I julhelgen kom det upp en debatt i media om att många som har en kristen tro skäms för att berätta detta öppet, att man är rädd för att uppfattas som avvikande och konstig.  Och ja det är min erfarenhet, det inte är ovanligt att möta människor med en genuin kristen tro som understryker att nej, jag är då rakt inte religiös.  Att vara religiös i Nordvärmland definieras som att omfattas av någon av de bokstavstrogna samfund som var för handen här till för kanske fyrtio – femtio år sen. Samfund där man tog avstånd från dem som inte ingick i desamma och där stor tid ägnades åt att ta avstånd ifrån vanor och sedvänjor vanligt folk ägnade sig åt, som att ta en öl, dansa, nyttja tobak.  Allt det här fördömdes samtidigt som vi vet av historien att de fanns blinda fläckar även inom dessa samfund som dubbelmoral, att inte leva som man lärde; ja dubbel bokföring. Men är detta hela sanningen? Kanske är det även så att den frimodighet som fanns i dessa sammanhang men även terminologin och grupprocesserna känns lite ”långt bort från mig”? Ja sannolikt.

Under 2017 har Svenska kyrkan fokuserat på Martin Luther, mer frimodig och gladlynt kristen får vi leta efter. ”Religiositetens” motsats så som vi nu använder ordet här i norra Värmland. Luther fokuserar på Jesu nåd, Jesu löfte, Jesu närhet; att trots alla tillkortakommanden vi har som människor så finns Jesus här med oss. Bara vi inte skäms för Jesus, inte skäms för evangeliet utan vågar ta in det i såväl vårt hjärta som att ge uttryck för det genom vår mun.  Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad som det står Romarbrevet kapitel tio vers 13. Och i vers nio och tio att det enda som krävs att vi med vår mun bekänner att Jesus är Herre och att Gud uppväckt honom från de döda.

En annan debatt som uppstod nu jultid 2017 var att Västerås församlings i en annons kom att benämna Jesus som ”hen”. Den uppmärksamhet som följde av denna annons såväl nationellt som internationellt hade vi möjligen kunnat vara utan. Tack och lov satte domprost Senter och biskop Mogren i sina respektive genmälen annonsen i ett begripligt sammanhang.

Ofta när jag pratar med folk som valt att lämna Svenska kyrkan och när jag läser om de som gjort detsamma och de berättar om varför så är det inte sällan i en protest för att man anser att vi som kyrka inte lyckas förvalta det kristna arvet, att vi dribblat bort vårt egentliga uppdrag. Väldigt sällan är denna kritik riktad på församlingsnivå utan nästan alltid hur Svenska kyrkan framställs i media och då inte minst med fokus på ärkebiskop, biskopar och i viss mån kyrkostyrelsen. ”Ledningen” får klä skott för den brist på stringens man säger sig sakna – men å andra sidan inte säger sig sakna på församlingsnivå. Lite paradoxalt är det…

Återkommande i den här ofta svepande kritiken är att man saknar en tydlig proklamation att, som Paulus skrev i Romarbrev; Jesus är Herre. Istället tycker man att Svenska kyrkan i den mediabild som är för handen tonar ner sitt budskap och sitt ärende till förmån för att ge det sekulära Sverige någonting mer lättsmält men samtidigt betydligt vagare och luddigare än Paulus ord Jesus är Herre.

Senior professor Carl Reinhold Bråkenhielm konstaterade i höstas i samband med att han lett en studie om svenskens trosliv att allt prat om religionens återtåg är en klar överdrift. Han menade att nöjes- och upplevelseindustrin fått en allt större roll och att många människor finner sin mening i att vårda sin egen kropp; den så kallade ”hälsismen”. Att våra matvanor och vår träning nu ges en nästan religiös betydelse och att ”ohälsosamma” skuldbeläggs. Att svensken generellt sett blir mindre och mindre intresserad av att tro, sin kristendom och inte minst att gå i kyrkan.

Ibland kommer Lukasevangelistens citat av Jesus för mig där Jesus frågar sig:

När människosonen så kommer åter, kommer han då finna någon tro?

Svaret är nog ja både ock. Även inom de kristna kyrkorna.

Han kommer finna de av oss i de olika kyrkorna som slängt ut honom med badvattnet i vår strävan att komma den ena och det andra till mötes och han kommer finna de av oss som bevarat hans ord, hans sanna kyrka.

Hans sanna kyrka – var finns då den? Var hittar jag den?  Är denna sanna kyrkan den Romersk katolska kyrkan, den Rysk- ortodoxa, Grek- ortodoxa, Syrisk- ortodoxa, den Calvinistiska, den Evangelikala, den Anglikala, den Karismatiska, i Trosrörelsen, den Protestantiska eller någon annan av alla samfund och kyrkor?

Ja tänk om det vore så enkelt, att den och den organiserade kristenheten att där finns den sanna kyrkan – då vore det ju bara att bege sig dit. Men det är min erfarenhet att alla samfund och kristna kyrkor internt arbetar med dilemman. På olika vis tenderar man kasta man ut Jesus med badvattnet, inte sällan till förmån olika hänsynstagande men lika ofta till förmån för olika dogmer och traditioner. Och på olika vis finns det dem – inom varje samfund och organiserad kyrka – som lyckas hålla fast och fokusera vid och i Jesu Ord och gärningar.

Vi i vår Svenska kyrka vet ungefär var vi har våra svårigheter och utmaningar; hos andra är det andra frågor och utmaningar som gör att man lätt tappar fokus.

Och det här är inget konstigt i ett Lutherskt perspektiv, snarare följdriktigt, det kan inte vara på något annat vis på den här sidan evigheten. Så låt oss med andra ord glädja oss över att här och där över hela världen finns exempel på individer och grupper som i olika kristna samfund mer eller mindre vågar och förmår leva i den förtröstan och i den glädje det innebär att våga leva i en öppen och levande bekännelse att Jesus är Herre.

David Thurfjell som skrivit boken Det gudlösa folket kom fram till slutsatsen att svensken är generellt mer kristen än hon tror.  Och många, ja så många erfar i sitt hjärta att ja – det är något bortom bergen, bortom heta hjärtat mitt – som Dan Andersson diktade då han sökte beskriva sin svårdefinierbara längtan.

Och här är vi idag – i ett lokalt sammanhang i norra Värmland långt borta från alla allfartsvägar – ståendes i utmaningen att såväl ha en dialog öppen med alla de som har denna vaga längtan parallellt som vi också står mitt i ett uppdrag att förvalta evangeliet och de sakrament Jesus gett oss att förvalta.

En kyrkvärd sa en gång inför nattvardens utdelande, då denne skulle vara med och dela ut vinet för första gången, att ”jag känner mig inte värdig”. Men det är just det Jesus söker förklara oss som – värdiga – men ju mer vi skyler vår blick och inte möter honom där han står i sin nakenhet, sin självutgivelse, sin kärlek – till dig och mig – desto svårare har vi att gå in i den värdighet, den befrielse han givit oss. Därför ska vi möte blicken och se på honom som kommer oss till mötes och glädjefyllt bekänna hans namn.

Olof Hartman som skrivit psalmen För att Du inte tog det gudomliga (psalm 38) har berättat att han blev inspirerad av Filipperbrevet då han skrev denna psalm, och inte minst raden:

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod  från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

Varpå psalmen föddes berättade han; likt ett krucifix:

För att du inte
tog det gudomliga
dig till en krona,
för att du valde
smälek och fattigdom
vet vi vem Gud är.

Gode Gud låt 2018 bli det år då vi såväl individuellt som gemensamt gör vårt yttersta för att frimodigt bekänna din son Jesu Kristi som vår Herre.