Vår tid är nu. Det är titeln för det välgjorda TV-drama som skildrar Sveriges utveckling från tiden för Andra världskriget i perspektiv av en familj som driver en restaurang på Djurgården. Enskilda människors livsöden och relationer som förändras skildras med samhällsförändringarna som bakgrund. Titeln är välfunnen. Varje år och årtionde som passerar är den tid som står till deras förfogande. Varje tid är nu. Det går inte att vrida tiden tillbaka, möjligen att få en djupare insikt i det som verkligen skedde i det som tycktes ske.
Motsvarande kan sägas om den yttersta tiden. Den hör inte bara framtiden till. Vår yttersta tid är nu. De bibliska skildringarna innehåller tecken som går att finna i vår tid nu: ondskans härjningar, sanningen på undantag, manipulationer, människa mot människa, klimathotet mot mänsklighetens överlevnad. Ser vi tillbaka i historien finns tidsperioder då kännetecknen på den yttersta tiden varit ännu mer påtagliga. Vi påminns om det hundra år efter det stora kriget, som vi kallar Första världskriget därför att det följdes av ett andra. 1800-talets optimistiska syn på människan och den historiska utvecklingen begravdes i skyttegravar, gasmoln, taggtrådshinder, utprovning av nya metoder att döda och en aldrig tidigare skådad slakt på människor. Därefter oerhörda ekonomiska straff för krigets förlorare i det som skulle vara ett fredsavtal men som ledde till misär, revanschlusta och nytt krig.
Det som kännetecknar den yttersta tiden finns alltså i varje tid. När mänsklighetens tid tar slut vet ingen. Försök att översätta symboliska bibeltexter till förutsägelser misslyckas alltid, eftersom det ligger fördolt hos Gud. Att vår egen tid en gång tar slut är det enda säkra. Vi får lita till Guds närvaro och löften om en värld där Guds vilja ska råda. Vi kallas att be och arbeta för fred och försoning mellan människor och stater.
Som skapade till Guds avbild har vi oändligt människovärde. Ingen kan ta det ifrån oss. Och det innebär mer än något att konstatera. Vi har ett program för livet. Vi ska bli det vi är genom att ta vara på de personliga gåvor vi fått. Det gör skillnad att var och en av oss finns till. Vi är Guds medarbetare. Därför verkar vi för att medmänniskan behandlas med värdighet och får möjlighet att skapa och bidra till det gemensamma.
Kampen mellan ont och gott pågår varje dag. Vi ska inte fly undan det svåra utan följa Kristusmönstret – genom död till liv. Söndagen före domssöndagen ger två ledord för oss i den yttersta tiden: vaksamhet och väntan.
Livsprogrammet gäller till den dag då vi får möta Jesus. Vi ska hålla fast vid honom som försonare och trons förebild. Vår tro är uppståndelsetro och vårt liv uppståndelseliv.
Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. (Fil 3:20)