De känslor som väcks då vi jämför oss med varandra är ofta svåra att hantera, för de flesta av oss. Vem av oss är myndigast, ger störst intryck? Dessutom är flera av de känslonyanser som nu kanske väckts till liv så svåra att erkänna att vi inte inte sällan stänger in dem i en vrå, låser dörren och slänger bort nyckeln. Då händer ofta det som ordspråket lyder att:
Du kan visserligen jaga bort djävulen ur din egen trädgård, men du kommer återfinna honom i din sons. Vissa saker i livet måste vi helt enkelt ta vid hornen. Vilket blir en omöjlighet om vi inte mäktar med att vidkännas att vi har något att ta vid hornen. Konsekvensen blir istället att vi söker genskjuta och sen riskerar stå där; påkomna i våra förtvivlade försök att dölja, ja dölja för oss själva och samtidigt inför vår omvärld det faktum att vi är….

Vad lär oss Jesus? Jo att vara kristen inte handlar om mänskliga mått på att vara lyckad; utan att för Gud är ofta den på ytan mest oansenlige och enkle och kanske tyste inte sällan den som i praktiken gör Guds vilja, är den där medspelaren att räkna med. Inte av yttre prål beror det hela på utan på sinnelaget, förmågan att möta sin nästa vapenlös, som en medspelare. Vad är det då främst för känsla vi måste lära oss att hantera för att ha en chans att uppnå detta sinnelag? Jo avundsjukan. Det är nu inte för inte som såväl nionde och tionde budet handlar om att vi inte ska vara styrda av avundsjuka och inte heller att Gregorius den store redan på 600 talet konstaterade att avundsjuka är en av de sju dödsynderna.

I vår tid, tror jag, åtminstone för oss i ett välfärdsland, så handlar inte avundsjukan lika mycket om det materiella som det personliga. Vi avundas nu egenskaper och förmågor. Den avunden är på många sätt svårare att hantera än den avundsjuka som fokuseras på en Ferrari eller en Bungalow. Att avundas en egenskap eller en förmåga utgör indirekt ett erkännande, för sig själv, att man i någon mån saknar det man nu avundas. Och då tangerar vi indirekt en sådan fråga som den egna självbilden. Har jag utrymme för, i den bild jag har av mig själv, att erkänna att på vissa områden är jag kanske inte så begåvad jag skulle önska. Trots att jag kanske rentav söker intala mig och indirekt andra att jag är mer eller mindre briljant?

”Jag har tummen mitt i handen” brukar en del karlar kosta på sig att skämtsamt säga om sig själva. Men inte sällan kan man kosta på sig ett sådant skämt då man vet att man har andra förmågor som kompenserar denna oförmåga. Det är inte lika självklart för en snickare att säga en sådan sak som för en akademiker. Den enes yrkesidentitet vilar på att vara praktiskt den andre har sin håg någon annanstans.

När vi sen närmar oss sådant som står den egna personen nära; som har betydelse för den egna självkänslan så är avund, att någon är betydligt bättre än jag själv ofta svår att hantera. Då väcks inte sällan konstiga reaktioner till liv i oss; jag vill förminska, tysta ner, titta bort, inte låtsas som om: Jantelagen kort sagt. Då slipper jag ju konfrontera mig med min egna brist.

Nu är vi inne på sådana själs-områden som lätt ställer till det hela för oss människor och där det är lätt, det förstår vi redan av Paulus brev till församlingen i Korinth och Jesu undervisning till lärjungarna, att här måste vi börja se på varandra som medspelare.

Lärjungarna kring Jesus hade börjat att undervisa, hela sjuka och predika.
Ingen kom i närheten av Jesus myndighet och kraft men sinsemellan, sinsemellan i lärjungaskaran kunde man ju i alla fall mäta sig, vem var nu mest övertygande och genuin? Han eller jag?
Vem av oss är störst?

Och Jesus förklarar nu tålmodigt att det handlar nu inte om det; det handlar om att vara genuin och vara den andres tjänare. Och då måste ni bli lika direkta och öppna och ärliga som det lilla barnet. Det där barnet som ännu inte har lärt sig att tjuvhålla, frysa ut, eller för den delen slugt linda in giftiga sarkasmer i sitt tal.

Hur ska jag då göra för att bli mer som det där barnet?
Ja hur ska jag närma mig den inre vissheten att duga?
Hur ska jag kunna lita på Jesu ord att jag är sedd och förlåten och älskad?
Hur ska det där glädjebudskapet kunna inbegripa mig mer, bli en del av mig mer, få mig att släppa på min gard mer; den där envisa känslan att jag aldrig gjort eller gör något tillräckligt bra.

Det enkla svaret är att det jobbet klarar vi inte på egen hand.
Här behöver vi bistånd av Den helige ande.
Här behöver vi hjälp av den själens alkemiker som förmår göra guld av sten.
Och den hjälpen är gratis.
Den sträcks mot oss av nåd, i nåd.
Inte med buller och bång utan i en stilla susning.

Det som behövs är att vi med ett öppet hjärta vill ha med Gud att göra, att vi sträcker vår mot hand mot Jesus hand, han som tålmodigt stått där hela tiden och kallar, var och en av oss vid namn.

Han som känner våra insidor.
Han som vet vad Du och jag kämpar med, vad Du har för utmaningar och svårigheter.
Och han kommer nu till oss, när vi ber honom om det, och han tar nu med sig Den helige ande som börjar hela och reparera, stuva om och märka nytt – i vår egen inre fatabur.

Vi måste inte prestera någonting för att få ta del av detta möte.
Vi måste inte vara duktiga på någonting för att ta del av denna nåd.
Guds kärlek är helt fri och den sträcks mot oss, som en skimrande möjlighet.
Av Honom som vet vad vi har att kämpa med, som inget hellre vill än att torka våra tårar och trösta oss och ge oss mod.
Här ges nu möjligheten att lämna de där rustningen vi alla har, all irrelevant avundsjuka – som är så mänsklig – men även den inre själsnöd som kan ta sig uttryck i sarkasmer eller hårda ord. Vi ges i mötet med Jesus möjligheten att bli uppriktiga, innerliga, vilka kärlek, vilja verka i kärlek. Vilja vara Guds förlängda arm och hand i skapelsen.

Att inbegripas i den andan är att vara en levande kristen församling.
Och det är vi kallade till. Här och nu.

Nils Frykman diktade:

Jag har i himlen en vän så god,
en vän så god,
Han har mig löst med sitt eget blod
från satan, synden och världen.
Han lyssnar alltid till hjärtats bön,
han har mig lovat en krona skön,
den jag skall bära som nådelön
när jag en gång slutat färden