I källaren hemma hos Claes

Jag växte upp i en liten bruksort i Västergötland, Vargön.
På den tiden var mammorna hemma på dagarna och det kvarter jag bodde i, nybyggda små villor i närheten av skog och vatten, där bodde det 33 barn.
Och som vi lekte.
Från arla morgon till sen kväll.

Närmsta granne hette Claes.
Claes hade en storebror, Ingemar.
Ingemar hade ett rum i källaren där han ofta hade sina kompisar.
De var så mycket äldre och tuffare än vi.

När Ingemar inte var hemma så bjöd Claes in oss småkillar i källarrummet. Och så satt vi där i sofforna alltmedan Claes spelade den musik hans brorsa lyssnade på. Högst i kurs stod Jimmy Hendrix. Men så en dag spelade han kort upp en LP skiva som låg där av en grupp som hette Ekseption. Ingen tyckte om den men jag häpnade, så vackert, ja den måste jag bara ha.
– Ok du kan få den sa Claes. Om jag får din skiva av Ted Gärdestad.

Året är 1973 och Ted är stor. Gigantiskt stor och Jag vill ha en egen måne ligger på svensktoppen och jag går och sjunger på den och de andra av Teds låtar dagarna i ända.
Den skivan kunde jag ju inte bli av med. Jag försökte med några andra, kanske Sweets nya?
Claes skakade på huvudet.
Jag bad Claes sätta på Ekseptionskivan en stund till.
Claes såg på mig underfundigt och la vinylplattan på spelaren.
Och så bestämde jag mig blixtsnabbt.
– Ok vi gör ett byte sa jag och rusade hem och greppade tag i skivan från min skivspelare i pojkrummet, la skivan i skivkonvolutet, den med en modig Ted med gitarr på axeln och rusade så tillbaka till Claes:
– Här, nu byter vi.
Claes såg stint på mig och så bytte vi. Man kunde ana att han tyckte jag gjort det århundradets sämsta val.

Väl hemma så lyssnade jag på Ekseption gång på gång och musiken gick så djupt i mig.
Vad var det musiken väckte hos mig? Den var ju så vacker. Ja det var något mycket djupt den tog tag i mig. Jag blev så berörd.

För den som nu inte vet vad Ekseption var för grupp så kan jag nämna det att de kom från Holland och de spelade uteslutande stycken av Johan Sebastian Bach.
Bach är en alldeles unik kompositör från 1700-talet. Dessa stycken av Bach hottade Ekseption sen upp med hjälp av hammondorgel, trummor och liknande – men de framförde styckena mycket nära originalet.

Men samtidigt var nu Bach något som inte passade in i lilla Vargön.
Så uppfattade jag det i alla fall. Ja sådant känner man liksom av, eller hur?
Så jag minns jag låtsades om inför Claes att den där Ekseption skivan, ja den var väl inget speciellt att ha egentligen och att det var han som i själva hade allt gjort ett kanonbyte, han som fick skivan av Ted.
– Du ångrar dig? Frågade Claes spefullt.
Jag nickade övertygande. Claes log. Jag log tillbaka, i mjugg.
Och väl där hemma i mitt pojkrum gick skivan varm. Åter och åter, ”Toccata och fuga i D moll”. ”Jesus meine freunde”.
Ja sannerligen – en port in i evigheten hade öppnats!
Musiken var ju helt magisk!

Ett par år senare är jag 16 år – och på den tiden fanns inte Spotify eller fildeldningsprogram. En skiva eller inspelat kassettband var en investering, ja en mycket stor sak.
Och jag är 16 år och jag och ett par kompisar är i Brighton en påsk.
Vi hälsade på en kompis som läste där, språk tror jag.
Hon bodde i ett hus som i vanliga fall beboddes av engelska studenter men nu var de hemma på lov och vi fick låna deras rum. Jag fick låna ett rum av en student som hade hur många kassettband som helst av… ja just det Johan Sebastian Bach.

Och som jag lyssnade och njöt.
Och tänkte att snart är jag så stor och orädd att jag utan att skämmas kan skaffa mig ett sådant här gigantiskt musiklager av Bach. För jag var förstås som så alla andra ynglingar kolossalt känslig för grupptrycket. Visste att jag skulle bli ordentligt retad om jag framhävde min vurm för en kompositör från 1700-talet. ”Hö Hö Johan diggar du Bach…”

Såväl i Stockholm, jag är nu drygt 20 så tar jag mot till mig och köper på mig Bach skivor, en efter en. Min dåvarande flickvän var skeptisk. Hon kom från Kiruna och lyssnade på Eagels och älskade att dricka kokkaffe och prata med ett par kroppsbyggare från samma Kiruna.
– Hö hö lyssnar du på Bach?
– Ja tänk för att jag gör det!

Idag är jag tämligen petig när det gäller Bach. Jag har till exempel svårt att njuta av musiker som spelar allt för tekniskt, de tappar ofta i innerlighet. Medan jag njuter hejdlöst av de som nyttjar tekniken i känslans tjänst.

Särskilt ömtålig är jag, har jag märkt, när det gäller Bachs cellosviter och sonater för fiol.
Här får det bara inte vara vem som helst som spelar. För musik av den här sorten handlar lika mycket om pauser och anslag som själva framförandet av tonerna i sig. Det handlar om själ, ja innerlighet. Och det handlar sannolikt i förlängningen om förmågan att vara en sann och levande människa, ödmjuk, seende, varm. Ha kontakt med såväl höger som vänster hjärnhalva och så i musiken förmedla den andlighet; den transcendens, den bro till evigheten tonerna förborgar som en möjlighet, bär fram som en barnahand.

Det är naturligtvis ingen slump att Bach kallas för den femte evangelisten.
Få kan som han öppna evighetens portar och levandegöra det himmelska.
Och få kan som han skildra och tolka evangeliernas berättelser om Jesus så att nya dimensioner öppnar sig, hela tiden, ja varje gång.

Idag vet vi att musiken av Bach har en läkande funktion, det är bevisat att den förmår hela och läka. Taktslagen ligger på 60 per minut, nära hjärtats naturliga rymd och, sägs det, Jordens svängningstal. Det är inte för inte man använder Bach för att hjälpa tortyrskakade och andra som upplevt svåra trauman.
Musiken av Bach helar och bygger en bro till något större.

Något större som vill och förmår greppa oss; får oss att inse vi är något mer än förfinade djur. Är människor – kropp, själ och ande, ja resliga och orädda avbilder av Gud, skapade att vara och leva i kärlek och intelligens; den i huvudet som den i hjärtat.

Just dessa potentialer förmår Bachs musik att ta tag i – väcka upp – väcka liv i.

Det är stort!

(Denna betraktelse är införd i nr 2 – 2013 Memphis Magazine)