(12 sönd eft trefaldighet årgång 2 – Friheten i Kristus)

Våra ryggar. Våra arma ryggar, ja hur mycket är det inte som just nu de får bära av livets spänningar åt oss. Inte sällan att dessa spänningar sen också kan gå upp mot huvudet och nacken och ge spänningshuvudvärk. Irma Schultz benämnde i en andakt i P1 våra ryggar som hemliga bakgårdar dit vi ställer ut våra sopor, på en plats där på bakgården dit solen aldrig riktigt når. En talande bild om någon. Och jag tänker hur skönt är det inte att få en spänd rygg masserad, och har du inte prövat det måste du unna dig det om du hamnar i den situationen att det behövs. Jag för min del uppskattar de fåtal massörer som liksom inte ger sig, som bara ska löser upp knutorna och de masserar nu envist och envist och envist. Efteråt kan jag känna sig nästan yr, det knakar i nacken, huvudet sitter med ens inte lika fastnaglat fast, allt är lösare och det är så mycket lättare att andas. Vår själ och vår kropp hänger så intimt samman och vi måste vara snälla mot dem båda. Ofta är vi nu inte det utan pressar oss, ibland pressar även livet på oss utan att vi kan göra så mycket åt det utan då det är nu bara hänga med.

Härda ut. Bita i.

Kvinnan i Lukasevangeliet, kanske var hon i den situationen att hon varit tvungen att härda ut, hänga i, bita i? I arton långa år. Hur såg hennes hemsituation ut, vad hände i hennes liv, vad hade lagts på hennes skuldror? Vi vet inget om henne och i Lukasevangeliet står att hon präglades av en sjukdomsande. Paulus å sin sida förklarar i dagens episteltext lidandet med att såhär är det nu på Jorden, före den befrielse som väntar längre fram, men nu, nu råder ett tomhetens välde. Underförstått ett välde med, som han evangelisten benämnde det, sjukdomsandar. Men oavsett vad för begrepp vi nu nyttjar – även om jag personligen är tacksam för att vi inte längre pratar om sjukdomsandar – så kan nu Gud gripa in. Mitt i tomhetens välde. Och vi hörde nyss om det i dagens GT text att Kung Hiskia fick ett nytt bud av Jesaja.  Ja vi kan läsa närmare om det i andra konungaboken kapitel 20 hur Hiskia blev bönhörd efter att Jesaja först förmedlat att hans tid var över. Vad är tecknet på detta frågar Hiskia nu Jesaja och tecknet visade sig vara ett skuggan i rummet, på Jesajas befallning, skulle ta tio steg tillbaka. Och så skedde. Hiskia blev frisk och kunde på de återstående femton åren av sitt liv bland annat anlägga en tunnel för dricksvatten in i Jerusalem, något som, underlättade livet något oerhört för stadens invånare.

Tillbaka till kvinnan i dagens evangelietext – hon blir också helad. Och hon ber nu inte ens om det utan Jesus kallar på henne och så helar han henne och han gör det med ett tilltal: Kvinna, Du är fri från din sjukdom… Lukasevangelisten uppehåller sig nu kring synagogans föreståndares utskällning av Jesus, hur kunde han, Jesus, nu mitt i sabbaten – utföra en sådan syssla som var att betrakta som någon av de 39 handlingar som var förbjudna i lagen, ja som att plöja, skörda, tröska, baka, spinna, tända upp eld, knyta el. lösa upp knutar och allt vad det nu var.

Jesus har emellertid svar på tal och påvisar att han minsann kan tolka lagen på egen hand och påvisade nu det fullt rimliga för såväl synagogföreståndaren som de som finns runtomkring i att han, just där och då löste kvinnan från hennes tillstånd – trots sabbatens alla yttre påbud och krav.

Vi är i nu kallade att kunna göra liknande och självständiga bedömningar, trots att det vi säger eller gör kan riskerar att bryta av mot vad som kan uppfattas som rätt och riktigt i vår tid – och vi måste kunna påvisa det rimliga i våra bedömningar, då vi blir synade och ifrågasatta. En sådan livshållning är alltid mer riskabel än att aldrig göra något fel och alltid följa en regelbok till punkt och pricka. Samtidigt vet vi vad underbart det är att möta en medmänniska som kan tänka själv och inte är jagad av hur allt borde och ska vara, inte sant?

Att kunna göra detta, hysa integritet och göra en självständig bedömning underlättas avsevärt, tror jag, med den inre trygghet en tro på Jesus Kristus innebär – för en levande tro innebär att jag får ytterligare en instans i mig än nog så många i det yttre. Detta skyr för övrigt många diktatorer och det är inte för inte kristna är den mest förföljda religiösa grupp i världen – det är för denna förmåga tron ger att bryta av – en kristen människa inre frihet, att göra en annorlunda bedömning. Tron och relationen med Jesus Kristus förstärker– om vi låter tron fått fäste i oss – även de delar i mig som handlar om samvete och lyhördhet gentemot nästan.

Det jag vill det gör jag inte men det jag inte vill det gör jag klagade Paulus i episteltexten för två veckor sen och han visade på att det är i relationen med Jesus Kristus som de delar i oss som hör ihop med den ”gudsbit” Gud lagt i var och en av oss – då vi nu är skapade till hans avbild – nu kan växa i styrka. Och alltid då den här gudsbiten växer till sig, ökar vår inre autonomi och frihet att välja ett annat förhållningssätt, än det som kanske impulsivt nu väcks upp i oss. Det vi blivit intrimmade i. Och det finns nu många fållor att ha blivit intrimmade i, ja så många uppsättningar av rätt och fel. Och även den som haft en så kallad religiös uppväxt vittnar nu inte sällan om en miljö där den inre ”gudsbiten” inte med nödvändighet har växt, kanske har den istället krympt av alla de påbud som ålagts – ja liknande dem som synagogföreståndaren nu hade att tampas med – ja om hur vi borde vara – ja hur allt borde vara – och vad de nu innebar att på ytan vara en god jude eller för delen nu en god kristen.

En av Martin Luthers första skrifter efter brytningen med påven hade titeln ”Om en kristen människas frihet”. Den utkom 1520 och Martin Luther menade i sin skrift, att friheten inte fanns hos kyrkan som han ansåg främst utvecklats till en maktinstitution. Inte heller fanns friheten för människan hos prästerskapet, som enligt Luther i hans samtid ofta satte sig över den enkla människan. Friheten fanns nu istället inom varje människa – i hjärtats tro på Kristus, och där kärleken från Kristus gjorde människan fri. Fick ”gudsbiten” i oss att växa och förändra oss inifrån och ut. När tron kommer från hjärtat får den oss att vilja tjäna andra. Vi blir förändrade, genomlysta. Och innebär i förlängningen att vi får allt svårare att gå förbi den som är i en utsatt situation, hjärtats röst kallar oss att vara närvarande

För det handlade nu om kärlek.  På samma sätt var det för kvinnan i Lukasevangeliet som kämpat med sin rygg i arton år, ständig värk, värkande muskelknutor och en vardag fylld av umbäranden. Det är i Jesu kärleksfulla ögon och händer hon kan resa sig upp, räta på ryggen, röra på huvudet så att allt liksom knakar loss i leder och muskler, se befriad och hel. Ja i en kärlek som nu helt överöste Jesu samtids förmaningar och tyckande och tänkanden om hur allt borde vara och istället tog sig igenom, som en varm kniv i smör – och helade det som var brutet.

I psalmen Guds kärlek är som stranden av Anders Frostenson finns frasen:

O döm oss, Herre, frisäg oss i domen.
I din förlåtelse vår frihet är.

Och vi ber i Herrens bön gemensamt :

Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

Den förlåtelse – den frihet – Gud är beredd att ge dig och mig ska således återgäldas och möjliggöras genom att vi själva – såsom ock vi – eftersträvar att denna anda nu ges vidare och sprider sig och blir en ny regel, ett nytt förhållningssätt – ja utvecklas till den inre frihet som är av en sådan karaktär att krökta ryggar, brustna drömmar; liv som gått i sank av påbud och yttre förmaningar istället ges kraft och glädje att resa sig varpå vi kan säga:

Tack Herre för den frihet du lagt i mitt bröst.

Samtidigt, nota bena, är denna frihet förpliktigande.  Eller som ängeln i Uppenbarelseboken kapitel 10 uttrycker det att friheten i Kristus smakar som honung i vår mun men att den också bränner som eld i vår mage – och denna eld är nu ett påbud, ja ett inre edikt att vi ska sprida evangeliet om Jesus Kristus vidare.

Åh Herre ge oss mod att i en värld med påbud, lagar och regler och med så många fastgrodda uppfattningar om hur allt borde vara och ska gå till – inte minst i vår egna världsvida kyrka – gå ut, fria och vapenlösa med det evangelium du gett oss och som i dess inneboende självständighet – om vi lyckas leva i densamma – möjliggör att våra krökta ryggar reser sig upp.

 Amen