Ur led är tiden. Jag brukar alltid vara försonande i mina betraktelser men idag är ämnet ett sådant att jag måste prata klarspråk. Ur led är tiden. Friheten i Kristus betyder inte Frihet från Kristus. Enhet i Kristus betyder inte Enhet mot Kristus. Naturligtvis.

Så ur led är tiden. För i tiden vi lever i finns en växande acceptans att förringa och nedvärdera tro i allmänhet och tro på Jesus Kristus i synnerhet. Syftet är kanske gott – människan skall inte indoktrineras. Men skyddar man verkligen människan genom att sudda ut gränser, bortse från vår andliga dimension istället för att leva med den, som den ser ut och istället sträva efter ett öppet och kritiskt sinnelag? Nej en klinisk rädsla för det religiösa, för tro som sådan, för det som alltjämt manifesteras bortom det materiella och en okritisk strävan efter ”neutralitet” är ju i sig en slags indoktrinering! Men rättrogna tjänstemän i tiden – självpåtagna ombudsmän för det kliniskt fria från allt ”religiöst” – gnuggar händerna i pur förtjusning.

Så ur led är tiden. Ja ur led är den tid vi lever i. Varpå den stora frågan är – ska de som tror och hämtar kanske sin livskraft och tolkningsram från tron infoga sig i samtidens ateistiska tvångströja? Som om det inte räckte med all psykofarmaka, allt spel och dobbel, allt våld och allt fokus på det negativa. Allt som gör att vi människor förtränger vår andliga potential. Är tron i sig nu så farlig att dess uttryck ska misstänkliggöras per se och jagas ut ur det offentliga rummet?

Åh ur led är tiden.Ur led är sannerligen tiden!

I dagens evangelietext säger Jesus: Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de ska bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett.

Vi vet vad som väntar.  Jesus ger sitt liv för oss.

Snart är Golgata ett faktum.

Det finns i mitt tycke inte ett enda ställe i bibeln som är mer laddat, mer kärleksfullt, mer heligt än Jesu avskedstal till lärjungarna nedtecknat här i Johannesevangeliet. Allt står stilla. De som är nära mästaren vet att han talar sanningen. Bandet mellan Jesus och Gud är – och det är så uppenbart – fullständigt unikt och ingenting har dessförinnan eller – och det vet ju vi – därefter – ens liknat vad som nu sker. Jesus är en del av Gud; som nu inkarnerat in i mänskligheten.

Och Jesus bygger en ny bro mellan mänskligheten och Gud: Gud är den i vilken ni andas, lever och är till. Himmelriket är mitt ibland er. Sannerligen om er tro var stor som ett senapskorn kunde ni säga till berget där att hoppa i havet och berget skulle hoppa i havet.

Samtidigt vet Jesus då han undervisar, har lärjungarna kring sig, att förhållandevis få kommer att välja gå den väg han visar på. Ja han vet att de allra flesta kommer att rata den vägen. Rata den smala vägen. Men kunde han ana att det skulle bli så oförblommerat dumt som idag? Ja ur led är tiden. För idag är det som en sport i att hitta på olika vis att förtala och förminska och baktala denna hjärtats väg. ”Öh… Jesus och tomten – är det inte samma sak?” Ja hör hur skratten ekar mellan bergen. Rövarskratten. Skratten från dem som gör allt som står i dess makt att förminska, förvanska och förtala det som är ett faktum: Att Gud nedsteg till Jorden och en gång för alla gav oss en bro – i våra hjärtan – rakt in i Himmelrik.

Och den bron kan man förstås förringa. Inte minst om man aldrig erfarit Jesus hand i sin hand. Om man aldrig stått där på den yttersta klippan, varit på den yttersta grenen och där, i blåsten och regnet och den iskalla vinden erfaret att någon finns – någon fanns där och denne någon kallade mig vid namn. Och ingen hade kallat mig vid namn så vackert som den någon som nu gör det. Från korset, från vägen, från lägereldens sken där bland lärjungarna strax innan korsfästelsen. Någon där.

Så på ett vis kan de komma och skräna bäst de vill. Försök ni att ta bort äran och hedern från Jesus – förstår ni inte att den enda ni tar äran av är er själva? Men blodtörsten och känslan att den, den som tycks försvagad – den troende gemenskapen, enheten i Kristus – nu skulle vara ett enkelt byte förstärker rovdriften och ropen skalla, alla tillkallas och vips så står de där med bistra snusförnuftiga miner skyddade bak tjänstemannapansar och se de bryr sig inte ett vitten om att de slänger ut barnet med badvattnet. Makten berusar dem. Övertygelsen att de gör något stort och bra. Att det är i frånvaron av tro och vidskeplighet framtiden ska byggas. Så sa man i det forna DDR, så sa man i det forna Sovjetunionen, i Hitlers Tyskland. Biblar förbjöds, troende kristna arkebuserades. Så är det idag i delar av Iran, Kina, Egypten, Pakistan. Diktaturer är rädda för den frihet som finns i Kristus.

Så ur led är tiden. För vad håller vi på med i vårt land när vi frivilligt går sådana här strömningar till mötes? När vi ängsligt och oförbehållslöst är beredda att stänga dörren till mannen från Nasaret som står där och med döden som insats sträcker ut sin hand, sitt kärlekens evangelium, detta hjärtats bro in i himmelrik.

Men si det går inte att ta udden av Jesus. Han är den han är likt Gud är den han är och den som har ögon att se med, öron att höra med inser att det här förringandet kan vara ett tidstecken. Ty så är det sagt att tron kommer kallna i ändens tid. Börjar det dra ihop sig? Är valet mellan hjärtats väg eller det snusförnuftiga förnekandets förnekande något vi var och en nu måste ta ställning till?

Ja! Och sannerligen – klockan tickar. Är vi alldeles säkra på att vi har hela livet på oss att välja? Hur kan vi vara det när det kan vara över imorgon dag och då står vi där med tvättad hals och harklar oss?  Kan man leva ett liv med alla dörrar öppna samtidigt? Kan man å ena sidan säga jag tror men inte låta den tron få några konsekvenser i det egna livet? Vad är det då för tro?

Låt mig berätta en händelse ur det egna livet. Jag var ung och nykonfirmerad, 15 år. På en folkpark på Orust spelar punkbandet Ebba Grön. När man berättar för unga idag att man varit och sett dem live blir de saliga ty Ebba Grön är mer kult idag än de var då. Så plötsligt när jag stod där på deras spelning så ser jag en stor banderoll. Ja jag stod där nykonfirmerad med mitt silverkors runt halsen och på banderollen står det ”Häng Gud!” Det var tydligen en sång de gjort Ebba Grön. Jag kände inte till den förrän nu. Och folket med runt banderollen ville höra sången. Den var liksom häftig. Det ligger i den mänskliga naturen att vilja häda Gud, inte sant. När Mose kom ned från Sinai med budtavlorna i handen har folket passat på att överge Gud, ”häng Gud” sa dom då också och så tillbad man guldkalven man skapat själva. Så där stod jag då på Orust blott femton år och såg på banderollen och alla dessa obetänksamma och dumma ansikten som skrek ”Häng Gud”. Med mitt silverkors.

Och jag blev på stört dåligt humör.Vad var det för skitsång? Vem var de att häda? Så efter konserten tog jag mig in i Ebba gröns loge – hur det nu gick till – och så satt vi där jag och gitarristen Gurra och en delvis närvarande Thåström och diskuterade Gud.

Och innan vi skildes åt höll åtminstone Gurra med mig om att ja, den Gud vi ser i Jesus Kristus den var han öppen för han med. Det var en liksom en annan Gud han tog avstånd ifrån; den som förtrycker, förminskar och beskär.

Men hallå Gurra, det är ju inte Gud du tar avstånd ifrån utan hur maktkorrumperade människor använder sig av Gud och religion till att förtrycka människor, starta krig, hålla nere. Och sådana manifestationer tar jag också avstånd ifrån Gurra. Förstås!

Således – man bör nog kunna skilja på äpplen och päron. Om ej är faran stor att man slänger ut barnet med badvattnet.

Men samtidigt tror jag faktiskt att de flesta vet – eller åtminstone anar – att friheten i Kristus den beskär inte, den ger rum. Friheten i Kristus den kuvar inte, den ger mod. Friheten i Kristus skäms inte, utan syns, breder ut sig och den har kapacitet att nå dig och mig och alla som har ett levande hjärta och där bygga den bro Jesus bygger fundamentet på – i Jerusalem – mitt i sitt avskedstal. Så nu är frågan till oss alla – hur ska vi bete oss då Jesus Kristus förringas? Enheten i Kristus ifrågasätts? Ja lek med tanken… hur skulle du bete dig om det en dag rent av blev förbjudet att bekänna sig till Kristus? Det är viktigt att ställa sig de frågorna. Vissa saker måste man försvara, de ska gå på djupet.

Och se på lärjungarna där kring Jesus – de är nu så genomlysta av Jesu kärlek och undervisning att det kommer gå ut i världen och sprida densamma och nästan alla kommer få plikta med sitt liv för den gärningen.

Då var det på allvar. Det kan vara lika mycket på allvar här och nu. Det är upp till oss. Så vad gör vi när tidsandan skräder: ”Häng Gud”? Frågan är hur vi ska förhålla oss.  För inte vågar du väl hoppas på att du kan hålla alla dörrar öppna tills du vet?

Vad säger Jesus? Han säger att förändringens vindar kommer komma som en tjuv om natten.Och i den kristna traditionen så kommer det vara som mörkast innan gryningen. Det här mörkret, är det på intågande? Håll i hatten. Håll i tron. Håll i varandras händer och vaka och be ty ett vet vi, ur led är tiden.Sannerligen, ur led är tiden. Var i skapelsens tidslinje vi är vet bara Gud men vi har ögon att se med; ur led är tiden.

Och var och en som mött tron i hjärtat, som vet att Jesu utfästelse är verklig, har nu ett oavlåtligt ansvar gentemot sig själv och sin omvärld att så bära sin tro, stolt, med rak rygg och öppna ögon.

Överallt. Alltid. Herre, stärk vårt mod. Amen.