Värmlänningen, och nu pratar vi i norra Värmland, är, tror jag, ovanligt medveten om sin släkt. Och nu inte bara kusiner utan även tre-, fyr-, och ”femt-männingar” och den så kallade ”kalassläkten” – de som är släkt på långt håll men som alltid ska bjudas på större kalas. I alla fall enligt sörmarkstraditionen.

Sånt där har jag som västgöte inte en susning om. Och ibland kan jag bli en smula avundsjuk på den stenkoll på släktskap folk här har. Ja jag tror det är viktigt för ens identitet. Samtidigt är det här en kunskap, en medvetenhet, som nog allt mer faller i glömska. Antagligen beroende på att folk flyttar och rör på sig.

Så inspirerad av denna vördnad för släktband kom jag i helgen med på en kusinträff på min fars sida. Ja, jag var ju en generation yngre men visst kunde jag få vara med. Bland det första jag fick lära mig då jag och pappa kom till Bergagården uppå Hunneberg invid Vargön var att mitt sätt att stå och hänga på ena benet var ett typiskt kännetecken för ”sölltorparns” avkomma. Ja sölltorparn, Johan, smed och hästkarl, som med sin Josefina fick fyra pojkar och en dotter, han stod alltid så då han kopplade av. Plötsligt mindes jag hur jag satt i sölltorparns knä – han var då nittio år och jag tre – jag var så fascinerad av hans rynkiga ansikte, mustaschen stor och vit, de seniga händerna, snuslukten. Samtidigt som Märta, svärdottern på Sölltorp envisades med att jag skulle smaka på hennes nyligen hemystade ost. Nej, jag ville inte. Och knep ihop munnen alltmedan Johan log. På gården hönor och på ängen hästar och kor. Och en damm som var livsfarlig om man inte kunde simma – och det kan man ju inte som treåring.

Johan var i många år kusk åt bygdens barnmorska. Inte sällan fick han vara med och hjälpa till på förlossningar då det krånglade. Han var med och förlöste barn helt enkelt. Ovanligt för en man på den tiden!

På Bergagården fanns nu även ett foto på Sölltorparns far, Andreas, också han småbrukare och smed. Andreas blev 95 år och står där på fotot och lutar sig på ena benet och ler in i kameran mot mig.

Varje morgon, innan sölltorparna gick ut i ladugården, drack de ett stort glas varmt vatten och åt en veteskiva. Sen vankades frukost efter mjölkningen. Pappa startar idag varje dag med ett stort glas varmt vatten. Så är han också vital för sin ålder, går regelbundet på gymnastik, spelar boule och sjunger i tre körer. Bra för en som närmar sig de 80 lika fort som jag de 50. Jag måste nog börja med det där glaset vatten snart jag med…

Jag ombads att hålla ett litet tal på Bergagården och inte minst berätta lite om min väg mot prästeriet – för hur det än är – jag är bland de första i släkten som läst på universitetet. Det är inte ett självklart steg att ta när den erfarenheten saknas i ens släkt. Ja det visar flera undersökningar att det är en stark snedrekrytering till högre studier. De som inte har studievana är underrepresenterade. Sånt känner man av då man börjar på universitet. Man rör sig liksom inte med samma självklarhet i korridorerna, för sig inte med samma ledighet som många andra och drar sig inte sällan för att hålla tal. Men allt sånt går ju att öva sig på. Och hålla tal tycker jag nuförtiden är riktigt roligt.

Jag började så mitt lilla tal med att prata om själva Vargön, som är en bruksort som under min uppväxt var väldigt öppen och gemytlig. Ja alla samarbetade och inget var omöjligt. Vidare hur jag idag kunde ser parallellerna till mitt Östmark där jag bor idag och att det antagligen är just därför jag känner mig så hemma här. En sådan bygdeanda som finns här är inte någon självklarhet, den måste underhållas och kan så lätt dö ut.

Så till själva huvudfrågan – varför präst? Hur kom det sig? Frågan hängde i luften där på Bergagården. Ja visserligen var det en vana förr i släkten att på söndagar gick man som alla andra i kyrkan. Ett kort på sölltorpar-Johan i cylinderhatt och vit halsduk och långrock där på Bergagården visade just på ett sådant gudstjänstbesök i Flakebergs kyrka. Hästarna står bundna på led utanför kyrkmuren, var och en med en påse havre hängd under mulen. Faster Britt, blott fyra år, som hade haft tidningar under kappan för att inte frysa på vägen dit.

Men varför präst Johan?
Jag kom så att berätta om den unika västgötafromheten och den ännu mer unika Rydaväckelsen – en bit från Flakeberg. Rydaväckelsen, med kyrkoherden Carl Johan Smedberg i centrum som blev så tongivande att en hel bygds tankevärld präglades av den. Och som en följd av denna väckelse blev ett tiotal enkla bondsöner präster i Svenska kyrkan. Däribland den gamle karlstadsbiskopen J.A. Eklund. Och så inte minst Adolf Kloo, som sedermera blev kyrkoherde i Västra Tunhem liksom i det då under uppbyggnad lilla brukssamhället Vargön. Och Kloo kom att personifiera och vidarebefordra den form av luthersk kristenhet Rydaväckelsen lyft upp och som präglades av tillåtelse, värme, ömsinthet och ljus. Ja ett ljus så starkt att det trots att Kloo sen länge gått i pension då jag var konfirmand på något underligt vis ändå fanns kvar i den anda som präglade prästerna, som Kloo inte sällan handplockat i ungdomsarbetet; kyrkvärdarna, vaktmästarna, musikerna – ja hela kyrkan.

Hur fascinerande är det inte att en väckelse så lång tid tillbaka och så förhållandevis långt bort ändå kunde finnas kvar i mitt Vargöns kapell, ja som en ljum svallvåg, och i mig så det frö till prästkall jag kom att förverkliga när jag blev äldre? Min släkts ovana att studera till trots.

Väckelse, undrar nu kanske någon, vad är det? Jo det är när en bygd under en viss tid får erfara den helige ande på ett så märkbart vis att det blir fullständigt naturligt att tro och be och hoppas. Prestigen – som kan vara ett annat sätt att benämna arvsynden – ger liksom vika. Och man möts i en anda av tro och hopp.

Idag lyser emellertid äkta väckelse med sin frånvaro i västvärlden. Man kan spekulera i varför. Andens vind och kraft blossar upp i de delar i världen som relativt nyligen nåtts av evangeliet om Jesus Kristus men vi, som har så många chanser att känna till detta budskap, fördjupa oss i det, leva i det – är utelämnade till ett liv utan väckelsens hjälp. Och jag kommer och tänka på Mose och det utkorade folket som var hänvisade till att leva 40 år i öknen. Först i efterhand kunde de se att det fanns en fördold mening med ökenvandringen. En tuktan, en läroperiod, en tillrättavisning. Och kanske, ja jag tror det, är frånvaro av väckelse i vårt land och överallt annars i västvärlden ett tecken på att vi som civilisation far för hårt fram, är för okänsliga och för fokuserade på annat än det vi borde sätta i första rum – nämligen att som Jesus undervisade oss: Av hela vårt hjärta, hela vårt förstånd, hela vår själ och hela vår kraft älska Gud och vår nästa som oss själva.

(Denna betraktelse är publicerad i Memphis magazine nr 7)