Vi befinner oss i en kyrka vars väggar sett generationer komma och gå, ja väggar som de allra flesta här idag har någon form av relation till, det är minnen från dop, konfirmationer, vigslar, begravningar, luciagudstjänster, skolavslutningar, minnesgudstjänster i allhelgonnatid, sommarmusik, konserter och så inte minst jul – julottor och midnattsmässor och julspel.

I vårt Fryksände pastorat ingår församlingarna Lekvattnet, Vitsand, Östmark och Fryksände och när vi summerar hur många som kommer till de olika kyrkorna under en december månad som i år hamnar vi på sammanlagt smått otroliga över 3000 personer ja eller snarare besök – då nu många av oss går vid flera tillfällen.

Och det har varit så många förväntansfulla ansikten på de adventsvandringar vi hade för alla lågstadieklasser på Holmesskolan, i luciatåget här i kyrkan, julspelet med de små.

Och nu är det jul och vi har nyss tagit del av samma julevangelium som alla tidigare generationer här i Vitsands kyrka.

Ja tänk här har man nu samlats i 197  föregående jular – inom just dessa väggar.

Och en stor del av den tiden utan uppvärmning, utan elektricitet och i bästa fall en häst i vars släde man färdats i alltmedan många, ja de flesta kommit hit per fot. Till julottan som började 05,00 eller 07,00 – för det var nu två så att alla skulle få plats.

Varför? Varför anstränga sig så att ta sig hit?

Ja varför är vi här?

Över generationsgränser och med rötter ända ned till början mitten av 1800 ?

I en kyrka byggd som ett kors, med sitt altare vänt mot öster – vilken är den gemensamma nämnaren?

Ja långt bort från vårt land, i en tid som vi idag betecknar i Sverige som så kallad för-romersk järnålder, och där vi hade en religion baserad på föreställningar vilka i hög grad inkluderade asatron och vi hade ett samhälle baserat på klaner, ja hövdingar vilka inte sällan låg i fejd med varandra – ja långt långt bort från oss i norden händer nu detta som vi nyss fick ta del av ur Lukasevangeliet.

Ett barn är oss fött, Betlehemsstjärnan lyser och de tre vise männen har sinnrikt räknat ut genom komplexa astronomiska observationer vad som skulle ske, ja nu kommer de tre kaldéerna ridande från olika håll, profeter blir besannade, som han Jesaja och fröet till något nytt och enastående är satt i Jorden – Gud går in i skapelse som människa.

Jesus berättar när han sedan blir verksam i 30 års åldern för oss varför. Varför Gud sänder sin son in i vår hemisfär, våra liv, våra omständigheter – det värdefullaste han har.

Och det är för att vi ska påverkas.

Och påverkats har vi.

Hela vårt land, hela vårt sätt att tänka; ja vår idé om jämlikhet och rättvisa och vård, skola och omsorg på lika villkor är nu helt otänkbara om vi inte inkluderar Jesu undervisning och vad den undervisningen gör och gjort med oss människor. Hela samhällen har omformaterats, hackordningar har kastats omkull och för första gången kom från denna stund idén om ett broders- och systerskap som går utanför klantänkandet – att vi är en familj vi människor, vi hör ihop, vi har ett gemensamt mål och destination och vi är beroende av varandra.

Idag är denna ”idé” genomförd och lagligen sanktionerad i sjukhus, socialtjänst, äldreomsorg, handikappomsorg och så vidare.

Den här idén, tanken, ja den här konklusionen – alltså kontentan av Jesu undervisning – är emellertid i varje tid hotad och vi kan inte minst se vilka groteska proportioner det hotet tog sig under det förra århundradet med Stalins, Hitlers och Maos interneringsläger där människor avrättades i miljoner, ja i miljoner och grymheten och hänsynslösheten är nu obeskrivlig att ta del av i de otaliga skildringar som finns.

I t.ex. Gulagarkipelagen av Aleksandr Solzjenitsyn framgår att ofta fängslades människor för att de just trodde, för att de vågade hävda individen, vågade hävda ett universellt broders och systerskap, stod upp för frågor om självbestämmande och moral, skuld och sanning.

Det vill säga sådant som är ingredienserna i den människosyn Jesus gav oss som modell.

För Jesus ger oss med sin undervisning en unik möjlighet till självständighet och en inre resning – och här finns nu en önskan från vår skapare att vi ska bli medvetandegjorda att det existerar denna levande goda kraft i skapelsen – och där vi försöker på olika vis ska förhålla oss till denna kraft som en moralisk kompass. Varpå vi landar i en livshållning där vi eftersträvar att uppmärksamma och ge den svage legitimitet, ja att vi lever våra liv med det för ögonen att vi alla så småningom kommer få förklara oss, ja liksom ställas till svars där på andra sidan och då är faktiskt att föredra att ha använt sin tid på Jorden med inte bara det egna för ögonen. Dessutom blir livet så mycket rikare och gladare om man även lever med sin nästa för ögonen. Där finns en lycka av sällan skådat slag.

Och precis som här i Norden rådde i Israel för 2000 år sen en samhällsstruktur där den starke dikterade lagar och regler och där den faderlöse, änkan, den utan medel och den som av någon anledning var missaktad, till exempel en folkgrupp som samarier hamnade långt, ja så långt ned i ”hackordningen”.

Så inget nytt under solen varken där som här.

Så sker denna födelse, en väldigt speciell människa kommer till oss och vi kan se att utifrån dennes undervisning blir allt förändrat – inte fulländat, inte perfekt men vi har alla fått en bild av en alternativ verklighet, att nåd går före rätt, att vi är lika inför domen, inför Gud och att vi har det här livet på oss att söka försoning och dialog.

Varpå jag kommer att tänka på

Tove Janssons höstvisa; Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Det var de här vägvalen som tidigare generationer gjort som bland annat ledde till att de gemensamt byggde den här kyrkan, för att här som nu kunna samlas inför vår skapare.

Dessa vägval måste vi göra i varje generation och det ofta.

Jesus varnar oss för att tappa sältan, somna ifrån tillfället då brudgummen anländer, göra slut på oljan till våra lampor så att vi står där utan ljus i våra ögon, utan den där viljan att förbättra, bry oss om, vilja mer – med den risken att intigheten jagar oss, känslan av betydelselöshet, av missmod.

Detta missmod som en erfarenhet av Jesus Kristus kan jaga undan och istället skänka en förunderlig känsla av förnöjsamhet och glädje. Inte utan prövningar, dippar, svårigheter men mitt i livet en övertygelse att allt har en mening. Vi hör ihop!

Och allt detta som en konsekvens att Gud går in i skapelsen – och lät sig födas som människa.

Åh Herre, hjälp oss att ta tillvara denna möjlighet du gett oss och ger oss – låt våra liv levas i samklang med din närvaro och kärlek. Amen.