Jesaja skrev:

Ja, Gud är min räddning,
jag är trygg och utan fruktan.
Min kraft och mitt värn är Herren,
han räddade mig.

Den helige ande – en anda där vi lyfts från det förutsägbara till det oförutsägbara, en kraft som ger nya perspektiv och ny blick och som vill bygga broar mellan oss och som utmärker sig av sanningslidelse, rakhet och direkthet – men även är en bärare av det nådens vatten Jesus undervisar om i Johannesevangeliet (kap 7).

Den helige ande kan också beskrivas som ett fluidum, en kontaktgel, som inte bara binder ihop oss med vår skapare utan också med varandra.

Och när den kontaktgelen får verka, så är det omöjliga möjligt, vi klarar av, vi bärs, vi levererar.

Den helige ande utmärks således av en anda av sanning, nåd, fördragsamhet, kärlek och ett universellt systers- och broderskap.

I dessa covidtider, med all karantän och hemarbete, är det många som vittnar om en energilöshet, en håglöshet, en smygande känsla av depressivitet – särskilt hårt drabbas de som bor i ensamhushåll.

Vi kan dra slutsatsen att vi inte mår bra av avskildhet.

Inte för inte är en klassisk tortyrmetod isolering. Och vad är verktyget ifråga i de flesta fall av mobbing – den utsatte isoleras, får inte vara med.

Vi behöver helt enkelt kontakt med varandra. Det ligger djupt i vår natur. Oavsett hur vi är definierar oss själva, som introverta eller extroverta så behöver vi samtala, bry oss om och bli ombrydda, i varierande grad. Ingen kan leva i längden ens i det lite mystiska tillstånd som definieras som lysande isolering, eller på engelska ”splendid isolation”. Förr eller senare behöver vi ut ur öknen, bryta fastan, få sitta ned vid samma bord, umgås. Många är de ensamstående som vittnar om hur berörda de kan bli bara att få klippa håret, någon rör vid mig, åh som jag längtar efter det.

Idag är det Pingstdagen och därtill mors dag, flaggor vajar mot en klarblå försommarhimmel. Det gula korset vajar i vinden.

Ett kors har som vi vet en lodrät och en vertikal linje. Den vertikala linjen i det kristna korset symboliserar ”för nästan, med nästan” och den lodräta människans förhållande med Gud. Gud är i behov av båda riktningarna i våra liv – vi behöver kontakt med det heliga men det heliga ska vidare ut i den tillvaro vi lever i – att vara kristen är att vara Guds redskap i tillvaron, Guds händer och fötter. På samma vis är det med den aspekt av Gud som vi benämner för Den helige ande – även detta fluidum är i behov av båda rörelserna för att kunna fungera. Den helige ande är beroende av att vi står i relation, i flöde med varandra och den är beroende av en öppenhet uppåt – och inåt – mot Gud.

Således är det även här det föreligger en risk – risken att detta fluidum hindras att verka. Och hur kan denna risk benämnas? Ja kanske som olika inre hållningar med det gemensamma att de emanerar ur en känsla av rädsla och isolation – och utifrån den grundkänslan vill vi ”baske oss” ta för oss, tillförsäkra oss – om det så gäller egendom, makt eller utrymme – och oaktat om det sker på någon eller någots bekostnad – själv är nu bäste dräng – det här faktiskt mitt projekt, min väg, ja det är mina prioriteringar som gäller, så ur vägen. Punkt.

Och det är nu sådana inre landskap som också bygger upp ideologier och rörelser där vi lyckas att förena oss i sådana ansträngningar där vi vill tillskansa oss makt och trygghet och utifrån den grundkänslan så har delar av mänskligheten koloniserat och vi har bedrivit krig och genomfört massmord – bara för det illusoriska att söka uppnå en känsla av trygghet.

Helt omedvetna om att denna rädsla föder rädsla.

Hat föder hat.

Mord föder mord.

Att all sann trygghet börjar inifrån – i ett tillitsfullt förhållande till nästan och till Gud.

På Jesu tid var denna bristande tillit, som ligger till grund för dessa rörelser jag nyss beskrev, lite av ett grundtillstånd. De enda som i ett judiskt perspektiv eventuellt kunde uppnå Guds nåd var nu det fåtal judar som exemplariskt följde lagar och regler, ja kanske, de. Inga andra. Inte de av annan ras och härkomst. Inte slavarna. Alltmedan romarna ockuperade.

Här rådde krig, slaveri och våld.

Men se då kommer han, Jesus, och obemärkt smyger han in till de utsatta, de leprasjuka, de baktalade, de misstänkliggjorda, de utanför allt och han bor och lever med dem, sitter vid deras lägereldar och kök och får dem, var och en – en efter en – att börja att räta på ryggen – Gud, tänk kan han ha något intresse i mig, vill han rentav veta av mig, vill han älska mig?

Jesus ler och intygar att ja, du är Guds barn, Gud känner dig, du duger, du är bra, bara du söker leva efter den här linjen, den här vägen jag ger dig som stavas rättfärdighet och nåd. Och han sätter sig på huk bredvid kvinnan som nyss skulle stenats ihjäl på grund av sin otrohet, stenas av av de rättfärdiga och han säger till henne att inte heller jag dömer dig – men med det tillägg, som ofta kommer bort – gå och synda inte mer.

Den här sista meningen är central – den helige ande kan nämligen inte andas i sammanhang där vi misshushållar med oss själva och andra, där vi inte är ärliga, i inre landskap där vi smider ränker och på det viset missar målen och syftena med våra liv.

Men i de sammanhang där vi låter reella värden vara de som styr så kan vi räkna med att Guds ande finns med oss. Guds kontaktgel. Sanningens ande.

Vi ska sammanfattningsvis akta oss för att leva utan kontakt med varandra för vi är beroende av den, människan är en gruppvarelse.

Vi ska vidare ha en öppenhet och ett intresse uppåt och inåt mot Gud, som söker oss och vill att vi är hans händer och fötter i skapelsen.

Och denna kontakt ska märkas i våra liv – att vi inte är styrda av rädsla och prestige utan av en ärlighet och respekt och en beredvillighet att leva öppet och transparent och när vi snubblar på vägen – och det gör vi alla då och då – ja sådant som vi helst skulle låta vara ogjort – att vi reparerar och ber om ursäkt och söker hela det som gått itu.

Jesus gav sin oss vidare vissa redskap för att den kontaktgel han var en agent för – den helige anden – skulle fungerar extra bra.

Han gav oss sakrament.

Nattvarden är ett sådant, i delandet av brödet och vinet sammankopplas vi med vår Herre. Och vi är nu många som längtar efter nattvarden och som allt ser ut nu så efter sommaren bör vi kunna fira den igen – åh Herre måtte det bli så, att covidsituationen är fortsatt lugn i norra Värmland.

Dopet är ett annat av de sakrament vi gavs.

Den helige ande får en angöringsplats i den som döps, den helige andes fäster vid på ett särskilt vis.

Och idag ska vi tillsammans vara med om ett dop, ett vuxendop och det är ………. som ska döpas….