Bekymra er inte, uttrycker sig Jesus i midsommardagens evangelietext och tar liljan som ett exempel att denne kunde leva i nuet.

Men Jesus, tänker jag då, någon måste ju sköta om liljan också understundom, rensa kring den, ge den bättre jord då och då, vattna om där är torka. Och Jesus vi som lever i norden. På bara ett par månader ska vi, åtminstone i det gamla jordbrukssamhällets perspektiv, ordna ved för vintern, säd och potatis och bönor och annan gröda för vintern, kläder för vintern, skor för vintern, boende för vintern. Det kan faktiskt Jesus bli över trettio grader kallt här i norden.

Får man antyda det, att Jesus verkar ha varit lite världsfrånvänd vad gäller det praktiska?

Daniel Defoe, han som skrev boken om Robinson Kruse sa att hjälp dig själv så hjälper dig Gud. Alltså att sök leva i gudsförtröstan och avse med dit liv att leva bra och rikt och hederligt så hjälper dig Gud då hinder uppstår på din väg. Med andra ord: Går plogen sönder finner du på råd och hjälp att laga den, traktorn och bilen likaså. Det finns en väg framåt. Hopp. Men du måste vandra vägen själv, vara initiativrik, leva, ta för dig, inte leva på latsidan.

Personligen är det ett förhållningssätt jag mer söker leva efter än Jesu uppmaning att ta dagen som den kommer och inte oroa mig.

Men är det nu det Jesus uppmanar till? Ja om det vet vi ju inte men han var nu uppvuxen i ett arbetarhem i Nazareth, visste allt om snickarens hårda vardag, han hade delat vanliga människor vardag fullt ut så nej sannolikt är det ingen dagdrönartillvaro han förespråkar utan just detta att våga leva utan oro, att våga leva i tillit.

Att leva i tillit är ett inre ställningstagande vi är förmögna till.

Vissa har det i sig, de har det lättare för den hållningen, andra verkar nästan vara födda pessimister, de har det svårare.

Lille Skutt i sagan Bamse har svårt för en positiv livshållning, likaså Filifjonkan i Mumintrollet och Krösamaja i berättelsen om Emil i Lönneberga alltmedan Skalman, Muminmamma och Emil själv är mer av tilliten förkroppsligad.

Ibland när jag legat och högläst bamsesagorna för barnen så har jag kommit på mig själv att längta efter att ha Skalman som en vän i ens liv. Tänk vad skönt det vore, han löser då ändå allt. Och hur mycket lugn sprider inte Muminmamma och hur mycket jädrar anamma har inte Emil med sin stora tillit och förtröstan att våga sig på det ena projektet efter det andra, inte sällan med stor framgång brådmogen han är.

Och jag tänker vi har alla en potential till Skalman, Muminmamma och Emil i oss – lika väl som vi har en Lille Skutt i oss och en Filifjonka och en Krösamaja.

Allt det här vet de som har pengar och inflytande om. Och de vet att är det något som får oss att hänga över sociala medier och annat så är det, ja vad? Jo dåliga nyheter. Och hänger vi väl där och ger av vår tid och energi och konsumerar dåliga nyheter så blir vi inte bara räddare och räddare utan de som äger dessa olika plattformar de kan nu stoltsera till sina annonsörer att se så mycket tittartid vi har och så säljs det ännu mer annonser och vi går – i de luckor vi har då vi inte konsumerar nyheter om allt hemskt – ut och konsumerar – för att sedan snart sitta där igen med vår laptop, padda och mobil.

Tyfus skrek Krösamaja då Anton fått blodpaltsmeten i ansiktet – det går tyfus på Lönneberga och så sprang hon omkring i gårdarna.

Men det var nu inte tyfus. Det var blodpaltssmet.

Tänk om vi skulle stänga av våra teveapparater, våra sociala medier och börja umgås med varandra istället.

När vi människor blir rädda så göder vi vår egna lille Skutt, Filifjonka och Krösamaja och vi hamnar lätt i en nedåtgående spiral där vår empati, vår glädje och vårt intresse för våra medmänniskor följaktligen tar stryk. För så är det med rädsla, det är en empatidödare av rang. Då kopplas reptilhjärnan igång och vi blir lätt svartvita och kategoriserande i vårt tänkande och vi vill ha hårda och tydliga tag och ve den som fått stämpeln ond i det svartvita tänkandet, denne är inte vatten värd.

Motsatsen till detta inre härjade landskap är ett tillstånd där vi känner oss avslappnade, tillfreds och glada – och sträcker oss mot våra medmänniskor med ett leende, dörren är vidöppen och vi ger av varandra och av vår tid.

Vi har levt i sådana tider. Många av oss minns dem. Tider då dörrar varit vidöppna och vi stannat upp och man inte behövde ringa och boka tid utan vi levde mer i nuet, vi bara var.

I sådana tillstånd växer vår inre Emil, vår inre Skalman och Muminmamma till sig.

Vad kan vi då göra som individer inför dessa möjligheter i oss? Dessa två olika sidor i våra psyken – vilken sida göder vi, vilken sida i oss får vår uppmärksamhet och vår håg?

Och här tänker jag att vi måste medvetandegöra oss själva att de som fyller våra medias tablåer och mycket i det sociala medias med eländesnyheter och olika katastrofskildringar de vet precis vad de gör – de vet att då blir vi kvar där framför skärmen och då får man mer annonsintäkter.

Här, just här tänker jag att Jesu ord riktas till oss, att våga välja bort den oron, det perspektivet och våga att öppna upp oss för allt det goda i och kring oss: Öppna er för varandra, ta in att det finns en levande Gud som vakar över er. Våga tro på att det löser sig då livet krånglar och be om det till fader Gud, som inget hellre vill än att skydda dig och vara er när. Ge dig tid att vara, lyssna in, andas och se. Ge dig tid att skratta och busa och ge dig nöjet att våga hoppas, våga vara positiv, våga tro gott. Välj perspektivet att glaset är halvfullt inte halvtomt, tona in din inre paradislängtan och låt himmelriket bli en realitet i dig, här och nu!