Förra sommaren vid den här tiden hade jag just läst klart en bok med titeln Momo eller kampen om tiden skriven av den tyske författaren Michael Ende. Boken publicerades första gången på svenska 1980.

Momo är en flicka som bor ensam i en liten byggnad vid en övergiven amfiteater. Momo har en sällsynt förmåga att lyssna på människor, hon ger dem av sin tid och får på det sättet en lycklig och rofull anda kring sig. Barnen leker med henne och de vuxna låter henne göra det, ingen blir hotad. Momos har två nära vänner, Gigi med alla berättelserna och den kloke gamle Beppo.

Allt förändras när de gråa herrarna dyker upp. Plötsligt har de invaderat hela tillvaron med sin närvaro. De har grå kostymer, grå hattar, grå hy och när en pyrande cigarr i munnen. De har nu ett enda syfte: att stjäla människors tid. De är listiga därtill och lyckas lura oss människor att självmant lämna över tiden genom att få oss att tro att vi kan spara vår tid till ett bättre tillfälle. Vad vi inte vet är att all den här ”sparade tiden” nu konsumeras upp av de gråa herrarna. Ju fler människor som lämnar bort sin tid, desto snabbare sprider sig ett mycket stressat beteendet. Det finns snart inte längre någon tid till att njuta på caféer, umgås med vänner eller ta hand om sina barn. All tid måste användas effektivt för att sparas in. Momo märker hur det blir allt tommare runtomkring henne, ingen har ju tid att bara vara och hon inser att hon måste göra något för att stoppa stressen. Men vem ska stoppa dessa de gråa herrarna när ingen har tid att lyssna?

Utspelar sig allt i fantasin, eller mitt i vår nutid? Det kan vi själva välja. Men det är väldigt svårt att inte träffas av den här berättelsen eftersom det stressade beteendet påminner så mycket om vår tid,,.

De grå herrarna är hotade av Momo, de förstår att hon aldrig kommer att låta sig stressas eller bli bergtagen av den stress och rädsla de grå herrarna vill ska genomströmma allt och hon utgör ett hot – hon måste nu oskadliggöras.

Gigi – de ene av Momos bästa vänner är en gudabenådad sagoberättare. Han har fantastisk inspiration och allt flödar ur honom och människor njuter av hans berättelser på den lilla okända amfiteatern.

De grå herrarna vill nu komma åt Momo, som de som sagt uppfattar som ett hot, och ett sätt är att försöka få alla som står Momo nära att bli upptagna med annat. Varpå de snärjer Gigi genom att locka honom med berömmelse och fina arenor. Han får nu TV- program och shower och Gigi som alltid haft detta inre flöde tappar nu detta alltmer och han börjar återberätta gamla historier och ju mer han tappat sin inspiration desto mer upphaussad blir han av all media, som de grå herrarna äger och styr.

Att tappa flödet – tappa kontakten med barnet – ”Världen” kan applådera det, att vi glömmer kontakten inåt…

Många av de mest upphöjda och omsusade så kallade stjärnorna vittnar om ett liv de kommit att hata. De är så påpassade, aldrig lediga, kringskurna och den begåvning man haft har kommit att bli ett allt mer sinande flöde.

Gigi – han var en hjälte i det tysta, i det lilla och allt blev magiskt.

Det gäller att vara rädd om det livsrummet, där vi verkligen möts.

Det är det livsrummet som finns här och nu och hur många hjältar i detta ”rum” träffar jag inte under en vecka, under begravningssamtal, dopsamtal. Här finns så mycket engagemang och omtanke och kärlekshandlingar jag får ta del av men mycket av den här vardagskärleken, den hör vi liksom aldrig talas om…

På samma sätt var det på Jesu tid, även han var utanför de stora allfartsvägarna – han var hos de fattiga, de faderlösa, de sjuka och berörde på djupet men till skillnad från Gigi var han klok nog att inte sälja sig till sin tids grå herrar, tänk vilken ryktbar farisé han kunnat bli…

Ibland måste vi försöka stanna upp och försöka se alla Hjältarna i det tysta.

Alla ihärdiga kyrktanter och gubbar.

Uppmärksamma den genuina omsorg som flödar mellan oss människor.

Andan av att vilja ge – flödet att vi hör ihop.

Vi är gjorda för tillit, skapade för tillit. Och att uttrycka våra olika gåvor.

En del har musiken. Jag har musiken i mig – men inget instrument jag kan traktera fullt ut men jag äger till en del orden.

Andra äger annat.

”Glimten i ögat”, hur den nu tar sig uttryck i våra liv – det är livsviktigt att vi bevarar den. Där bor kontakten med det Gud lagt i oss tillika omsorgen om varandra

Då Jesus predikade om himmelriket – som ett tillstånd som är i antågande men även ett tillstånd här och nu, som en möjlighet – så ingår att vi ska ta till vara de nådens gåvor som flödar igenom oss på olika vis.

Ett av de största hoten mot dessa flöden är rädsla

Detta nådens flöde i och mellan oss det hotas av rädsla, och ett sådant flöde kommer lätt av sig i tider av karantän och isolering

Vi måste vara rädda om vårt flöde och här är jag så glad för Sveriges öppna och transparenta hållning i denna pandemi.

Ett annat hot mot vårt inre flöde är inte sällan avundsjuka. Inte för inte handlar såväl nionde som tio bundet om att vi ska försöka att inte styras av vår avundsjuka. Avundsjuk blir vi men det är en annan sak att styras av den. Jämförelsens demagogi…

Jag kommer att tänka på en tågresa mellan Stockholm och Uppsala jag gjorde i slutfasen av mina präststudier.

Just en sådan här morgon så kom två skådespelare som jag kände igen att hamna i sätet bredvid mig, mitt på andra sidan mittgången. Båda var män mellan 60 och 70 år och väl kända från såväl teve som teater – och nu pratar vi om kvalitetsproduktioner.

Och så börjar diskussionen om ”jaha vad gör du nu då?” de kollar läget. En jargong där undertonen liksom är vem har mest jobb, vem syns mest, vem tjänar mest, vem är minst dödlig?

Den här fåfängan är inte så helt ovanlig bland skådespelare har jag märkt. Publiken, ja det är min slutledning men ibland tycks publiken ha blivit lite av ett substitut för en inre självkänsla som man kan anta är lite svajig och obalanserad. Varpå gillanden från publiken, att vara mycket anlitad jobben och få goda recensioner i sig ger en bär- och flytkraft.

Den ene svarar att han har en roll på Uppsala stadsteater.
”Jaså säger du det du, på det viset, jaha hur länge ska du ha den rollen då?”
Den andre låter stressad på rösten.
Han med jobb rycker på axlarna och ger ett vänligt avmätt svar. Han vet inte riktigt men några veckor… mer har han inte tid för sen måste han till Köpenhamn för att spela in en teveserie där.
Den andres avundsjuka – han har så svårt att dölja den.

Och det som sannolikt nu spökar är just den här frågan som lärjungarna i dagens evangelietext brottades med: ”Vem av oss är störst, vem av oss är mest älskad, mest betydelsefull…”

Vad som äger rum hos den som tycks avundsjuk är förstås bara mina egna spekulationer men den totala avsaknaden av feedback, av komplimanger och lyckönskningar till den förste får mig att undra. Är inte detta ett tecken på något, att här vilar finns en oginhet, en snålhet och den måste ju komma någonstans ifrån. Kommer den från undringen, ja oron; vem av oss är mest störst?
Och i förlängningen – mest älskad, mest uppskattad, mest i centrum, mest betydelsefull?

Ja kanske. Att vilja vara störst ställer ofta till det för oss.

Men vad gjorde då Jesus i dagens evangelietext, jo han kastade om spelplanen, tog tag i ett barn, som vid Jesu tid verkligen inte hade en självklar plats i samhället, och han säger att den som tar emot detta barn i mitt namn han tar emot mig och den som tar emot mig – han tar emot honom som har sänt mig, ty den som är minst av er alla – han är störst.

Och jag tänker på Gigi och det inre flödet och hur beroende det vara att kunna leva här och nu, nära Momo och de som kom till dem. De enkla människor som kom för att lyssna på hans historieberättande. Och jag tänker på alla de möten som sker spontant i vår bygd, all kärlek och omsorg, alla besök och telefonsamtal, all genuin omsorg som verkligen går att ta på. Att vi ”svir” för varann. Här finns en nåd, ett flöde och den är nu ett flöde som emanerar från vår Skapare – som går genom oss, mellan oss, vi blir Guds händer och fötter i skapelsen. Vi måste vara rädda om det flödet – hålla sådant som kan hota det på en armlängds avstånd.  


”Jag älskar dig” säger jag och min yngste son svarade under en period kavat, ”Jag vet”
”Varför är du så fin?” kunde jag dumt fråga tillbaka och svaret kom: ”För att jag är det!”
Jag är fin för att jag är det och ja jag vet – jag är älskad.

Den är den känslan vi har med oss in i livet och vi måste försöka att bevara den, i oss och i våra mänskliga sammanhang. Då flödar nåden i alla våra sammanhang, då anar vi Gud vår skapare, då är vi dem vi är menade att bli och det är ett tillstånd som uppstår då och då och vi måste var och en söka bevara och skydda detta nådens flöde. För utan det blir livet lätt lite av en öken…