är här, nära dig…

Det går en Tv-serie nu i påskhelgen – The Bible. Jag har bara sett den glimtvis men den är en prisad dramatisering av bibelns berättelser – filmen är trogen själva grundhistorien. Fram till nu har det varit Gamla Testamentets berättelser.

Temat är Judarna som Guds utvalda folk, Uttåget ur Egypten, Moses och efter Moses ledare som varit likt kungar, ofta duktiga i att kriga, men alltid i nära band till det profetiska; att förlita sig på Gud och Guds kraft. Simson som ges övernaturliga krafter, Jerikos murar som bara faller ihop. Och så vidare.

Ett epos som till dels fångas i dagens GT text från andra Moseboken, jag läser en vers från den igen:

Fienden sade:
Jag skall förfölja dem,
hinna i kapp dem,
fördela bytet,
stilla min lystnad,
jag skall dra mitt svärd
och beröva dem allt.
Du blåste på dem
och havet höljde dem,
de sjönk som bly
i väldiga vatten.
Vem är som du [..]
mäktig att göra under?

Det är mot bakgrund av den här mäktiga historien – som judarna levandehöll och levandehåller i sitt gudstjänstliv – som Jesus kommer in på den historiska scenen med något helt nytt.

Nu är ickevåldet inte bara ett ideal, det är ett sätt att leva.
Att vara.
Och endast ett fåtal tar emot denne man, om än av Davids släkt.
Och bara antydningsvis berättar han vem han är – Messias.
Vi är således i en situation att Gud går in i skapelsen och han gör det – förstås – på ett för oss helt oväntat vis.
Nu används de övernaturliga förmågorna inte till att avväpna romarna, inte till ett leda arméer – som många andra ledare gjort – utan till att rusta människan, du och jag, till ett nytt sätt att tänka och känna.

Revolutionen, som nu är mer av ett perspektivskifte, medvetandeskifte – ett myndigförklarande av människan – måste med nödvändighet komma inifrån.

Vänd den andra kinden till – i stolthet och du avväpnar din fiende genom din värdighet.

Och Jesus visar oss att om vi tar emot nåden, andlig vägledning, så påbörjas en förvandling. En förvandling inga härar kan stoppa, inga bojor kan betvinga, inga hätska härskar-ord kan skrämma.

Gud träder med Jesus in med en helt ny undervisning.
Gud visar oss en helt ny väg.

Och i denna demonstration av den nya vägen; medvetande-skiftet som kan leda till ett myndigförklarande, så driver Gud gäck med vad vi tar för givet.

Och den första som inser detta är Maria från Magdala.
Hur genomfors hon inte av glädje och häpnad där vid graven, den tomma graven då hon inser att Jesus betvingat döden.
Såklart han skulle.
Såklart att den ultimata demonstrationen av den nya vägen – bortom stridslarm och konfrontation – var ett betvingande av döden.
Hon rusar bort.
Mot lärjungarna.
Men de tror henne inte.
Och trots att lärjungarna snart får vittnesmål även från Salome och Jakobs mamma, Maria som av Kleopas och en icke namngiven lärjunge från den så kallade Emmausvandingen så tror de dem inte.

Så när Jesus uppenbarar sig för de elva lärjungarna som är i våningen i Jerusalem, rädda och förvirrade, så är han en smula arg på dem.
Hur kan de tvivla?
De har ju gång på gång fått erfara att i Jesus närhet rämnar de ramar för verkligheten vi annars tar för givna.
De visste ju att Jesus älskade att driva gäck med tillvarons lagar; ja som en ögonöppnare, en förevisning, ett tecken – eller kanske mest som en signal, ett ”trick” som gjorde att folk lyssnade. För det var ju inte undren i sig som var det viktiga utan Jesu undervisning och levande exempel – men undren gjorde att folk blev så häpna att munnen deras slutade gå – åtminstone för stunden.

Det finns nog bara en förklaring som håller – som kan beskriva varför Petrus, Johannes, Andreas, Thomas, Matteus, Jakob och de andra lärjungarna tvivlar – de är rädda.

Och rädslan har som bekant det förtärande gift att den förstör tilliten, gör att vi ser som i en tunnel, tappar perspektiv. Kanske är det för övrigt därför som mörkrets makter eftersträvar rädsla? Rädslan får oss att tappa våra perspektiv, vår tro, vår värdighet, vår mänsklighet. Kanske är det därför mörkret makter älskar krig och ojämlikhet, sår split. Nog är det så!

”Låt mig få känna på Dig, Dina sår” säger Thomas efter en stund.
Han får känna på Jesus sår och Jesus ser ut över de andra lärjungarna och på Thomas och säger: ”Saliga är den som kan tro utan bevis”.

Så går det då upp för dem att Jesus verkligen står mitt bland dem.
Han har helat, botat, uppväckt döda och nu har han själv uppstått från döden.
Ja sannerligen.

*

Låt oss för en stund hålla oss fast vid detta att till och med lärjungarna hade svårt att tro på vittnesbördet från de som sa att de med egna ögon sett Jesus.

Och de som sa det till dem var därtill förtrogna vänner och lärjungar.
Ändå tvivlade de, tänkte att nej, detta är inte möjligt.

Och låt oss så konstatera att Jesus blir visserligen arg då han uppenbarar sig för dem men inte mer arg än att han efter en stund äter med dem och ger dem förhållningsråd och antyder vad som nu ska ske.

Med stöd av detta kan vi anta att det finns förståelse för oss – människorna – att många av oss inte kan innefatta detta i sig med uppståndelsen. Det kunde ju inte ens lärjungarna, inledningsvis.

*

*

Vi har som bekant en bowlinghall i Torsby.
Jag är sådär måttligt road av att spela bowling men i rollen som pappa och då och då som konfirmandpräst ingår det att stå där i de lånade skorna och rulla de där kloten.

Jag fascineras då ofta över att då jag låter kloten rulla utan att tänka så mycket på vad jag gör som vart klotet ska – att den inställningen ofta leder till höga poäng. Lyckas jag vara kvar i detta mentala tillstånd renat av upp till ett par striker på rad.
Men så fort jag börjar analysera bravaden och medvetet ska återupprepa den – då är det som förgjort.

Många idrottsmän och kvinnor beskriver något liknande – om att gå ut ur den medvetna ansträngningen, den medvetna koncentrationen och hitta det där tillståndet då man flyter med, är ett med stunden.
Det är då de där osannolika målen görs.
Då vi överträffar oss själva.
Med ett nytt ord kallas detta för Flow – stunder av Flow – och ordet kanske bäst kan översättas med flyt, om än med stor fet text.

Även de forskare som har förmånen att upptäcka något nytt och viktigt för mänskligheten beskriver något liknande, först när de trädde vid sidan av det de koncentrerade sig på, det de viljemässigt fokuserade så kom den nya tanken till dem.
Och när man pratar musik, lär sig spela musik är detta också in legio – att lära sig att flyta med, ta vara på varje krusning – som att åka kanot nerför en älv – och njuta av pareringarna, styra med paddeln utan att tänka, bara vara.

Där – i detta flow – tänker jag mig att vi idag har vi möjlighet att se skymten av Jesus, den återuppståndne Jesus. Även i den materialistiska tid vi lever i – vår tid – där så mycket inte vill ha med Jesus att göra. Men där, i denna öppenhet av särskilt slag, i oss, har vi, menar jag, potentialen att bli lika förstummade som lärjungarna då rädslan gav vika – han står mitt bland dem!

Stenen är bortrullad, ljus faller in i graven – inga hinder finns kvar.

*

Jesus är under sin tid på Jorden – genom hela sin i sin undervisning – på det klara med att de flesta inte kommer ta till sig hans undervisning, de flesta kommer vilja hålla den på avstånd.

Den hindrar inte att vi idag, på påskdagen 2013, har att förhålla oss till ett löfte om närhet och vägledning som manifesterats på det mest underbara vis. För oss.

Jesus drev gäck med naturlagarna. Visade sig på ett sätt som får de flesta av oss att tappa hakan. Och för att vi ska greppa detta ögonblick, i oss, närma oss det, så behöver vi gå utanför; så som man säger boxen, ja tänka utanför ramarna.
Söka närma oss de händer som sträcks ut mot var och en av oss – förutsättningslöst.
Och lättast ser vi händerna i det där tillståndet bortom den medvetna koncentrationen.
Där strömmar så mot oss – om vi lyssnar – orden:

Jag är den gode herden, var inte rädda, jag är här, nära dig.