allt vi kan tänka.

Jag förslår fler gudsbilder, inte färre!

Biskop Ragnar svarar
19 februari 2019 – 12:23

Som framgår av mina svar är jag medveten om bredden av gudsbilder i Bibeln och kyrkans tradition. Bilderna handlar om vår mänskliga erfarenhet av Gud och de behöver därför lyftas fram i förkunnelse, undervisning och samtal. För mig är det då viktigt att inte tappa bort att Gud är mer än våra bilder av Gud och att vi inte projicerar på Gud det som är våra egna brottningar med olika dimensioner av kön.

Hej Britt-Marie. Jag är också bekymrad över den polarisering som kännetecknar den kyrkliga debatten sedan sekelskiftet. Jag tycker nog att det finns anledning att reflektera lite djupare och mindre enögt än som vanligen görs över orsakerna till polariseringen och vilka som bär ansvar för den.

Bönen är personligt avgörande i en kristen människas liv och därför andligt känslig. Detta gäller nog även för människor som kanske trevande söker sig in i gudstjänsten. Det finns en själavårdsdimension här. Frågan är väl vem som har tolkningsföreträde när någon känner sig andligt kränkt och exkluderad? Det är lätt att tala om att alla ska vara generösa mot varandra när man kan tänka sig det mesta utifrån en grundsyn att allt tal om Gud är metaforer. Min ingång i den här frågan var den gemensamma bönen i gudstjänsten och vad den ställer för krav på tilltal och innehåll. Det kan tilläggas att teologisk genomarbetning och ställningstagande av kyrkan till dessa komplexa frågor ännu saknas. Den gemensamma bönen är ingen försöksverksamhet som jag ser det.

det låta avgöras av enskilda teologer Det frågekomplex som gäller ett inklusivt språk i gudstjänsten har inte genomarbetats tillräckligt teSedan har jag ju ocksåFrågorna NågonDen kan inte avgöras från en individualistisk utgångspunkt Men det kan döljablir ett auktoritärt förhållningssätt när den som jag förstår goda föresatsen att vara inkluderande i praktiken leder till att människor blir exkluderade.

Kristina säger
28 maj 2016 – 06:49

Tack biskop Ragnar, heja dej!
Att försvara den apostoliska trosbekännelsen är inte bara den självklara vägen till kristen enhet, det är också att försvara den tro som Jesus överlämnade till apostlarna som ni apostlar har i uppdrag att försvara.

Peter säger
29 maj 2016 – 07:24

I min kyrka besparades vi den hemska "bönen". Tur kanske, annars hade jag inte gett ett öre.
Rimligen måste den som är ansvarig få en reprimand.

Markku säger
2 juni 2016 – 08:04

Det är ingen slump att katolska kyrkorna framhåller Jungfru Marias som förmedlare till i relationen till Gud på ett alldeles speciellt sätt. Genom Maria har man infört den kvinnliga elementen både till gudstjänstlivet och till de enskildas bönelivet. Maria lik andra helgonen, fungerar som en länkande objekt till Gud.

Protestantiska kyrkorna tror, att dom har avskaffat helgonen, men det är ju inte sant. Karismatiska kyrkoledare, förkunnare och teologer fungerar också som länkande objekt till Gud. Man hämtar kunskap och lutar sig mot deras tro när ens egen tro sviktar.

Orden skapar sannerligen föreställningar och mentala bilder när det gäller Gud. Gudsbilder kan vara fastlagda eller dom kan vara flexibla och under kontinuerlig utveckling när förståelsen växer.

Fördjupad förståelsen leder väl till att inse, att det finns en numinös Ande bakom orden. Bönen är ju en relation och orden är verktyg att uppehålla och forma denna relationen tills man behöver inga ord längre. I bästa fall bilderna försvinner till förmån av ett tillstånd av rena varandet.Och när bilderna försvinner , förändras alla antropomorfiska elementen av Anden.

Att könskampen finns även i de kyrkliga miljön är oundvikligt . Bönelivet har både en privat dimension och en samfundsdimenssion.Det är beklagligt att man har gjort kyrkliga livets kärna, gudstjänsten, för ett slagfält i könskampen.
Vi får bara hoppas på , att denna kamp är inte en förstörande element i den privata sfären där vår existentiell relation i bönen lever och formas.

Maria Lundberg säger
3 juni 2016 – 05:02

Det är med stor sorg jag har läst denna blogg och vissa kommentarer och svar. Jag är inte teolog men har hela mitt liv fått räkna mig som en del av kyrkan och församlingen. Däremot hör det till ovanligheterna att tilltalet har berört. Denna bön var ett av få undantag som berörde mig djupt. Jag upplevde tilltalet direkt till mig som kvinna. Inser att jag under mina mer än 60 år tränat mig i att översätta språket för att uppleva att det inkluderade mig. Här behövde jag inte det. En djup värme och beröring som var unik. Det är nog därför sorgen blir lika djup över att kyrkans företrädare som teologer och biskop kan avfärda och behandla en bön i ett kollektformulär på detta sätt. Ni ska värna trossatsen, men var finns ansvaret att ge människor, inklusive kvinnor, chansen att få uppleva det direkta tilltalet?
Jag upplever det kärlekslöst att frånta mig och andra med mig, möjligheten att få känna sig inkluderad. Min starka övertygelse är att Gud är större och gläder sig över att uttrycken breddas och möjlighet ges för alla att känna sig inkluderade någon gång i livet. Dessutom vet jag att det finns män som upplever det synnerligen förnedrande att begreppet man är ett neutrum. Den här diskussionen är synnerligen märklig och sårande på många fronter.

Christer Brodén säger
21 augusti 2016 – 10:15

En fler-enig Gud (olika uppenbarelser) är väl inget problem. Fast jag gillar inte att sätta något kön på Gud. För mig får Han och Hon bara vara ord, ty ord med kön blir så lätt stötande.

Exempel: Gud är en nitälskande Gud. Betyder svartsjuk. Tål inga andra gudar! Då passar bilden av en älskande gudinna, eftersom min gudsbild varken är homo eller "starke Adolf", men om jag vore en ung kvinna passar en Han bra.

Sådant kan vara bra, om man bloggar för bl.a. ateister och vill så tvivel bland dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.