Frågan om Jesu återuppståndelse har så många dimensioner. En sådan är ifrågasättandet. Och det tar sig så många olika uttryck. ”Är folk så dumma så de tror att liket lever” sa en dag en professor i Tros- och livsåskådningsvetenskap till en studentvän i svensk universitetsstad. Professorn en gång i tiden ung och troende var nu fastnaglad i den akademiska religiositetens trossatser; att allt måste kunna verifieras, bevisas.

Och återuppståndelsen kan inte det. Den ligger inom trons område.
Och det gör även alla under och helanden som skedde kring Jesus.
Bevisen sträcker sig till att han levde, hade lärjungar, dog martyrdöden.
Så här är det med mycket i det kristna, det går inte att bevisa,
Allra minst återuppståndelsen.

Intressant är också att bland dem som ändå tror på återuppståndelsen så finns det så många tolkningar. Och så har det varit sedan det hela hände för snart 2000 år sedan.

Och de olika tolkningsmodellerna kring återuppståndelsen riskerade i kyrkans barndom att slita kyrkan i småbitar. Vissa sa att Jesus visade sig som en ande – andra att det visst var som kropp, han åt ju, Thomas kunde röra vid honom. Samtidigt så kom och gick Jesus obemärkt och det föreföll som om han inte är riktigt fast i konturerna, de känner inte igen honom först, förrän senare, då såg de och så plötsligt var han borta igen. Jesus driver gäck? Eller vad är det som pågår?

Och huvudet hängde inte med då och inte gör det det nu.

Men måste det alltid hänga med, huvudet?
Då kanske någon tänker att; ”aha, man kan ju se det symboliskt, Jesu återuppståndelse är symbolisk, något som sker i våra hjärtan, aha”.
Och detta är också en tolkning som är vanlig idag – det är bara det att då blir återuppståndelsen mer som poesi än som religion. Och poesi i all ära men varför reducera, förminska något bara för att huvudet inte är med?

Den stora frågan är kanske snarare varför vi har så svårt för att lyfta på hatten för det obegripliga, stanna upp och säga att ja, tänk om. Tänk om det verkligen gick till som det beskrivs i bibeln…
Om vi stannar där, i detta om. Och låter frågan vara öppen, vi har denna öppenhet inom oss – då kommer strax en viktig följdfråga:
Vad får då återuppståndelsen för konsekvenser för mig?

Men ofta kommer vi inte fram till den frågan, som är den allra viktigaste frågan – vad har återuppståndelsen för konsekvenser för mig – utan vi stannar så lätt kring de där orimligheterna i Jesu liv och det ska stångas och ifrågasättas och omtolkas och göras om.

Och det måste ju förstås få vara okey att det är så, för många, för uppenbarligen är vi ju så konstituerade, ja många av oss är likt Thomas tvivlaren, vi tror inte med mindre än att vi får bevis.

Men vad var Jesus kommentar till Thomas då han ville – och fick – känna på Jesu sår, med sina fingrar röra vid spikhålen i Jesus händer?

Thomas, känn… men saliga är ändå de som kan tro utan att ha sett, utan bevis…

Tro är ofta som en gåva.
Den är inte självklar.
Har du den, var glad för den,
vill du ha den, be om den och du ska få den.

Men så tillbaka till den där öppenheten inom oss, som en möjlighet, att bibelns berättelser ändå är sanna, att det som skildras hände och i ljuset av Jesus död och återuppståndelse kan ses som en slags katalysator – att förutsättningarna för oss människor här på Jorden i ett andligt avseende i och med uppståndelsen blev förändrade. Om detta stämmer – vad kan detta ha för konsekvenser för mig som person?

Ja effekterna av återuppståndelsen beskrivs ju lite som en omstart, en uppdatering, ja rent av att ett nytt operativsystem installerats – välkända metaforer för dagens datoranvändare.
Och i påståendet ”Han dog för våra synders skull” ligger samtidigt detta nya som en möjlighet, det gamla operativsystemet är förbi och ett nytt har installerats.

Vad består då det nya i?

Jo det är ett erbjudande att söka ett liv i förlåtelse, i en sann gemenskap som går igenom klass, kön, ras och land. En utopi säger många och otaliga är de exempel där Jesu undervisning förfelats. Men otaliga är också de exempel där Jesu undervisning och liv legat och ligger som grund för sann altruism, sann gemenskap och glädje. Och många är de vittnesbörd från enskilda där livet varit en öken och så i bönen, de knäppta händerna kommer ändå vissheten att Jesus som övervunnit döden, som i en andlig strid visat sig vara det ondas överman, en triumfernas mästare – som genom sin blotta existens fick mörkret att lämna dem han hjälpte – att det hela är på riktigt.
Åh mästare, bara jag får vidröra din mantel sa kvinnan som plågats i år av blödningar och den romerska soldaten visste att bara Jesus ägnade en tanke åt sin tjänare så skulle denne bli frisk – Jesu erbjudande då och idag är reellt.
Mitt i vardagens slammer och buller och i huvuden fulla med invändningar och reservationer så finns denna möjlighet till tro.
Och i tron, upplevd av så många så finns då så ofta detta konstaterande att Jesus, men.. det är ju på riktigt; Du finns ju här,
det som hände på Golgata; ja det hände och Du gjorde det för… min skull…

I den här känslan och erfarenheten att just erfara närvaron av en älskande och närvarande Gud – som vill ha med mig att göra – så finns en oerhörd potential till trygghet och glädje – ja den övergår allt. Och de av oss som vet vad detta innebär – våga nu prata om denna glädje och potential i ditt liv, stå upp för tron, lev i den och var ett levande vittnesbörd och du som tvekar och grunnar våga be om öppningar i livets väv där du får fatt i det hela, kan genomsyras av trosvisshet; får erfara att… men… det är ju på riktigt ändå.
Den vissheten blir härefter den starkaste vissheten i ditt liv och kan bli det som omdanar det mörka i ditt liv till ljus, sorgen till glädje, omöjligheterna till möjligheter.

Det är så kyrkans uppdrag att förvalta och berätta om denna möjlighet – så ofta och gärna det bara går. Och det sker ofta som nu – att vi firar gudstjänst tillsammans. Här är utrymmet för ord, sång och liturgi. Jesus är en realitet.

Jesus gav lärjungarna några mycket konkreta råd och uppgifter.
Två av dem har vi som sakrament i vår lutherska kyrka.
Nattvarden och dopet.
Vi ska om en stund fira nattvarden tillsammans – gör detta till min åminnelse – och vi ska nu fira ett dop. På påskdagen. Mitt i återuppståndelsen sken, kan det bli bättre? Låt oss sjunga psalm 248