Vad är då en människa?


Allvaret tränger sig på under hösten, när det mörknar ute. Så är det i kyrkoåret under månaderna före Första Advent. För många är höjdpunkten Allhelgonahelgen då vi i stora skaror vandrar till kyrkogårdarna för att i gemenskap med andra tända ljus för nära och kära som inte längre finns ibland oss. Vi gör det i sorg och saknad, med minnen, i tacksamhet och längtan efter återseende. Här är livet nära, förlusterna och döden likaså.

Liksom glädjen och sorgen vandrar tillsammans, kan inte livet tänkas utan döden. Det är den verklighet vi delar. Ibland är det nödvändigt att välja mellan liv och död, när livet står på spel. I vardagen lever vi med livet och döden sida vid sida. Ur ett framtidsperspektiv är det avgörande att välja livet istället för döden med allt vad denna står för: att söndra, dra isär, lämna och avsluta relationer. Valet innebär att gå genom död till liv. Det handlar om var hjärtat är förankrat och att dra konsekvenser av det. Det är Kristusmönstret.

Om livet och döden hör samman på ett existentiellt sätt som vårt ofrånkomliga livsvillkor, är det fåfängt att fly undan. Men det är just det vi tycks göra på ett särskilt sätt i Sverige.

Tiden har ökat mellan att någon dör och begravning hålls. Avskedstagandet dröjer, det prioriteras inte tillräckligt. Så mycket går före. För några år sedan lagstadgades därför att begravning ska ske inom en månad. Att det behöver regleras framstår i ett internationellt perspektiv som ytterst märkligt. En lördag för flera år sedan fick jag på en utlandsresa reda på att min gode vän, bosatt i Oslo, avlidit. Beskedet var att begravningsgudstjänsten skulle hållas följande fredag. Något normalt i Norge, men unikt i ett svenskt perspektiv.

För att klara kravet på en månad från dödsfall till gravsättning hålls allt fler begravningsgudstjänster med urna istället för kista. I en artikel i Svenska Dagbladet uppmärksammades det av min pensionerade biskopskollega Esbjörn Hagberg och Uppsalaprästen Jonas Lindberg.  Se https://www.svd.se/praster-gor-inte-doden-annu-mer-osynlig. Det är en människa som vi tar avsked av och överlämnar i Guds oändliga omsorg. Det blir tydligt när den som gått bort är lagd i kista inför begravningsgudstjänsten. Döden blir verklig. Det är bra för avskedet och sorgeprocessen.

Att allt fler inte kan eller vill prioritera avskedstagandet av de döda säger något om levnadssätt och förhållandet till döden. I förlängningen betyder det att människovärdet knyts till vad en människa förmår under sina dagar på jorden. Sedan är det slut, då spelar inget längre någon roll.

Hur vi tar avsked säger något avgörande om vår människosyn. Enligt kristen tro är har varje människan ett oändligt värde som skapad till Guds avbild. Det kan ingen ta ifrån henne. Människans värdighet kommer till uttryck i praktiken, hur vi behandlar levande och döda. En värdefull människa är värd ett värd att ta avsked av.

Begravningsgudstjänster med urna kan hållas, ändå är det bekymmersamt att de ökar i antal. Allvarligare är att gravsättning utan någon form av ceremoni blir allt fler. Ingen tar avsked. Det som sker efter dödsfallet döljer att den som gått bort var en värdefull människa med en unik livshistoria. Vad är då en människa? Hur betydelsefull är jag själv som inte väljer att prioritera ett medmänskligt avsked?

De som gravsätts utan ceremoni och anhöriga närvarande beskrivs ofta som ”direktare”. Det finns ganska många som saknar släktingar och vänner. När den bortgångne står ensam och tillhör Svenska kyrkan kan det aldrig bli tal om att han eller hon behandlas som en ”direktare”. En begravningsgudstjänst i Svenska kyrkans ordning ska hållas med präst, kyrkomusiker, vaktmästare och representanter för församlingen. Gudstjänsten förkunnar att det är en oändligt värdefull människa som gått bort, med ett namn, en livshistoria och en hemhörighet hos Gud. Vi tackar för livet och ber om att Guds eviga ljus ska lysa för henne. Gud har gett henne människovärdet, därför behandlar vi henne med värdighet.

På söndag firar vi Tacksägelsedagen. Vi tackar för livet och allt det ger. Det gör skillnad om vi tar livet på allvar och ser spåren av Gud i medmänniskan. Därför tar vi ett värdigt avsked av den som tagits ifrån oss genom döden.

Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Psaltaren 8:5

En kommentar

Elna Wahlgren Lundqvist säger
13 oktober 2018 – 08:46

Hej Biskop Ragnar,
Tack för fina tankar. Jag delar oron när det gäller längden mellan dödsfall och eventuell ceremoni och dess betydelse för hur vi ser på varandra och livet. Men jag kan känna en oro över att jag ofta hör människor uttrycka att de finns få möjligheter att få en tid för begravning i en del församlingar. Prästen musikern, vaktmästaren mfl. har ledigt, det är utbildningsdagar, det är bara vissa tider som finns tillgängliga etc... det finns många komponenter som vi som kyrka själv bidrar med som gör att tiden för begravningsakten skjuts fram. Och i dess förlängning möjligheten att få en själavårdande kontakt i en existentiell utsatt situation.
Jag tycker också att artikel som Esbjörn och Jonas skriver i svenska Dagbladet missar en poäng när man skriver om nätbaserade begravningsbyråer och enkelheten att kryssa i ett formulär. Om vi i kyrkan har ett viktigt budskap som handlar om människovärde (vilket jag tycker vi har) varför ska det då ta tid att få en begravningsgudstjänst och i förlängningen en utdragen tid att få möjlighet att ur ett själavårdsperspektiv få kontakt med någon i församlingen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.