Vid avslutningen av jubileumsåret 500 år av reformation den 31 oktober hölls en musikgudstjänst i Uppsala domkyrka. Eftersom den skulle spelas in och sändas i TV på domssöndagen påverkade det i viss mån utformningen. Nu i veckan mellan domssöndagen och första söndagen i Advent delar jag mina två reflektioner från reformationsgudstjänsten. För mig finns det ett innehållsligt samband med båda dessa söndagar i kyrkoåret. Den första kommer här och har temat Guds längtan efter oss.
Reformationen pågår ständigt och gäller vår gudsrelation. Den sker när vi tar emot evangeliet om Jesus Kristus och låter det förnya våra egna och kyrkans liv.
Vi kan inte fly för Guds ansikte. Vi kommer inte undan relationen till Gud. Det beror på att vi är skapade till Guds avbild med ett oändligt värde, kallade att vara Guds medarbetare i skapelsen. Den gudomliga kärleken ville våra liv. Det gör skillnad att jag finns till. Jag behövs.
Vi söker alla livets ursprung, mening och mål. Men vi söker inte alltid Gud på rätt ställe, där Gud låter sig finnas. Mycket annat får fylla tomrummet efter Gud. Vi går ofta vilse. Kraven på att älska och göra rätt för sig ligger nedlagda i oss. Samvetet gör sig påmint.
Den helige Augustinus beskriver på 300-talet människans situation i ord som formar en bön: Du, o Gud, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig. Den heliga Birgitta bad 1000 år senare att Gud skulle uppfylla hennes längtan genom att visa vägen och ge hennes hjärta ro.
Den oro som grundas i de krav livet ställer och som även kan prägla relationen till Gud ledde till personlig ångest och nöd för Martin Luther. Att svara upp mot alla krav gav ingen frid. Han sökte efter en nådefull Gud.
Då gjorde han den upptäckt som många fått göra i mötet med evangeliet om Jesus Kristus. Gud längtar efter och söker oss för att befria, upprätta och förnya. Gud vill leva i gemenskap med oss. Vi finns i Guds tanke och omsorg. Gud längtar och möter vår längtan.
Vi är inte bortglömda, som ensamma satelliter i ett oändligt universum. Gud söker oss när vi går vilse i en brusten skapelse. Vi får ta emot och ge vidare för att världen ska leva. Guds nåd gör det möjligt.