Svampskogen är rik i år.
För de som kan markerna här omkring så vet jag att vissa plockar tiotals ja ibland hundratals liter. Det var en kall morgon idag. Vid prästgården log tempen strax under nollan klockan 7. Högtryck – ja det är solig söndag. Och på dagen igår var det varmt och det blir det även idag tror jag. Ja lite brittsommar i slutet av september.

Här utanför öppnar snart affären, människor så sakta i rörelse – och de nickar igenkännanden och diskussioner pågår och man pratar om allt och inget.
Under en himmel blå nära vår skog, frisk, grön – ståtlig.
Ibland tänker jag att tänk om detta ändå fick vara verkligheten för alla på jorden.
Men få leva såhär.
Här. För vi har det rikt! Det gäller att vi påminner oss om det ibland för det är så mänskligt och lätt att bli hemmablind, att förlora sig i detaljer, sådant som inte fungerar och det kan man ju förstås men om vi ser på de förutsättningar vi har – som mänsklighet – på jorden – så har vi som bor här fått nåden att vara på en av de allra bästa platserna som finns. Det ligger i det mänskliga att aldrig vara riktigt nöjd, det finns alltid grönare gräs bak kulle där framme och den drivkraften ska vi förstås vara glada över men objektivt. Det är väldigt grönt gräs här.

Samtidigt vore vi naiva om vi tror att omvärlden som finns därute inte påverkar den här världen. Det gör den förstås. I det stora som det lilla.

Den finanskris vi fått ta del av den här veckan är av slag som kan vara värre än trettiotalskrisen; enligt många bedömare.
Däribland Alan Greenspan.
Ja mycket tyder på att vi står i början på en turbulent och svår period i världsekonomin. Och det påverkar förstås oss. Sverige – Värmland – Östmark.
Som mycket ser ut riskerar vi att få vara med om höga arbetslöshetssiffror och att många människor kan få det svårt att gå runt.
Och inte vill vi tänka att det blir så men om ett halvår så kan det faktiskt vara så att vi kan konstatera att den kris vi nu idag gått in i var värre än vi kunde föreställa oss idag. Jag är personligen lite rädd för att det är så. Ja inte bara jag, utan många bedömare när vi läser olika tidningar och bedömningar.

Det är naturligtvis oerhört viktigt att såväl i fest som i vardag som i tider av svårigheter ha fokus på det i tillvaron som vi upplever som viktigast, det som verkligen gör livet värt att leva.
Att vi har ett fokus.
Ungefär som när man överraskas av en storm på havet och man har en rutt, ett mål.
Det gäller att hålla kursen. Trots dimman och blåsten – målet måste ligga fast.
Vad är tillvarons centrum, tillvarons mål?
Ja om det kan vi förstås ha olika bud.
I en kyrka som denna och utifrån min profession så är ju mitt självklara svar att centrum i tillvaron är Gud men samtidigt så är det förstås ett svar som alla inte upplever som relevant.? Ja inte minst många unga människor tror jag skulle ha svårt med det svaret. Vaddå Gud?

Om vi istället ställer frågan vad som gör livet värt att leva tror jag svarsfloran blir något ymnigare, och skulle jag ställa mig här utanför HG nu efter gudstjänsten så skulle nog mer än en säga att Du, stunden på älgpasset är en väldig höjdpunkt i mitt liv, andra skulle svara att då just öringen hugger där ute på nyckelvattnet, då är livet verkligen värt att leva. Andra i sin tur skulle i sina svar fokusera på relationer, på människor i ens närhet. Barn, makan/maken, föräldrar, mor och far föräldrar och så vidare. Den trötte skulle kanske prata om vilan, ja den som är riktigt gammal behöver få sova, få vara ifred, någon annan som älskar ordning skulle prata om vikten av att ha allt välordnat och fint, att saker blir gjorda som det var tänkt. En tredje om glädjen i god mat. En fjärde i att svinga sina ben på dansbanan. Ja många svar skulle komma, var så säker. Och så är det. Vi har alla våra hållpunkter, våra definitioner vad som gör livet värt att leva. Vad som ger oss
motivation.

I dagens episteltext ställs frågan till oss lite annorlunda:
Vad är du beredd att dö för?
Och Petrus svar är Gud, man måste lyda Gud mer än människorna.
Hur kan Petrus svara på det här viset. Vad är det i mötet med Gud som gör Petrus så modig att han vågar gå emot, vågar hävda ett förhållningssätt och ett sätt att leva som då var förbjudet men att han trotsar det. Att han till och med riskerar att dödas. Ja det händer ju senare i Petrus liv. Han mördas för sitt budskap. Man måste lyda Gud mer än människorna…. säger Petrus i dagens episteltext

I dagens gammaltestamentliga text står skrivet att:

Ty den som finner mig finner livet
och vinner Herrens välbehag.

Vad är det som ger sådant välbehag i att finna Herren?

Jesus ger i dagens evangelietext en annan liknelse. Han känner människan och vet hur vi reagerar då vi hittar något riktigt värdefullt. Något som kan säkra våra liv framgent; som en dyrbar pärla eller skatt. Om vi kan komma över den på det sätt som beskrivs – genom att köpa jorden där skatten ligger nedgrävd eller den dyrbara pärlan för det alltför låga pris som begärs – i princip helt ok sätt att förvärva detta – ja då gör nog de flesta av oss just det. Ja jag skulle nog i alla fall det. Vilken affär. Så stolt jag skulle vara då jag kom hem efter en sådan bedrift. Och hela familjen kunde åka jorden runt.

Jesus jämför insikten i var och en av oss – tanken att GUD FINNS – Ja inte bara det – känslan att Guds himmelrike innesluter mig – som då man hittar en mycket dyrbar skatt. Och i mötet med denna inre förnimmelse, detta trons gensvar – då finns ingen tvekan. Här ska det göras affärer. Här ska troslivet skyddas och mutas in. Ty som det stod i dagens gammaltestamentliga text den som finner Gud finner livet vinner Herrens välbehag.

Att vinna Herrens välbehag kan förstås upplevas på olika vis men det är något stort som sker för den människa som upplever att orden om Gud och Jesus inte bara är ord utan att detta är något som lever – som vill komma i kontakt med var och en av oss. Ibland måste vår Herre använda mycket tid och list och kraft innan en människa öppnar upp sitt sinne och säger ett kanske – kanske ligger det något i detta ändå? Vad är det som skrämmer, som håller emot, som gör att jag säger nej, vänta, jag vill inte. Jag tror att det ofta handlar om att innerst inne vet vi att öppnar vi vårt hjärta för Gud så uppstår en ömsesidighet. En relation. Och relationer förpliktigar, det gör alla. Vi ska komma i tid, vi ska hålla avtal, vi ska ge för att få. Vad är det som händer i mötet med Gud – då jag öppnar mitt hjärta och erfar att det nu är något som lever mellan mig och tillvarons centrum, något jag inte kan ignorera? Ja många upplever att de genomgår en metamorfos. Till exempel är jag bekant med en kille på som arbetar på ett bruk. Han var fackligt aktiv i många år. En erkänt tuff förhandlare. Och så träffade han en tjej som trodde på Gud. Han tyckte det var konstigt och knäppt men tjejen var ju okey, så varför inte. Men så kom det sig att han sakta sakta kom till tro och det han upplevde då han öppnade sitt hjärta för Gud det var att plötsligt fick en sådant motstånd att använda sig av de tjuvknep och taktiska grepp han använt som förhandlare. Han kunde nu inte småljuga och skrämmas och vara lika bufflig längre. Det här gjorde killen på bruket till en sämre förhandlare men enligt han själv till en betydligt rikare människa. Han var inte längre så arg, så missnöjd. Det fanns ett centrum i tillvaron som ville ha med han att göra. Så småningom lyckades han också hitta ett annat sätt att vara fackligt aktiv och förhandlare på och det visade sig, sa han, att ärligheten som vapen var bra mycket starkare än oärligheten. De rena greppen bet bättre än de orena – för använde jag själv tjuvgrepp så öppnade jag upp för att samma metoder användes mot mig och oss, berättade han.

Den här omvandlingen i mig som människa: Att jag blir mindre fokuserad på det sinnliga, timliga då jag fokuserar på tillvarons centrum här gör många av oss motstånd. För vi vet, innerst inne, att den här tron, den här relationen med det eviga gör något med mig. Det kanske inte märks så mycket på ytan men den tar sig uttryck i att jag fått en längtan i mig jag inte kan bortse ifrån. En längtan som vill driva mig framåt mot sannare värden och sannare liv och som vill att jag lämnar sådant som inte längre är hållbart, ja sådant skrämmer, som gör ont, men är en del i en levande tro. Gud vill att vi möter världen vapenlösa, avskalade det som skymmer, skränar och håller ifrån. Som ligger emellan. Och då är det inte alltid så att vi finner att vårt yrke, våra relationer, våra liv är befriade från sådant som vi vill ändra på. Och sådant gör ont, ja det gör ont då knopppar brista, men är ofta helt nödvändigt. För att komma fram måste vi komma från. Ibland måste man följa sin längtan, sin hjärtas röst för det är den som leder mig fram. Det offer som jag kan köpa åkern för, komma över pärlan genom. Få del av Guds himmelrik. Amen.