Vill jag syna mig själv och mina egna grundvalar?

Jesus bror Jakob är oerhört radikal.

Han skriver:
Bli ordets görare – inte dess hörare!
Sann tro måste leda till ett sant liv. Till omtänksamhet och kärleksfulla handlingar mot medmänniskan. I Guds ögon är vi alla lika.

Och likt Jesus visar Jakob på förlåtelsen och medlidandet och kärleken som kommunicerande kärl.

Mellan oss.

Mellan varandra i hela mänskligheten – det är den potential, den möjligheten som är ”Himmelriket mitt ibland oss”.

Och det som hindrar oss att erfara denna möjlighet är i nog mest våra fördomar. Vi tänker att den som är snygg är snäll, den som uttrycker sig väl är att lita på

Ja allt det där sker som bekant blixtsnabbt – i oss.

Och det är som om våra fördomar – vårt mänskliga hemtama sätt att tänka – nästan vore uppbyggt som om vi ville bli bedragna, ja tjusas.

Och jag kommer att tänka på sådana statsmän och affärsmän som blivit påkomna med fingrarna i syltburken.

Ofta välklädda. Rika. Vältaliga. Ofta övertygade om rätt åsikt, rätt väg, ja ett helt land kan ge år på år av mandat trots att hela landet – rimligen – innerst inne hela tiden vet att personen är långt ifrån så pålitlig han/hon vill ge sken av.

Barabbas eller Jesus frågar Pilatus.

Barabbas svarade folket, släpp Barabbas fri.

Och den kärlekens man, Jesus, den som nyss fick oss att öppna upp, se vår skröplighet i vitögat, skala av oss våra fördomar och stå där mitt i Himmelriket; ja själva potentialen till Himmelriket som ju börjar i min beredvillighet att älska och se och vara sann.

Han hånas nu hejdlöst.

Medans folket skallar:
Vadå himmelrike, vadå helighet, vadå sanningen. Nej släpp Barabbas fri.

Och jag kommer att tänka på alla män i kostym som talar så övertygande om vikten av krig.
Krig för att försvara demokrati, de utsatta, de svaga.

Är krig den bästa vägen att uppnå demokrati och värna de svaga?

Vad skulle Jesus sagt?

Nej jag tror Jesus snarare skulle ha visat oss på exemplets makt.

Att genom barmhärtighet uppnås barmhärtighet. Och han skulle sagt:
Den som griper till svärd ska med svärd förgås!

Men det är som vi inte vill tro på den vägen, barmhärtighetens väg. Den bryter av det som är välkänt, våra fördomar, det maktspel vi drillats in i – ett spel där den välklädde, stomatolsleende bilförsäljaren alltid skulle vilja oss väl.
Trots att vi står där sen efter att affären är genomförd – lurade. Ja affären blev så usel för oss. Men inte för han. Han vi ville tro på. Han som var så snygg och verserad och uppförde sig så världsvant. Men åh vad vi nu är lurade.

Varpå frågan faktiskt kan ställas: Vill vi bli lurade?
Frågans svar finns kanske delvis i motfrågan: Vill jag syna mig själv och mina egna grundvalar?

Att leva i sanning innebär ju inte bara att man krasst ser det förljugna kring sig, hos nästan, utan även i sig och aktivt väljer klarsynen och i förlängningen det äkthetens medmänniskoskap – det syster och broderskap som vill vara en del av Gud, vår Skapare.

Och det valet kan ibland vara en smula ensamt och utsatt.