Julottetankar 2018

Det är jul och med den ofta minnen och hågkomster.

Inte sällan finns ett stråk av sorg eller vemod över att inte ha någon nära och kär kvar i livet, minnen, åminnelser, tankar kommer och går. Ett liv går så fort. Barn växer så fort.

Med dessa minnen inte sällan frågan – hur är mitt liv, hur blev det som det blev, är jag nöjd med att vara där jag är?

Och så möts vi här vid jul – i kyrkorummet – vårt gemensamma svensk kyrkliga kyrkorum i vår församling  – idag fyllt med levande ljus, underbart vacker musik framförd av kör och körsolister.

Allt har föregåtts av att våra vaktmästare och lokalvårdare skurat och fejat och satt upp granar och glasen kring alla ljus i bänkarna har diskats och putsats, nya blommor har inhandlats, och vi har testkört ljudet Och alla ansträngningar har – egentligen – ett enda syfte och det är att bära fram budskapet om Jesus Kristus, att det är en realitet, något som i högsta grad angår oss och som du och jag, som vi, måste ta ställning till. Mitt i våra liv, vår vardag. Och nu inte med en axelryckning utan med någon form av inre avsiktsförklaring. För han söker oss, dig och mig och vi har att svara an. Antingen genom att avfärda eller genom att säga ja.

Att säga ja… Det här erbjudandet, den här möjligheten, att vi är här idag i ett land i norden och har detta erbjudande att ta ställning till, som en realitet,  det har vi så många före oss att tacka för. Människor som vigt sitt liv för budskapet och som uppoffrat både det ena och det andra, inte sällan det egna livet; just för att du och jag idag i lugn och ro ska kunna ta ställning till om vi vill låta Jesus Kristus ha att göra med oss eller inte.

Att vilja ha att göra med Jesus Kristus kan ofta kännas som en vag längtan att vilja komma hit, in i kyrkorummet, höra musiken, njuta av rummet, kanske ta emot nattvarden, kanske bära ett silver eller guldkors mot bröstet; att känna sig befryndad, ja upplyft av budskapet. Att säga ja och inte nej, utan ja, ja herre jag vill eller som Maria då hon fick beskedet att hon skulle bli havande med ett väldigt speciellt barn att ja, låt det ske, jag är Herrens tjänarinna.

Att vilja vara Herrens tjänare eller tjänarinna handlar om hur budskapet landar där inne i bröstet. Och att vara tjänare och tjänarinna är att i den vardag jag befinner mig eftersträva att stå upp för de principer som Jesus Kristus genom sin ankomst, sitt liv, sin undervisning och sin närvaro en gång för alla införlivat och gjort till sitt signum; att vilja och eftersträva det goda, söka sam-förståndslösningar och stå upp för den svage och rättslöse. Det är att vara en kristen. Och allt emanerar ur mötet med Jesus Kristus, i vardagen och i helgdagar som denna, då kyrkan är upptänd, julstädad och där vi alla eftersträvar att i ord, ton och sång ge budskapet rättvisa, såsom det står Hebréerbrevet att:

Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag.

Eller för den delen hos profeten Jesaja:

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Vad kan vi dra för slutsatser av Julevangeliet: Ja bland annat att Gud inte bryr sig om det storslagna utan letar, som han gjorde i valet av Maria vi berörde här i kyrkan i går, efter det genuina. Den genuina. Att vara genuin, det går lika bra – eller rent av bättre i Nasaret som Jerusalem, Torsby, Vitsand, Lekvattnet och Östmark som i Stockholm eller Karlstad. Och man behöver inte vara lärd och fin utan timmerman eller herde duger gott. Det hänger på något annat, något mer.
Att jag som människa vill veta av sanningen, vill leva ett liv i ödmjukhet och kärlek.

Hur lever vi i ödmjukhet?  Ja en viktig målsättning är att söka förstå att Jordaxeln inte går genom min egen fontanell. Med andra ord – ingen av oss är Jordens centrum. Ingen har fullt tolkningsföreträde. Att ta till sig den andres perspektiv, att vilja veta – och där det till synes lilla har samma egenvärde som det till synes stora – bara det är genuint – ja där någonstans finns sanningen, finns Gud. Och lyckas vi som människor leva i den öppenheten så finns där en glipa in i – ja mot det heliga, finns där en hand som varsamt leder mig på vägen,
finns där en röst som viskar mitt namn.
Att tro – att vilja eller kunna tro är alltid en återspegling av att mannen från Nasaret, i sin Gudomlighet längtar efter dig och mig.
Min längtan är en spegel av en längtan som fanns där före.
En hand som leder mig rätt.
Ingen av oss är ensam, vi har alla denna hand vid vår sida, varsam och öm.
Och Gud kommer sällan till oss genom hav som öppnar sig, som för Mose, utan mer som för profeten Elia som erfor Guds närvaro som en stilla susning.
Eller för den delen som en vag längtan att ta sig hit till kyrkorummet, och bara vara. Var rädd om den längtan, den möjligheten, den dörren till evigheten du erfar i dig för den leder dig till centrum i tillvaron, till den trygghet och glädje det innebär att ha en tro, att veta att du är buren och inte minst sedd. Ljuset föds in i världen för att nå dig och mig. Nu tillhör ni mig säger Jesus och lovar å ena sidan beskydd men talar å andra sidan om en viss ensamhet det innebär att leva med en tro. Ni kommer bli avskilda, och folk kommer att ifrågasätta era val.

Och redan som spädbarn kom Jesus att erfara denna fara i kung Herodes dödsdom för alla nyfödda i Betlehem, strax efter Jesu födelse – Maria och Josef flyr till Egypten och återvänder först efter flera år – guldet  de fick som gåva av den ene av de vise männen blir till en livförsäkring i det främmande landet. Precis som vår gästfrihet för så många blev en livförsäkring då kriget rasade i Syrien fram till helt nyligen.

Jesus undervisar – då han blir verksam 30 år senare efter händelse i Betlehem – sina lärjungar att de ska stå ut med ifrågasättandet – i att tro – i att hävda en kärlekens princip i en värld på ytan bestående av slump och kaos. Med andra ord bär korset av silver eller guld mot ditt bröst, gå till ditt heliga rum så fort du har möjlighet, knäpp dina händer och be i din tystnad och låt dig uppfyllas av det otroliga att du är sedd och buren av den otroliga kärlek som föddes in i världen för två tusen år sen och sen dess är med om att skriva om hela historien och som det är förutbestämt ska segra över mörker och negativitet – ljuset ska segra och segerkransen är redan bunden och Gud vill att du, just du ska ha den på ditt huvud.

Åh Herre vägled oss, öppna oss för barnets öppna blick i krubban, din son du lät födas in i världen.