Tänk dig en filminspelning. Bak de påkostade kulisserna finns logerna, sminkbåsen, kameratekniker, mat, dryck och värme. Alla som deltar i filminspelningen har bra betalt, regissören är snäll, producenten likaså och när tagningarna är över för dagen så väntar umgänge tillsammans. Visst finns det ”stjärnor” bland skådespelarna men de är ödmjuka. Ingen roffar åt sig på den andres bekostnad. Det råder en bra stämning, ja man ser sig som ett team, vet att man är beroende av varandra. Kamerateknikern vet sitt värde, statisten och sminkösen likaså. Regissören förstås, producenten och alla skådespelarna. Ja det är en härlig filminspelning som pågår och filmbolaget är mer än nöjda. De vet så väl att när en inspelning pågår på det här viset så uppnås det bästa av resultat. Det här kan bli en riktig storsäljare.

Filmen som spelas in den gestaltar emellertid ett grymt samhälle.
De starka skor sig på de svaga. Rätten är vag och obeständig. Kvinnor och barn har ett lågt värde. Rikedom och status går i arv och bara på männens sida. Ja det samhälle filmen ska handla om är fullt av måsten och bör. Det råder överlag en kultur där nästan ingen kan vara sig själv, glad eller nöjd. Härskarbeteenden är mer regel än undantag och passar man sig inte får man ett tjuvnyp – bildligt som faktiskt. Det filmen gestaltar är med andra ord ett samhälle, en situation, som är rena motsatsen till det läge som är för handen under själva filminspelningen. Kontrasten är total.

Men så plötsligt händer det något. En dag drabbas alla av den stora glömskan.
Ja låt oss leka med den tanken.
Plötsligt så tror alla i filmen att det som de ska gestalta, de roller man ikläder sig att detta är på riktigt. Den skådespelare som gestaltar en hackkyckling fylls av skam och blir nu på riktigt en hackkyckling. Och den som gestaltar en översittare fylls av skamlöshet och blir en självgod besserwisser vars ord är lag. Ja det hela har gått helt över styr. Och ingen verkar förstå vad som händer överhuvudtaget.
Utom en liten tjej som är sminkös.
Av någon anledning är hon immun mot den förvirring och förnekelse som plötsligt drabbat hela filminspelningen och resolut går hon till regissören, rycker megafonen ur hans hand klappar med sina händer och skriker: STOPP!
Och så med ens får denna lilla tjej alla att komma till sans igen.
Men oj oj vad var det som hände? Det här hade kunnat gå illa. Ja hur gick det här till, alla är förvirrade. Och samtidigt tacksamma mot den klarsynta tjejen som så rådigt grep in. Ja det var för väl att hon fanns. Hur hade det annars kunnat gå? Ja man vågar inte ens tänka tanken.

Jesus hade den här förmågan.
Han ställer sig mitt i en myllrande verklighet för 2000 år sen, klappar med händerna och säger hallå, det som pågår här, det är inte på riktigt. Ni är jämlikar. Ingen har rätt att anse sig förmer än den andre. Ni är fria. Och ni är älskade av Gud. Och hör, Gud som ni fruktar ska ni inte frukta, Gud är vår fader och han vill oss väl. Be och du blir bönhörd. Se och du blir sedd.

Och precis som under filminspelningen blev nu människor klarvakna, ja som när en förtrollning släpper och de såg nu på sig själva och sin omvärld med nya ögon. Och de insåg att de liv de identifierat sig med var en konstruktion som upprätthölls av ett fåtal som ville begränsa, beskära och hålla bort majoriteten från ett helt liv. Och slavarna, änkorna, de sjuka – ja alla som på den tiden stod längst ned i hierarkin – de sträckte nu på sig; sjöng halleluja och kom samman i en samhörighet och glädje som saknade motstycke. Och den här kraften blev nu urkyrkans dynamik; människor som skakar av sig, reser sig, går ut ur sina givna roller och ser på varandra med nya ögon. Se så de älskar varandra sa man om de första lärjungarna.

Ibland när jag ska förklara det här för mina konfirmander – detta fönster av möjligheter som Jesus öppnat – så brukar jag be dem associera till en skolgård på mellanstadiet. Och jag ber dem minnas snöberget där alla har sina givna roller. Rast efter rast. Och starkast står förstås längst upp och motar ned alla andra att komma upp. De minns så väl.

Anta nu säger jag, anta nu att plötsligt börjar en ny och okänd elev på skolan som raskt saluför en annan lek som skiljer sig från den pågående. Ja en lek där alla bjuds in att vara med på lika villkor. Och den nye eleven är trevlig och självsäker och snart flödar glädje och kreativitet genom den nya leken. Hur reagerar nu de som nyss stod på snöbergets topp frågar jag konfirmanderna. Och konfirmanderna är eniga i analys, ja en sa det rent ut:
”De vill döda den nye!”

Och det var ju som bekant det öde Jesus mötte.

Tillbaka till filminspelningen. Alla blev så tacksamma mot den unga flickan som väckte filmteamet ur deras förtrollning. Men handen på hjärtat, blir vi alltigenom tacksamma inför möjlighetens fönster som nu står här vidöppet mitt i våra liv? Eller är det oss istället till besvär, en källa till dåligt samvete?

Den här dragkampen är en del i det som i den kristna tron kallas för överlåtelse. Att ge sig hän åt de möjligheter Jesus öppnade upp för då han klappade med händerna och sa stopp. Eller inte ge sig hän. Frågan hur vi ska förhålla oss till detta fönster är alltjämt aktuell. För det står här vidöppet. Ja hur vill vi ha det?

Själva vitsen med den så kallade överlåtelsen – för varje tid och för varje individ – är att den alltid måste ske i namn av den fria viljan. Ingen kärlek värd namnet föds genom tvång eller yttre påbud. Överlåtelsen måste komma av sig själv för att vi vill det; vill säga ja. Det intressanta är med andra ord hur du, jag och alla andra väljer. Den välkända men förhållandevis trista leken vid snöberget och dess topp eller den nya leken, som presenterats oss och som vi alla känner till, innerst inne; som ett öppet fönster mitt i vår verklighet mot en annan verklighet. Ja hör klappet i händerna, han som ropar stopp!

Och det här valet mina damer och herrar, det är vårt och det är nu.

(Publicerad i GATE nov/2011 )