Heliga trefaldighets dag – fokus i vår svenskyrkliga tradition är Fader, son och ande. Kyrkohistoriskt är denna söndag en fortsättning, en oktav som man säger på Pingstdagen. Missionsdagen är ytterligare ett tema, som liksom lagts in denna söndag, den dagen låg tidigare mitt i sommaren. Så söndagens tema är lite mångfacetterat. Men vad gör det – de tre texter vi nyss hört lägger grunden för en utläggning och tar även vid där vi slutade för en vecka sen. I söndags, pingstdagen, flaggor vajade mot en klarblå himmel, då predikades det och sjöngs om den helige andes ankomst.

I dagens episteltext har det gått så illa att flera av de ivriga lärjungarna, drivna och burna av anden, nu tagits till fånga. De har helat sjuka och häktats, vad gjorde de – och med vilket mandat – med vilken auktoritet? Och Petrus hänvisar till Jesus, Jesu mandat och auktoritet – ”så kommer kraften till oss, förstår ni?”

I dagens evangelietext kommer Jesus till Marta och Maria och han säger trosvisst att ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö”.

Och så manifesterar han denna kraft genom att kalla på Lasarus som nu legat död i dagar, inlindad i linnetyg men trots dessa och de traditionella kryddorna och oljan hade liket börjat att lukta.

Det berättas att innan detta mirakel äger rum så möter Jesus Marta och Maria i deras hem och att han blir så tagen av deras sorg – han var ju en god vän med familjen och god vän med Lasarus – att även Jesus grät en stund.

Samtidigt finns antytt i Johannesevangelistens nedtecknande att innan Jesus ankomst till Betania, att han visste med sig att nu skulle ett helandeunder äga rum och att många judar skulle strömma dit från Jerusalem – att det här skulle låta tala om sig. Ja mycket talar rentav att det var just detta under, så nära påsken och Jerusalem, och med så många vittnen till det som skedde, att det var detta som blev den droppe som rann över bägaren, nu var måttet rågat.

Ja det står att läsa lite längre fram i kapitel elva att :

”Översteprästerna och fariséerna kallade då samman rådet och sade: ”Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.” En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: ”Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.”

Precis som lärjungarna i dagens episteltext som blev fängslade för att hela utgör här själva helandet startpunkten för beslutet att röja Jesus ur vägen. Och det är samme Kajafas som leder processen.

I dagens GT läsning i första Mosebok kan vi notera att Abraham förstår att Gud är på besök, i en mystisk mänsklig gestalt. Abraham låter nu slakta gödkalven, kokar den i mjölk och bereder en måltid han själv inte deltar i, han står på avstånd, böjer sitt huvud, fylld av respekt inför det som äger rum.

Men inför Jesus böjs inga huvuden från översteprästen och fariséerna som står och förfäras inför Jesu kraft och auktoritet. Samma förtryckande attityd uppvisar man mot Petrus och de övriga i dagens episteltext.

Man känner inte igen Herren, helt enkelt. Man böjer inte på huvudet i ödmjukhet – likt Abraham då han såg att Herren gästade honom.

Man vill istället definiera vem och vad som upphöjas skall.

”Och inte kan väl denne enkle man, ja dessa enkla män, dessa galiléer ha något att ge oss överhuvudtaget? Hur skulle det se ut?”

Var kommer så Jesus auktoritet ifrån då han står utanför klippgraven och kallar på Lasarus?

Kanske ytterst från det faktum att han själv är redo att gå i döden för att vara sann gentemot den Gud som kallat ut honom i det kall han nu är mitt inne i. Jesus böjer på huvudet inför Skaparen, erkänner skaparens auktoritet och får genom sin tjänstvillighet del av skaparens kraft och mandat, mandatet att göra under. Och han säger lite senare i Johannesevangeliet, i avskedstalet till lärjungarna, att ”nu är ni en del av mig men världen kommer att hata er för jag har urskiljt er ur världen och gett er till Fadern”.

I tron, då tro uppstår, uppstår ofta ett band, en märklig visshet och närhet, en särskildhet. Men denna nya relation för också med sig att allt är inte längre så ’roligt’ det var förr. I tron finns en ny måttstock, en längtan –frid och sällhet har snabbt blivit ett tillstånd jag vill bevara och stärka.

I mig, i mina relationer, i mitt liv.

Världens furste, som Paulus benämner motkraften i tillvaron, blir störd av detta. Denne vill som mobbaren på skolgården ha allas uppmärksamhet för sina trix och konster och han ogillar skarpt Jesus Kristus och Jesus förmåga att få oss att välja ett annat fokus.

Här finns en motsättning – en konflikt – och den måste vi ta för vad den är. Inte för inte predikar Jesus om att det inte går att tillbe både Gud och mammon samtidigt, att det är en omöjlighet, en chimär. Du måste välja perspektiv!

Samtidigt är nu livet så för de flesta av oss att vi dras hit och dit och det är behov och önskemål och prioriteringar och inte sällan hart när omöjliga val.

Ingen kommer undan hur svårt det understundom är att vara människa – i alla val vi har att göra.

Samtidigt – vi är lovade att i den stund vi erkänner Herren Gud, likt Abraham, och böjer vårt huvud och ger av vårt dyrbara, vår tid, vår inre håg, vårt livsfokus – att vi då blir vi tillräknade att vara en del i Guds rike.

En del av den hållningen går att ta del av i den här söndagens psaltarpsalm, psaltarpsalm 113

Prisa Herren, ni hans tjänare,
prisa Herrens namn!

Lovat vare Herrens namn
nu och för evigt!

Från öster till väster
skall Herrens namn bli prisat.

Herren är upphöjd över alla folk,
högre än himlen når hans härlighet.

Vem är som Herren, vår Gud,
han som tronar så högt,

han som ser så djupt ner —
vem i himlen, vem på jorden?

Och kanske är det så att denna hållning, att prisa Herren aldrig varit så viktig som i denna tid. Vi behöver sans, lugn och eftertänksamhet – och vi behöver sannerligen den frid och sällhet Gud vill ge alla som kopplar upp sig i bön, i tro, i och med den helige ande. Ty vi lever i mångt i en upp och nedvänd värld – det är många orosmoln och bekymmer vi som mänsklighet står mitt i.

Det är viktigt att försöka ha ett inkluderande tema – att ”all lives matter” – alla människors betydelse. En hållning som emanerar ur mötet med det heliga.

Det finns i de mediabilder vi får ta del av, då tillståndet i Världen skildras, så få prov på den igenkänningen Abraham visade prov på, inför just det heliga. Och det finns i det mediala ett närmast totalt förringande av Jesu auktoritet och därmed på det han kom med till världen, till oss.

Varför är det så mycket bröl och skrik och så mycket upp och ned vända värden?

Varför visas så lite av kärlek och barmhärtighet i det som lyfts fram?  

För detta finns ju. Ja över hela Världen finns det fullt med vittnesbörd från sjukhusgolv och ideellt arbete att vi bryr oss, att vi hjälper varandra. Vi visar i praktiken ofta upp just den medkänsla och beredvillighet att offra sig för andra Jesus implementerade i Världen. Men det är som om att vi inte ska vara varse detta. Vi ska skrämmas upp.

Finns det månne rentav någon som har ett intresse i att sprida en bild av rädsla och splittring? Mobbaren på skolgården som vill att alla är rädda och ängsliga, för då får han ju som han vill. Kan regera. Jesu Kristi frid och fördragsamhet, lugn och medmänsklighet, kärlek och barmhärtighet avskyr han från tidernas begynnelse. Den sinnesstämningen hotar mobbaren på skolgården, han tappar då i kraft och auktoritet.

Vi kan, och bör således att som Abraham böja vårt huvud inför Herren, ge våra liv; vår håg och uppmärksamhet till Gud och som ett kvitto härav erhålla en inre frid och sällhet – och på det viset utgör vi en motrörelse.

Vi tror på alla människors betydelse, ”all lives matter”, vi tror på sanning och respekt, och vi vill vandra i den relation Jesus gett oss, skänkt oss, att vara en del i. En öppen och transparent livshållning.

Åh tack Gode Gud för den möjligheten. Detta alternativ. Denna parallella väg i tillvaron. Given oss med tre aspekter – Gud, son och helig ande. En helhet, en underbar möjlighet, Amen.