Vi samlas till kyrkomöte där förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan är det stora ärendet. Debatten de senaste åren har i anmärkningsvärd omfattning handlat mer om former och processer – eller avsaknad av processer – än om innehållet i handboksförslagen. Som sista förberedelse inför kyrkomötet fick vi ta del av en revisionsrapport som mest visar gult och rött när det gäller hur handboksarbetet styrts och letts under ett och ett halvt decennium. Enda undantaget är arbetet under de senaste åren som tycks få grönt utan att det omdömet uttalat ges.
Några av de mycket flitiga kritikerna har efterfrågat vad biskoparna tycker mot bakgrund av den kritik som framförts om processen bakom handboksförslaget. Som om processen skulle avgöra vad som ska ske med förslaget. Till det säger jag att det finns berättigad kritik, särskilt när det gäller den nystart som gjordes för cirka sju år sedan. Den debatt som sedan förts har påverkats av de inledande misstagen. Det har inte varit lätt att få tillbaka förtroendet hos dem som känt sig överkörda. Men även andra faktorer som berör kyrkomusik och kyrkomusiker har legat bakom den ofta märkligt hätska debatten. När den själavårdande biskopen Esbjörn Hagberg fått uppdraget som ordförande i den slutliga revisionsgruppen uttryckte jag min glädje till honom och hoppades att gruppens arbete skulle leda till en avgörande förändring av läget. Då svarade han: ”Det går inte!”
I kyrkomötet är det inte utvärdering av kyrkohandboksarbetet som står på ärendelistan utan förslaget till kyrkohandbok. Det är innehållet som behandlas. Och kvaliteten är inte utan vidare kopplad till hur det tagits fram. Ett oklanderligt genomfört handboksarbete leder inte automatiskt till ett bra förslag. Motsatsen gäller inte heller. Kyrkomötet har uppdraget att behandla förslaget utifrån dess föreliggande innehåll.
En förnyelse av kyrkohandboken behövs efter drygt trettio år, och med en kontinuitet tillbaka till 1986 års kyrkohandbok. Under trettio år har mycket skett i gudstjänstlivet liksom ekumeniskt, språkligt och musikaliskt. Nya behov behöver tillgodoses. De allt större skillnaderna inom kyrkan hur gudstjänst firas spelar i hög grad in.
Ändå vill jag något relativisera betydelsen av en ny kyrkohandbok. Visst kan den ge en god grund för gudstjänstlivets förnyelse men är knappast helt avgörande för utvecklingen. Vi vet alla att en viss gudstjänstordning kan ge en levande gudstjänst med god förkunnelse, bred delaktighet, engagerad församlingssång, god körsång och gudstjänstmusik som fördjupar upplevelsen av gudstjänsten. En annan gång används samma ordning i en gudstjänst som saknar alltför mycket när det gäller andlig substans, delaktighet och gemenskap.
När jag medverkar i gudstjänster runt om i Uppsala stift noterar jag att det finns mycket mer att önska när det gäller deltagarnas psalmsång och medverkan i den liturgiska sången. Och apropå den polariserade debatten om gudstjänstmusiken i handboksförslaget: det finns ett sångunderskott i de liturgiska partierna oavsett vilken gudstjänstmusik som används – 1986 års eller något av alternativen i handboksförslaget.
Alltså behövs en rejäl prioritering av gudstjänsten i församlingarna – av förberedelser, deltagande, gestaltning, förkunnelse och delaktighet. Därför samlas präster och kyrkomusiker till gemensam fortbildning i Uppsala stift efter nyår.