Att bli återfunnen.. ja det tarvar en insikt om att ha varit förlorad. Alltså en vilja att göra rätt, att hamna på rätt köl, reparera det som gått itu.

Vi har ordstäv som berör detta:
”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta.”

Eller för den delen ordstävet:
”Älska mig mest när jag förtjänar det minst.”

Se, två små ordspråk vi alla känner till och som båda har en sådan stor allmängiltighet, rymmer mycket kunskap.

I mina vigseltal brukar jag ofta ge rådet att inte somna som ovänner – att man ska reda upp det som är, som blivit fel även om klockan hunnit bli sen.

Nyckelordet i sådana nattliga manglingar är ofta insikten att vi är nu faktiskt medspelare.
Att man där och då inser att man har ett gemensamt projekt, är beroende av varandra och att man vinner på att inkludera försoning som ett sätt att förhålla sig till varann.
Medspelare – inte motspelare.
I äktenskap som håller tror jag att man på många vis lyckas med denna inställning. Denna ömsesidighet. Att vilja liv tillsammans innebär att man måste ta i beräkningen att ingen är perfekt. Och orka och vilja leva med det.

Samma insikt behövs i andra konflikter, då ligger lösningen nära, att man orkar leva med insikten att även jag själv har fel och brister istället för att projicera allt på den andre.

Jesus vet hur vi är, vi människor. Han ser igenom oss.

Petrus som lovade trohet, heder och ära men kom att förneka Jesus, kvinnan vid Sykars brunn, Jesus vet att hon svävade på målet, lärjungarna som tjafsade om vem som var störst bland dem, kvinnan som hopen vill stena. Kasta stenen först den som är utan synd – ingen kastade. Jesus fick med sin kraft och auktoritet människor där och då att inse att de var alla i beroende av nåd – att de alla då och då missade målet, som är en definition på synd, att missa målet.

Vad finns det då för möjlighet… då vi missar målet? Att jag kan bli förlåten.

Men hur lätt är det att förlåta en människa som skyller ifrån sig, som projicerar ut allt på sin omgivning och aldrig ens kommer i närheten att denne då och då missar målet, med andra ord gör fel?

Inte helt lätt kanske…

Ty förlåtelse, den är bland oss människor beroende av att vi vill leva i ljuset, önskar att leva med ett rent samvete, vill väl. Att vi eftersträvar en gottgörelse, eftersträvar ett perspektiv att vi är medspelare.

Att en människa ändrar sin håg, det måste komma inifrån, att man vill se sig förändrad och är beredd att i denna process vända sig till det sanna.  

För att upptäcka vad? Att det finns ett mer sant förhållningssätt till livet just där.

Eller som vi kunde ta del av i dagens episteltext:

För er alla gäller: klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd.

Det finns som ni säkert hört ett uttryck att Gud älskaren inte synden men han älskar dig.

Hur kan det vara så – hur kan Gud vilja ha med mig att göra trots allt dumt jag gjort eller sagt? Jo Gud längtar efter var och en av oss. Och Gud har skapat var och en av oss och han längtar efter oss som vi kan längta efter våra barn, nära och kära i våra liv.

Efter var och en av oss.

Betänk – varje människa är Guds ögonsten, den dyrbaraste som finns. Tänk på det. DU är Guds ögonsten vare sig du tar in detta eller ej. Du är älskad över allt förstånd.

Och vilket tålamod han har, frälsaren. Med utsträckta händer står ha i våra liv men så hände det att vi gick just förbi, hade inte tid att stanna.

Kanske kändes ilskan hemtam, avståndstagandet, fördömandet, nekandet, förnekandet. Att jag projicerade ut all min brist och sökte gå runt som felfri.

Men förr eller senare briserar en sådan livshållning – ingen är felfri – det blir självgodhet, ett bedrägeri.

När en människa skapar musik, en sådan där kompositör som Mozart eller för den delen en Benny Andersson så uppstår stunder av flöden – av som man säger flow – allt rinner på och kommer såsom i ett flöde.

Det frälsaren lovar oss är att våra liv kan bli mer av ett flöde om vi säger ja till nåden. Om vi låter oss omslutas av nåden. Om vi just svarar an på det rop som går genom hela universum och som vill in i vårt innersta. Gud som längtar efter oss vill få ett gensvar… Ja men låt oss gensvara då!

Men detta förutsätter något – har ett pris – om jag vill leva i Guds flöde måste jag göra upp med mitt självbedrägeri, tendensen att projicera ut mina tillkortakommanden på min omgivning.

Det är detta Jesus vill sätta fingret på i dagens evangelietext, med sin liknelse, vill vi leva sant, stå upp för våra synder, välja en annan riktning, se dem i ansiktet vi sårat – så hjälper Gud oss att leva sant och fullödigt och vi blir burna av en märklig nåd. Guds nåd. Som övergår allt förstånd.

Åh Herre hjälp oss att söka sanningen om oss själva, söka din hjälp att räta upp det som inte fungerar och så leva i en relation med dig, i din nåd, ett transparent tillstånd där jag inser att jag är en medmänniska bland medmänniskor. Amen