När vi håller ett litet nyfött barn i våra händer är allt så ömtåligt i Världen. Vi går så ömtåligt, pratar lite lägre och är måna om värme, mat och dryck. Det ligger nedärvt i oss. Och hur djupt går inte skriken då den lilla kallar på vår uppmärksamhet, hur snabba vill vi inte vara att byta den där blöjan, ge bröstet, värma den lilla kroppen. Och hur nöjd blir man inte då den lille sussar ömt, ligger där i famnen och sen jollrar och är med.
I kontakten med det lilla nyfödda barnet visar vi människor ofta våra bästa sidor. Sann omsorg och sann glädje.

I dagens evangelietext skildras när en del av Gud kommer in i jordelivet, genom just dessa omständigheter, ja han låter sig födas in i skapelsen och detta med vetskap om att det drama som ska utspela sig – under drygt 30 år – kommer att samla människor över hela Världen till bön, sång och tillbedjan än i våra dagar.

Gud kommer inte som en militär och pekar med hela handen hur vi ska tro och leva utan han kommer – ödmjukt – och visar oss vägen. Hur och vad vi ska tänka på med och i våra jordelottsliv. Och vi ges ett val, ja en räcka val varje stund hur vi ska förhålla oss till dessa ömt påpekade… ja påbud.

Det som är så intressant och viktigt är att Gud väljer de enkla människorna som närmast förtrogna när detta drama ska iscensättas här på Jorden.
De enkla människorna ute på den israeliska landsbygden i en liten oansenlig ort som Nasaret.

Gud hade ju lika kunnat ha valt en förnäm och rik familj i säg huvudstaden Jerusalem, men det gör han inte. Låt oss stanna upp vid det för en stund.
För jag tror det är viktigt.
Så lätt bortser vi ifrån att de bland oss som ofta har just den starkaste tron och många gånger är som mest trogna de värderingar som harmonierar med Jesu undervisning är just de enkla och till ytan oansenliga människorna.

Men det som är oansenligt på Jorden behöver inte vara det i Himmelen.
Det som räknas i Himmelen är någonting annat.
Hjärtats håg och renhet.
Inte så att någon skulle vara felfri men det är skillnad på om där finns en genuin längtan till harmoni och kärlek än där, ja hos den det kanske mest kvittar.

Ofta är det så att för dem som det nu kvittar för; de har lärt sig att kamouflera sin belägenhet. Men de saluför sig som någon som äger ett hjärta med såväl håg som renhet. ”Se på mig!”

Men såna trick ser om än inte alltid vi – som väl vår skapare – igenom.
Men handen på hjärtat visst vet vi, om än på ett intuitivt plan, när någon vi kommer i kontakt med inte är ärlig, när orden skevar mot det egna livet, bokföringen inte går ihop. Men allt sedan vi var små har vi nu en välkänd möjlighet i oss.
Vi kan bedra oss.
Ja ibland tycks detta vara det lättaste alternativet då för oss viktiga personer i vår närhet inte håller måttet. Och utan att vi fattar det så gör vi om det hela i oss till att det är nog jag som har fel; han eller hon är nog snäll ändå. Ja vi bedrar oss. Och så irriterar vi oss sen på den där sanningssägaren som inte gjort om samma trick i sig och som istället rumsterar om i diverse organisationer och sammanhang och påpekar det vi innerst inne vet är sant, ja just det – att Kejsaren är naken.

– Ja jag vet viskar vi så till svars. Men tillägger: – Men jag vill inte att vi pratar om det högt.
– Varför inte då motfrågar så den som inte kan blunda. Alldeles för högt dessutom: – Varför i hela världen kan inte tala om sakernas tillstånd som det är?
– Därför, svarar jag, därför att det gör så ont att urskiljas.
– Hur då?
– Jo själva initiativet till att påtala lögn och skevhet skrämmer mig. Och att se skrämmer mig.

För så är det.
För en del av oss är själva rädslan för den eventuella ensamheten avtäckandet av en lögn riskerar att föra med sig värre än att leva med eller rent av i en lögn.
Ja det är nästan som så att om många hyllar en lögn så blir den till slut liksom sann… ja lite i alla fall.
Vi ser det här inte sällan i politikens värld. Och varenda diktator av rang vet precis att utnyttja dessa mekanismer. Och sådana finns som bekant såväl i de stora sammanhangen som i de små. Härskarteknikens dynamik bygger på vår rädsla att hamna utanför flocken.

Men när så Gud sökte en fästpunkt i skapelsen där hans nedstigande ska ta sin början, dramat ska starta, var steg 1 att hitta en bra moder, en som ville sanningen så högt att en eventuell ensamhet till priset av oförmågan att leva i lögn inte är något problem. Och även pappan var förstås viktig i detta avseende. Och de meriter som är viktigare än något annat; att hjärtat har en längtan, en håg efter renhet. Mod och integritet.

Det här sänder förstås konkreta frågor till mig och alla oss andra:
– Var har jag mina prioriteringar?

När Jesus sen vuxit upp och börjat undervisa så är den röda tråden i hans undervisning att saliga är de som längtar, som törstar, som vill ha rättvisa och fred. Dem tillhör himmelriket, de ska bli upprättade, få ro.

På vilket sätt uppmuntrar vi varann i vår längtan?
Och på vilket sätt hjälper vi varann att fördjupa oss i vår längtan?

Vi är ju så mycket mer än en kropp.
Vi är en själ i en kropp och vi är skapade till Guds avbild.
Gud har i var och en av oss lagt ned egenskaper som inte bara handlar om att äta, sova och markera revir. Gud har lagt frön i oss, andliga frön och de vill växa och vi vet att alla frön behöver jordmån, sol och vatten.
På vilket sätt uppmuntrar vi varandra att sköta om vår inre trädgård?
Och frågan är viktig för vi har ett såväl enskilt som kollektivt ett ansvar att ta dessa möjligheter på allvar.

Och ett är säkert, det ansvaret måste vi själva ta för det kommer ingen reklamjingel på radion eller något inslag mellan Teve 4 nyheterna och Peppe på sporten som direkt uppmanar oss att sköta om våra gudsfrön.
Nej mest tvärtom faktiskt . Och det är en smula jobbigt att inse, tycker jag själv åtminstone, att en del av de julklappar jag köpt in som glad konsument faktiskt producerats på ett sådant vis att såväl människor och natur tagit skada – fast i regel på en annan del av Jorden.

Att inte leva som man lär.
Att inte vara transparent.
Det är vår civilisations status här och nu och väldigt få om ens någon kan svära sig fri.

Vägen att vandra, mot befrielsen, finns sannolikt i det enkla. I det lilla. Och det som vill framfödas i oss kräver sannolikt inga palats, badtunnor eller fyrhjulingar utan bara en stund under stjärnorna. Vid vattnet där solen snart ska gå upp. Ett rådjur betar vid ängens rand. Allt är stilla och försiktigt. Att vandra barfota, avväpnad, glad och ledig.

I Jesu liv finns uppmaningen att vi ska ta denna vår längtan på allvar, vårt behov av fred och försoning på allvar.
Och det börjar i det dubbla kärleksbudet. Att vi är måna om att ha en bra relation med vår Skapare, inser vårt beroende och litenhet och ger uttryck för önskemålet om vägledning och beskydd. Och så som en naturlig fortsättning på detta – i relationen till nästan – att så söka älska vår nästa som oss själva.
Och vår nästa producerar bland annat kläder och leksaker i tredje land.
Ja här finns vägen framför oss.
Här och nu.

Och kanske är det så att det aldrig tidigare varit mer angeläget att ta den här vägen på allvar, i detta möjligheterna 2012 som nu ligger framför oss, ta vår potential och våra möjligheter på allvar och våga gå på den väg som leder mot Gud.

Åh Gode Gud, var nu med oss och vägled oss.
Tack för att du uppenbarade dig i Jesus.
Amen.