I bergspredikan skärper Jesus den judiska lagens bud och levnadsregler. Varför?

Jo dåtidens judar kunde genom dess fariséer hänfalla i en självgodhet; att man hade sitt på det torra då de proklamerade att de minsann levde i enlighet med lagen, gjorde vad som krävdes. Ur detta växte en självgodhet. Och en tendens att döma andra.

Att gå in i en känsla av felfrihet och där ta sig friheten att klanka på andra är alltid en hållning som är illusorisk – för så ser ju som bekant aldrig verkligheten ut. Hur vi än vänder oss, som uttrycket lyder, har vi ändan bak.

Och försöker man ändå leva i en felfri yttre hållning så drabbar det en själv på det viset att jag förkrymper som människa i en slags pose, en grimas, jag tappar liv och sammanhang.  Att försöka leva felfritt blir på det viset en barriär mot Gud.

Vår reformator Martin Luther påminner oss om vårt individuella ansvar att hålla vår relation levande med Gud.

Vi är nu alla uppmanade att gå den smala vägen, igenom den smala porten oavsett vad andra påstår – inget finns mellan var och en av oss och vår levande Gud.

Tillbaka till bergspredikans dynamik – Jesus har en strategi, han skärper lagens krav så högt så att ingen kan efterleva den. Ett exempel är Jesus råd att vi ska riva ut vårt högra öga om vi om ens tittar åt en annan kvinna, bättre att vara ögonlös är brinna i helvetet. Men tänker då någon, vad finns det då för räddning när Gud har så höga krav på oss? Då är vi ju förtappade allihop.

Med denna fråga arbetade just vår reformator Martin Luther för 500 år sen och han sprang och biktade sig så många gånger varje dag under tiden då han var ung munk, att abbotarna, klostrens ledare, höll på att bli galna på honom.

Luther fann ju att han syndade hela tiden, inte minst i sin tanke och i sitt känsloliv och han åtrådde alldeles säkert – som den livsbejakande man han var – kvinnor. Så Luther arbetade nu med detta, hur ska jag kunna leva som du vill Gud – då jag hela tiden kommer till korta.

Svaret han till kommer fram till är att det inte är av förtjänst vi förtjänar Guds nåd utan av Guds villkorslösa nåd och kärlek.

Och det är just det budskapet som Jesus gav sin samtid. Och indirekt oss.
In på världsscenen – mitt ibland fariséer med sin snedvridna lagiska religiositet som mer fängslade sin samtids människor än befriade dem – och mitt in i den romerska ockupationsmaktens gudomliga påbjudna dyrkande av den som var kejsare kommer en man in med sandaler och vänder alla begrepp upp och ned.

Och budskapet spred sig som en präriebrand och människorna erfar för första gången i sina liv att de är älskade av Gud, att de betyder någonting, för Gud, att mina och dina hårstrån är räknade och att Gud vill ha med oss att göra och Jesus upprättar, förlåter, helar och ger sin samtid ett helt nytt hopp.

Men det krävs nu någonting i gengäld, en avgörelse; följ mig säger Jesus.

Och i Jesus missionsbefallningen finns uppdraget att förvalta och sprida detta glädjens budskap. Ett budskap som inkluderar att en levande tro aldrig kan tas för given, att den måste underhållas, vi kan aldrig sitta och rulla tummarna och hänvisa till nåden utan Jesus understryker att vi måste anstränga oss – men inte på ett sådant vis som fariséerna menade att uppfylla olika lagar och inte som katolska kyrkan menade på Luthers tid genom att köpa avlatsbrev och hylla påven utan genom att gå genom den trånga porten, den smala stigen. Eller som Olof Kolmodin diktade på 1700 talet i psalmen Gå varsamt min kristen:

Gå varsamt, min kristen, ge akt på din gång.
Den vägen är smal och den porten är trång
som leder till livet, och de är så få
som finner den vägen och vill på den gå.

Vad innebär då detta i praktiken?

Ja Jesus ger fler liknelser; han säger att vi ska bygga vårt hus på en stadig grund, på en klippa, inte på lös sand för vad händer då när ovädret kommer, regn och rusk, då riskerar ditt och mitt hus att spolas bort.

Ett symbolspråk förstås men vi uppmanas att välja våra sammanhang, våra ord, våra livsval med omsorg.

Och som i det lilla så i det stora.

Vi kan aldrig ha dubbel bokföring vi människor. Vi måste kunna skärskådas. Vi måste leva som vi lär.

Varpå jag kommer att tänka på uttrycket att ett felaktiga beteende är felaktigt även om alla gör det och det rätta beteendet är rätt oavsett om ingen gör det.

Detta bör tas i beaktande i våra livsval, vad vi gör av vår tid och vårt fokus och vårt engagemang – så mycket vill distrahera oss, förströ oss, fylla oss med en känsla av upplevd svaghet och brist på handlingskraft, vi dräneras och glömmer så av vår potential Och ja. det blir då så lätt att bli uppslukad av allehanda problem och uppfyllas av rädsla.

Just här har en levande tro på Gud – såsom Jesus Kristus gestaltar den för oss – en av sina största poänger. I mötet med Jesus – som sker genom att jag knäpper mina händer och i mitt hjärta vill ha med Gud och Jesus att göra – finns en gyllene bro till en kärlek större än oss själva – ett kraftfält – som inget hellre vill än att komma i kontakt med dig och mig. Bara vi kopplar upp oss mot den.

Här finns också budskapet att vi inte behöver vara felfria och perfekta så länge som jag står för mina misstag, vill leva ett helt och ärligt liv.

Vi ska fira nattvard om en stund tillsammans. Det är ett sakrament som Jesus instiftade för at göra det handfast och verkligt när jag som människa vill ha med Gud att göra.
I nattvardens mysterium lovar oss Jesus att han finns mitt ibland oss. Och han kommer till oss på ett så konkret sätt, genom vinet och brödet, som i instiftelseorden blir bärare av något mer, ja nattvarden är mysterium.

Herre, hjälp oss att komma ihåg hur nära du är var och en av oss, att det enda vi behöver göra är att be om din vägledning och beskydd – så vägleder du och beskyddar – i allt. Med en omsorg och en kärlek som överträffar allt.

Amen