I en brusten värld

Varje religion har ett antal huvudlinjer, så även den kristna. Ett ord som används i sådana sammanhang är dogm. En dogm kan översättas med ordet trossats och huvudsanning. Ordet dogmatisk kommer ur ordet dogm. Det ordet ligger nära det vi kallar för tvärsäkerhet.

Genom åren så är det nog många som varit tvärsäkra då man pratat om den yttersta domen och Jesu återkomst. Och inte sällan har den tvärsäkerheten lett till en viss vånda och ångest.

Vem tillhör då jag? Fåren eller getterna. Fisken som slängs eller fisken som sparas. Vetet eller agnarna.

Och det finns ganska många historier om predikanter och så kallat ”religiösa” genom åren som tagit det som helt självklart att just de var räddade, för de hade ju nu den rätta tron. Och lite längre tillbaka i vår närtid så listades så kallade syndakataloger där man indirekt placerade de som inte räknades bland de rättrogna. Ja de som exempelvis gick till dansbanorna som byggdes ute i skogen, som rökte eller svor.

På samma sätt var det på Jesu tid. Många rättrogna judar var helt övertygade om sin egen frälsning – de följde ju den judiska lagen till punkt och pricka.

Jesus punkterar den hållningen. Han punkterar den självtillräckliga hållningen genom att sätta kravet så högt att ingen kan efterlikna det. Vi märker det inte minst i bergspredikan där han ger oss rådet att det är bättre att riva ut det ena ögat än att ens titta på en annan kvinna än den man är lagvigd med – ty det är bättre att ditt öga går förlorat än att hela du ska brinna i helvetet.

Varför gör Jesus på det viset just i sin bergspredikan, att han höjer kravet så högt att ingen människa i praktiken kan efterleva det? Jo av den enkla anledningen att han vill slå hål på självtillräckligheten hos de i sin samtid som just blivit självtillräckliga. Han ville frammana en medvetenhet om vår brustenhet och vårt behov av att ödmjuka oss; inför varann och inte minst inför vår skapare. Och där, i ödmjukandet, så kommer Jesus till oss med en Gudsundervisning som är nåd. Men för att vi ska kunna bli mottagliga för nåden, måste vi först lämna det självtillräckliga. Bli omskakade. Bli små. För att i det lilla och det utsatta våga landa i kärlek och bekräftelse.

Därför är det så beklagligt att mångas associationer av kristen undervisning i stort kommit att färgas av alla de predikanter och ”religiösa” som på olika vis fastnat i en självtillräcklig hållning och som jagar det onda hos andra, istället för att först starta hos sig själv.

”Ni ser inte bjälken i era egna ögon, men grandet i er nästas”.

Ja Jesus återkommer enträget till att vi ska blicka inåt, i sin förkunnelse till oss.

”Jag var ensam, utsatt, hemlös, sjuk och satt i fängelse”. När då frågade lärjungarna. Och Jesus förklarade att var gång som vi öppnar oss för dens behov och situation som fastnat i hemlöshet, drabbats av sjukdom och fattigdom – så gör vi det indirekt för honom.

Kristus kommer till oss i det brustna, i det som gått sönder, som är en spillra av vad det kan vara.  Vi har i uppdrag att hela och förvalta och lyfta upp. Ge tillbaka värdet och självrespekten. Bereda väg för Herran, som vi kommer sjunga i kyrkorna nu till advent. Bereda väg för ”herran” bland oss; bereda vägen för den medmänsklighet och kärlek som Gud skapat oss till. Och vi har i uppdrag att förvalta.

I en brusten värld.  Den 22/11 2014 kapades en buss i Kenya. Alla som inte kunde rabbla upp en muslimsk trossats mördades. Minst 28 personer. Här ser vi den dogmatiska psykologin dragen ut i absurdum. Vi som är av den rätta tron ska leva. De som inte är det ska dö.  Och inget är dessvärre nytt under solen: Den 14/7 år 1096 mördade istället kristna korstågsfarare alla judar och muslimer i hela Jerusalem. Barn, kvinnor och män. Och nu då de som inte kunde en kristen trossats. Denna psykologi som kategoriserar, skiljer åt, placerar mig bland de rättrogna och min nästa hos de som har allt om bakfoten är helt uppenbart livsfarligt. Vi måste börja hos oss själva. Våga se vår egen brustenhet, vår egen svårighet att leva som vi lär, känna igen sveket i oss, högfärden, baktaleriet, högmodet, fåfängan – först då har vi en chans att tygla det mörka. Inte om vi projicerar ut det på andra.  I en brusten värld.

Jag har inte kommit med fred sa Jesus, utan med strid.

Och med det menade han inte dessa massakrer; det svart vita tänkande där man söker otron utanför sig själv och söker att utplåna den, som en defekt, utan tror jag snarare detta att den som drabbas av tro lätt kommer i konflikt med den som inte har tro. Och att detta kommer att skapa en spänning. Lika mycket som den som kommer till tro får en inre konflikt då nu mycket i det som är invant och bekvämt, som nu just ens fördomar, den där böjelsen för elakt skvaller, att kanske slarva såväl med sin tid på jorden som sin psykiska och fysiska hälsa ja det är ju så mycket som är bekvämt och roligt för stunden. Men ett slarv som i det långa loppet gör att jag riskerar att tappa fokus. Här vill en levande tro att vi skärper oss. Att vi håller vårt instrument stämt. Vi har ju blivit varse att vi är skapade till Guds avbild och har i uppdrag att föra ut dessa värden i en brusten värd. Det är därför Jesus säger åt oss att vårda själens tempel. För att vi ska vara användbara; vara levande vittnen av det ljus och den godhet som söker genomsyra allt.

Och detta hamnar nu i konflikt med det kortsiktiga, böjelsen för det bekväma och tröga. Där är den primära striden. Frånvaron av fred. För vad har en nu levande tro för reella konsekvenser – vad har en levande tro för avtryck?  Jo en levande tro är som ett flämtande hjärta och nöjer sig inte med ord som inte blir handling. Ord och handling strävar efter att blir ett. Och handen på hjärtat – hur ofta är det så? Men när det är så; då händer det ofta saker! Gamla och stela strukturer och kanske attityder får ge vika för nytt. Det är därför Jesus undervisar att man inte ska hälla nytt vin i gamla lädersäckar, för då spricker de av kraften i det nya.  Därför leder en levande tro till rörelse och i viss mån till en viss röra.  Varför?

Därför att det är den kristna trons naturtillstånd. Den kristna trons primära uppgift är inte att skapa regler och strukturer och ordningar och att allt ska vara det samma dag efter annan – se istället på Jesus, han går från by till by, människor kommer och går, många drabbas av tro. Helas. Och går vidare. Vart vet vi inte men många av dem sprider budskapet vidare, andra inte. Och det är de rika ömsom de fattiga, slavarna ömsom med herremännen, romerska officieraren ömsom med den rebelliske seloten. Allt är en enda röra och mitt i denna röra står Jesus och blickar upp mot himmelen och undervisar att vi ska vara lika öppna och oförutsägbara som ett barn, ty endast då kan vi få tillträde till himmelriket. När vi tolererar den öppenhet och tolerans och oförutsägbarhet det innebär att vara en levande människa. Med-människa. Att vara en kristen.

Detta är något att tänka på för den som sätter strukturen och ordningen före det levande mötet, det oförutsägbara. Vilken prioritering visar oss Jesus på?  Ja hade han satt struktur och ordning, förutsägbarhet och noggrannhet i första rum – då hade Jesus snarare eftersträvat att bli en god tempeltjänare eller farisé. För det fanns nu tjogvis bland hans samtid av sådana som just framhävde de värdena som frälsningens väg.  Vilken väg visar oss istället Jesus på?  Och hur lyckas vi efterlikna detta liv, denna puls i kyrkan?  Därför ska vi inte vara rädda för den helige ande, när Gud vill omfamna oss på ett kanske delvis nytt sätt. Så har förnyelse sett ut i alla tider. Och det är en del i det kristna. Det är en del i Kristus natur. Det är en del i att vara troende.

Och vi måste ibland påminna oss om att Kristus kommer till oss varje gång vi vågar att öppna upp vårt inre för vår nästas behov, varje gång vi vågar leva i det oförutsägbara och tillsammans söker glädjen i ett tjänande. I vår vardag. I den kallelse det innebär att leva i det Luther benämnde det allmänna prästadömet. Detta att varje kristen i grunden har samma uppdrag: att tjäna Gud och sin medmänniska. Och till det allmänna prästadömet är alla kristna befullmäktigade och därtill kallade till, i vars och ens vardag, hur den nu än ser ut. Att varhelst det finns en möjlighet och en öppning ge uttryck för den anda Jesus visar oss på.

Oavsett om det är i rollen som busschaufför, lokalvårdare, tjänsteman, granne, förälder, ja oavsett vilka roller vi har så har vi att föra ut de värderingar som gör skillnad, som visar på Gud  och den frihet det ger att älska sin nästa.  I en brusten värld.

Så tillbaka till begreppet dogm. För i det kristna är det en dogm, en grundbult att Jesus Kristus – utöver denna återkomst som är möjlig i vår vardag – att det ska bli något av en maktdemonstration. Domsöndagens texter fokuserar på det. Att det ljusa ska försegla det ondas kraft. Men innan det ska ske ska det onda tillåtas att regera ett kort tag. Med allt elände detta kommer att föra med sig. Kanske en slags totalitär stat. Många undrar nu om vi lever i denna den yttersta tiden.  Men det är för tidigt att säga. Varje tid har haft sina umbäranden, sina tidstecken. Samtidigt får det argumentet inte skyla över att den tid kommer då saker och ting blir så tillspetsade att Kristi återkomst därefter är ett faktum.  Och så tillspetsat är det inte – än. På en global nivå.  Men oavsett när så blir fallet; under vår levnad eller inte så är vi alla likt Martin Luther påbjudna att leva med evigheten för ögonen och med just den livsinställning Luther hade och som tog sig uttryckt i följande citat:  Om jag så visste att världen skulle gå under imorgon skulle jag plantera ett äppelträd idag.

Så Herre, hjälp oss att söka Dig oavbrutet. Hjälp oss att öppna oss för din undervisning. Inte rädas det nya utan öppna oss för din kärlek och kraft. Amen