Empatins nyckel och möjliggörare är identifikation

Berättelsen om Kain och Abel finns i regel inte med i någon barnbibel, den anses nog för blodig men när sen konfirmanderna får ta del av den i sin bibelundervisning är det en berättelse som fastnar och väcker tankar. Varför? Kanske för att den berör något så djupt mellanmänskligt som avundsjuka mellan syskon och den vrede som kan vila i en sådan. Och som glimtvis blir mord om än bara i sinnet. Men här går Kain hela vägen ut och svarar trotsigt till Herren då denne frågar efter Abel:”Ska jag ta hand om honom?”
Och snart uppdagas det brott som begås. Kain blir utföst i öknen.
Ja Kain du skulle tagit hand om din broder…

En annan brödrahistoria är patriarken Abraham och om hans förstfödde med slav- och tjänstekvinnan Hagar. Barnet får namnet Ismael. Abraham fäster sig vid barnet och Hagar, ja det kan vi nu ana i texten hon positionerar sig mot sin husmor, Sara som inte kan bli gravid, trots att Abraham fått löften därom; ja hela hans avkomma skulle ju bli lika rik som alla stjärnorna på stjärnhimlen. Sara ångrar bittert att hon övertalade Abraham att skaffa barn med Hagar. Så blir Sara så till slut ändå gravid och föder Isak och ber nu Abraham att sända iväg Hagar och Ismael.

I den muslimska traditionen räknas profeten Muhammed som ättling till Ismael. Och när vi ni pratar med konfirmanderna så brukar vi konstatera det att Kristendomen, Judendomen och Islam är de tre abrahamistiska religionerna.

Vår kristna kyrka har detta ansvar att undervisa, det är en av hörnpelarna jämte att fira gudstjänst, missionera och utföra diakoni.

I vårt land är undervisningen om kristendomen starkt eftersatt. De generationer som fått en bra undervisning är kanske så gamla att de är medelålders och undervisningen har successivt avtagit till den form som finns idag i våra skolor som är präglad av en distans: De kristna gör si och så alltmedan vi andra står och tittar på, skeptiskt. Alltmedan vi konstaterar i konfirmandundervisningen att en kristen, ja det är ju du och jag och alla döpta. Svårare än så är det inte – vi är kristna och vad betyder det för dig och mig här och nu?

Abrahamitiska religionerna. … Judar, kristna och muslimer – i närheten av ett kargt ökenlandskap, nomader, Abraham, löften och en berättelse har tagit sin start. Och vi vet att i Jesu stamtavla så kommer vi till David och vidare till Abraham.

Jesus lever i ett sammanhang som är sammansatt. Han är jude och därmed av ett folkslag som anses stå över alla andra folk i och kring Israel. Vi ser det i mötet med den samariska kvinnan vid Sykars brunn; judiska män förväntas inte tilltala sådana kvinnor men det sker och det med den effekten att kvinnan efteråt rusar till sina vänner och säger: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?”

Vem är då vår nästa frågar den laglärde Jesus och vi vet nu att de så kallade laglärde ofta identifierade sig som rättfärdig, ja salig och vi kan ana oss till hur Jesus blev provocerade av deras självupplevda så kallade fromhet. För kanske är det ofta så att den som säger sig vara from långt ifrån alltid är det. Fromhet som dygd ska upplevas av andra som ett faktum, inte vara ett påsatt epitet av den som önskar sig vara sådan. Av frukten bedömer vi trädet inte av dess skrud av löv, som Jesus lärt oss. Så kommer då liknelsen om mannen som rånades och där prästen och leviten går förbi och vem stannar och hjälper till? Jo en man som inte räknades, står lågt i rang i det samhälle Jesus är en del av, en lågstatusmänniska på alla vis. Vi brukar gestalta den här berättelsen i konfirmandsammanhang, ja i nästan alla redovisningar hitintills där jag varit präst finns den med på något vis och den väcker så viktiga frågor: vem är min nästa och vem är de som kanske är våra hjältar i det tysta?

Vi präglas så oerhört av vår uppväxt, vem skulle jag ha varit om jag fötts i Afrika, Syrien eller Bangladesh? Om jag skolats in i en annan religion än den jag fick mig till del som barn, inte minst i en tid då det fortfarande var kristendomsundervisning i skolan? Om sådant vet vi inget men vi är alla mer eller mindre konstruktioner av de sammanhang vi kommer ifrån. Går vi tillbaka 100 år var kvinnlig rösträtt ingen självklarhet och vad har inte hänt under dessa 100 år vad gäller jämlikhet men även att klass-skillnader i vårt land i hög grad minskat, utbildning för alla, rätt till sjukvård och pension. Vad är det då som gör att den samariska mannen, i en tid utan allt detta, kliver ur sin sociala kontext och gör det helt oväntade för mannen som ligger rånad i diket? Ja han gör det utifrån empati och i empatin finns också en underliggande fråga till mig själv: Tänk om det var jag som låg där, hjälplös, vad skulle jag ha önskat då, av min medmänniska? Prästen och leviten, den tidens högstatusmänniskor i Jesus samhälle, de hastar förbi, de var ju på väg till viktiga saker. Visserligen låg den person där i diket men hur skulle nu de kunna…

Det går att se på den här texten ur så många infallsvinklar då vi översätter den till vår tid men låt oss bara stanna upp i det som gör att samariern stannar upp och gör det han gör, han drabbas av empati, erfar empati, och låter empatin diktera hans handlingar. Och jag tänker att vi vet var och en av oss hur det är att erfaras, ja uppfyllas av empati, ja jag har just haft mina barnbarn hos mig i nästan en månads tid. Då och då ska det blåsas på ett skrubbat knä, tröstas för något som gick sönder, ja hur enkelt är det inte att göra detta då jag står där med mina egna framför mig. På samma vis är vittnesmålen otaliga hur de flesta av oss i föräldra- eller mor- eller farföräldrarollen just erfars eller uppfylls av denna empati. Samtidigt finns det berättelser om hur SS officerare som då de kom hem lekte obekymrat och innerligt med sina barn alltmedan de strax dessförinnan misshandlat och skändat, ja även barn, men nu någon som man avhumaniserat och därmed ställt utanför den egna zonen av identifikation och då empati.

Vi befinner oss i en valrörelse. Om två veckor är det val i vårt land och vi har alla rätt att landa i olika bedömningar kring till exempel hur många asylsökande ett land som vårt bör ta emot. I veckan gick exempelvis Göran Persson och Anders Borg ut och sa gemensamt att vi i Sverige tagit emot alldeles för många asylsökande de senaste åren. Ja det har man rätt att tycka – eller inte tycka – men oavsett vad du och jag tycker i en den här frågan så är det alltid den kristnes plikt att handla utifrån empati i det enskilda mötet, i mötet med någon som lider, någon som är i ett reellt utsatt läge, att då kan vi inte hasta förbi oavsett ståndpunkt i strukturella frågor likt denna.

Vi hade lika gärna kunnat ha fötts du och jag i ett tält i ett krigshärjat och av torkan förött ökenlandskap, på flykt undan fara och bedrövelse eller för den delen kanske sakna formella asylskäl och dristats till att sväva på frågan om min egen ålder i min dröm efter ett bättre land och bättre livsförutsättningar. Och om det sistnämnda nu är fallet kanske det då är så att jag inte kan få stanna här i Sverige utifrån gällande lagar men oavsett så är det ju en dröm, min plan som nyss gått kras. Det hade kunnat vara min eller din dröm som gått i kras.

Empatins nyckel och möjliggörare är identifikation. Att vi förstår att det hade lika kunnat vara jag som var i det utsatta läget. Och all brutalitets moder är avhumanisering; att sprida halvsanningar och lögner och generaliseringar i sådan måtto att vi plötsligt uppfattar någon eller några – eller som i ett krig hela det lands folk vi krigar mot – som omänskliga och onda.

Alltmedan vi alla erfar smärta på samma vis, saknad, utsatthet, lust, beröring, skratt och gråt, just i namn av vår mänsklighet, just i namn av att vi är komna ur en och samma mänsklighet.

En och samma mänsklighet som vår skapare hyser den allra störta omtanke om, även om det hos oss, genom den här grenen i den abrahamitiska trostriaden är Jesu Kristus undervisning som ger oss dessa insikter. Men det tycks ändå nu vara samma empati som den thailändska kustbefolkningen visade oss svenskar vid Tsunamin annandag jul 2006 även om de – genom födsel och uppväxt – nu råkade vara buddister.

Så oavsett var vi lägger vår röst om två veckor så finns det inget som friskriver oss från Jesu Kristi krav att vi ska möta vår nästa så som vi själva vill bli bemötta och detta i namn av den mänsklighet, den gemensamma jordiska mänskligheten, som Gud fader skapat och gett oss i uppdrag att söka älska – oavsett vilken roll vi har att spela i livets stora teater.

Därför måste vi vara vaksamma mot allt sådant som gör att vi brister i vår identifikation och börjar generalisera. För i all generalisering försvinner lätt individen. Och det är en individ samariern går fram till i diket, tar upp till sin åsna och för till värdshuset, betalar för och som han ser till på sin tillbakaväg. En individ med namn, med familj, med rötter och en historia och en dröm.
Inget, inget ger någon rätten att klä av någon sådana mänskliga attribut, vårt individuella avtryck på Jorden!

Inte för inte skrev Johannes i första Johannesbrevet: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.