Att bli till välsignelse är ett uttryck som var särskilt vanligt förr i tiden. Med det menade man att något leder till ett gott resultat. Detta något var oftast en sak eller ett skeende. När jag växte upp hörde jag också motsatsen uttalas: det blir inte till någon välsignelse! Det kunde handla om att någon skodde sig på andra, roffade åt sig utan att visa hänsyn eller helt enkelt var allmänt ogin. Underförstått kunde däremot generositet, omsorg och omtanke bli till välsignelse. Egentligen är det fantastiskt hur livet analyserades med hjälp av en central kristen trostanke. Det är viktigt med välsignelsen. Den är inte bara något som vi tar emot och behåller för oss själva. Den finns i det som sker. Tron har betydelse i livet. Den hör inte till en marginaliserad sektor utan till vardagen i livets mitt.

Gud välsignar utan villkor framhöll jag i mitt förra inlägg. För att välsignelsen verkligen ska bli till välsignelse behöver vi också ta emot den i vårt hjärta och låta den påverka våra liv. Och det behöver och bör inte stanna vid det. Om välsignelsen får uppfylla oss kan det få betydelse för andra. Gud är närvarande hos oss, och något sker som blir till välsignelse för fler. Det bygger på att Gud handlar. Med trons ögon kan vi se hur Gud är i det som sker, när något eller någon blir till välsignelse.

Gud, låt mig få ta emot din välsignelse så helhjärtat att jag blir till välsignelse för andra. Amen.