Enhet med partier i kyrkan


På kyrkans valdag firade vi mässa med temat Enheten i Kristus som en påminnelse om vad som bär och håller samman kyrkan. Det fanns en episteltext för eftertanke också, där aposteln uppmanar de kristna att inte dela upp sig i läger. Han frågar: ”Har Kristus blivit delad?”
Efter en kyrkovalsdebatt som knappast alls fokuserats på Svenska kyrkans avgörande framtidsfrågor utan snarare dominerats av partiers egna politiska agendor i samhället är det läge att fundera över enhet och partiindelning i kyrkan. Det har varit svårt för många att känna igen sig i de bilder av kyrkan som debatten på riksnivå gav.

Det är inte svårt att beskriva fördelar med vårt demokratiska system. Det har gett en bred representation för kyrkans folk i beslutsorganen och en stark folklig förankring av kyrkan. Det är orättvist och inadekvat att använda kyrkopolitiker som en nedsättande beteckning. De som väljs är förtroendevalda – valda med förtroende – en hederstitel. Och de behövs. I en kyrka som vår måste det finnas förtroendevalda som tar ansvar i kyrkans angelägenheter i samverkan med företrädare för kyrkans vigningstjänst. Dopet är grunden för deras och vårt gemensamma uppdrag i kyrkan.

Med visst berättigande har den genomförda kyrkovalsdebatten beskrivits som den mest partipolitiserade någonsin. Och det är knappast en utveckling i rätt riktning om kyrkans demokratiska system ska ha legitimitet. Frågan är bara vad man menar med det svepande omdömet partipolitisering. Vanligtvis syftar man på att vanliga politiska partier fortsätter att engagera sig i kyrkovalet och de kyrkliga beslutsorganen. Men så enkelt är det väl inte? Så att det går att skilja mellan ”legitima” kyrkliga partier och ”sekulära” partier i kyrkans demokratiska organisation? Och de senare är fel?

Egentligen finns det tre typer av partier i kyrkan, eller nomineringsgrupper som de kallas hos oss. Det finns nomineringsgrupper som är inomkyrkligt definierade, andra som är definierade som grupper med en politisk värderingsgrund och för det tredje nomineringsgrupper alltjämt knutna till allmänna politiska partier. I årets kyrkliga valrörelse kunde man tydligare än tidigare notera att partiledare talade för sina motsvarande nomineringsgrupper i kyrkan. Det gjorde inte bara partiledarna för socialdemokraterna, centerpartiet och sverigedemokraterna. Även partiledarna för Miljöpartiet de gröna, Vänsterpartiet och Liberalerna uttalade sitt stöd för sina avknoppade nomineringsgrupper. Jag kan inte se att det måste vara problematiskt att partiledare och andra partipolitiskt engagerade uttalar sin åsikt eller sitt stöd i kyrkovalet, särskilt inte om de själva tillhör kyrkan. Demokratin i kyrkan sätter inte sådana gränser.

Det krävs alltså nyanser när man talar om partierna i kyrkan. Om man ska tala om en principiellt orimlig och skadlig partipolitisering då måste man enligt min mening precisera sig. Det är inte heller så svårt efter årets anmärkningsvärda kyrkovalsdebatt.
Svenska kyrkan själv avgör inte hur kyrkans folk vill organisera sig i kyrkovalet och den förtroendevalda organisationen. Inga nomineringsgrupper prövas innehållsligt, inga utesluts. Allt är beroende av det som sker i nomineringsförfarandet och kyrkovalet. Några garantier för att det som förs fram är förenligt med kyrkans bekännelse och identitet finns inte. Däremot är kyrkans beslutsorgan bundna till kyrkans tro, lära, bekännelse och ordning. Ett studium av kyrkoordningen skulle inte skada har jag tänkt under kyrkovalsdebatten.
Debatten har visat på behovet av eftertanke och en förnyad reflektion i de sekulära partierna och nomineringsgrupperna i kyrkan.

Det första gäller att de sekulära partierna måste utmanas i perspektiv av religionsfriheten. Ska sekulära partier i sina partistyrelser och övriga ledning anta och driva partiprogram i ett av alla trossamfund, i den sedan år 2000 rättsligt självständiga Svenska kyrkan? Ska en partiorganisation som består av både kyrkotillhöriga och människor med annan livsåskådning tillsätta och avsätta förtroendevalda i en kyrka? Jag frågar det, medveten om att det skiljer sig mellan de politiska partierna hur det här sköts.

Det andra gäller att Sverigedemokraterna har tagit sig friheten att driva en kampanj som syftar till att begränsa kyrkans mandat som ”opinionsbildare” med hänvisning till att kyrkan ska finnas i en ”religiös” sfär, inte i en politisk. Hur det är förenligt med kyrkans tro, bekännelse och lära förklaras inte. En läsning av Kyrkoordningens inledningstexter ger en annan bild. Värre är att partiledningen direkt uttalar sig om att förändra kyrkan i svensk-nationalistisk riktning, tillbaka till en ”svensk” kyrka som aldrig funnits, den bygger på en historisk illusion. Kyrkan leder sitt ursprung tillbaka till Jesus Kristus i det heliga landet, till de första kristna och deras bekännelse av den apostoliska tron. Kyrkan är världsvid. I den lutherska reformationens slutpunkt vid Uppsala möte 1593 beskrevs vår kyrka som Guds kyrka uti Svea rike.
Jag anser inte att det ingår i mitt uppdrag som biskop att ta partipolitisk ställning eller recensera politiska partier. Men Sverigedemokraterna har gått över gränsen för det en biskop kan acceptera genom att utan innehållslig legitimitet driva sådant som står i strid med kyrkans identitet och bekännelse. Kyrkan har i kyrkovalsdebatten framstått som en plats där det är legitimt att driva en politisk agenda som inte har i en kristen kyrka att göra och som dessutom saknar förankring i de församlingar och stift som gör kyrkan till kyrka.

Det tredje området gäller alla nomineringsgrupper i kyrkan. I ett partisystem tycks med nödvändigt finnas ett uniformerande drag. Nomineringsgrupperna är bra för en bred förankring av kyrkan samt för att bereda och driva frågor, öka kunskapen och fördjupa demokratin. Man bör dock komma ihåg att de teologiska skälen för nomineringsgrupper är svaga. Med kyrkoordningen från 2000 gavs en hållbar teologisk grund för det demokratiska systemet: de förtroendevalda är kallade och utövar sitt ansvar på dopets grund. Det är ett personligt andligt ansvar och kan inte reduceras till ett ansvar utifrån en grupptillhörighet. Kyrkans folk marscherar inte i grupper. Kyrkan är en enhet i Kristus. Därför krävs en fördjupad reflektion över hur nomineringsgrupper används.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *