Vinter och sommar

Dag och natt

Kyla och värme

Regn och solsken

Ung och gammal

Liten och stor

Hopp och förtvivlan

Tro och inte tro

Livet är fyllt av antingen eller. Och mellan dessa dualiteter eller ytterlighetstillstånd finns alltid olika skalor av nyanser.

Och kyrkoåret med sitt advent, och som nu jul, snart trettondag, trettondagstid, förfasta, fasta, sen påsk, pingst, trefaldighet, midsommar, tacksägelsedag och domsöndag – för att nu nämna de stora dragen – de fångar in de flesta av dessa ytterlighettillstånd. Och vi har olika teman att förhålla oss till.

Domsöndagen har till exempel en helt annan tematik än idag, julaftonskvällen.

Idag är som vi ser ljus, ja idag är fest och det är fröjd. Och idag är det en dag av tillblivelse. Av förväntan. Av glädje. Och inte minst hopp.

Men plockar vi ut denna tillblivelse, detta hopp, denna glädje ur sitt sammanhang, ut ur kyrkoåret som en fristående storhet, då blir det fattigt.

Dagen får sin kraft ur natten, skratten ur gråten, glädjen ur sorgen och så vidare.

Ja att se på julen utan att se den i helhetsperspektiv, det vore att betrakta den och försöka fira den lite ur sitt sammanhang.

Tillfredsställelsen man känner som människa efter att ha slutfört en krävande utbildning, med egna händer byggt det där huset, renoverat den där satta grunden, lagat bilen själv, kanske mot alla odds och tänk se allt fungerar – den glädjen och den tillfredsställelsen är reell, påtaglig men skulle inte infinna sig med mindre än att vi gjort det vi gjort, tagit oss igenom olika svårigheter.

Den som stretat på, byggt och lagat med sitt anletes svett – den förtjänat den här inre känslan av tillfredsställelse.

Och så här är livet, även om mycket i reklamens värld inte alltid vill erkänna hur mycket vi faktiskt måste jobba för at kunna köpa den där resan eller den där bilen. Därför är det viktigt att vi påminner oss om att den omedelbara behovstillfredsställelsen sällan är möjlig i det mänskliga.

Och det börjar vi faktiskt öva på redan som väldigt små. När vi var spädbarn ville vi ha bröstet nu, nu och inte sen. Och vi ville ha värmen nu, inte sen. Och så blir vi äldre och inser att mamma ibland är i ett annat rum. Och ännu värre kanske till och med ute på ett ärende. Väntan. Väntan. Väntan.

Vissa av oss har fått vänta alldeles för mycket och somliga av oss har genom åren blivit så besvikna att hoppet om närheten, hoppet att bli sedd, hoppet att bli känd på, uppskattad, älskad, längtad efter på olika vis kommit att grusas.

På samma vis kan tidsperioder på vår Jord ha grusats på hopp. När de som vi trott skulle tjäna oss inte gör det, när den starke vill sko sig, när maktens män vill krig och inte fred och använder människor som kanonmat. Så många furstar och diktatorer har passerat revy de senaste 100 åren. Så många krig, skyttegravar och ett så oändligt lidande. Än in i, som vi vet alltför väl, våra dagar.

På samma vis var det på Jesu tid.

Landet var ockuperat, korruptionen utbredd, den svages röst imaginär och den starke tog sig sin rätt, skamlöst. Ja som de längtade efter rättvisa. Som de längtade efter Messias. Efter befriaren.

Var detta ett nytt fenomen? Denna längtan? Nej man hade pendlat mellan hopp och förtvivlan i generationer och Profeten Mika skriver i den text som är på söndag, annandag jul, då temat är martyriet 700 år före Jesu födelse att:

De trofasta är borta ur landet,
inte en ärlig människa finns kvar.
Alla ligger på lur för att mörda,
de vill fånga varandra i sina nät.
De är ivriga att göra det onda.
Stormannen fordrar gåvor,
domaren låter sig köpas,
den mäktige kommer med krav,
ja, allting blir förvridet.
Den bäste av dem är som ett törnsnår,
den ärligaste värre än en taggig häck.

Det är mot den här fonden av hopplöshet vi ska se dagens text från Jesaja – Jesaja som är samtida med Mika, då Jesaja i dagens GT text skrev som vi hörde:

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Profeterna. Den tidens visa, den tidens uttolkare, den tidens motsvarighet till våra yppersta vetenskapsmän, filosofer, statsvetare – om än att de alltid, till skillnad mot idag, räknade med Gud. The source. Alltings tillblivelse. De hade fått ett budskap, en förvissning. En vision om att en väldigt speciell människa skulle födas.

Och som man väntade och hoppades och skapade sig bilder. Likt vi nyss kunde höra Guds röst, ja mening i Hebreerbrevet:

Och när han låter sin förstfödde son träda in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.

Precis som änglarnas budskap då de möter herdarna, ett stenkast från krubban där Jesus just fötts:

Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.

Jesus kommer alltså till mänskligheten, föds in i mänskligheten utifrån ett behov. Likt sommaren kommer efter vintern, dag efter natt, sol efter regn, glädje efter sorg.

Och denna glädje, kraft, närhet är för dem som möter Jesus så reell att de lämnar allt och följer honom.

Så reell att det uppstår en rörelse som byggt upp denna kyrka vi samlats i.

Byggts, som en plats för tillbedjan, som en plats för kontemplation, om en plats för sorger och brustna hjärtan och som en plats för hopp och lust och vilja.

Och inget av detta kan existera utan det andra.

Jesus föds genom ett hopp, föds genom ett behov, föds och kommer till oss i en längtan och ett ljus. Ett gensvar från den som skapat oss. Likt mamman som kommer till det gråtande spädbarnet och håller om det och ger av sig självt.

Men det är ju nu inte vi ser på oss nuförtiden.

Att vi skulle vara i behov av någon extern tutte eller snuttefilt.

Vi klarar oss ju så bra själva. Ja i vart fall är det just det budskap som trummas ut från de flesta av våra samtids kanaler. Kan själv! Gud är överflödig för att inte tala om Jesus. Äh bara larv! Överflödigt. Och definitivt inte vetenskapligt bevisat. Och uh så omodernt!

Men trots detta.

Hos allt fler.

Så pågår en rörelse i det tysta.

Inte hos alla men hos allt fler. Något rör sig där inne i bröstet, i hjärtat.

En längtan har börjat att väckas upp.

En förvissning att ja tänk, det finns nog något mer. Och allt fler knäpper sina händer i smyg och erfar sig vara sedda och burna och de lösningar man längtar efter i det egna livet kommer till en, på ett omärkligt men samtidigt påtagligt vis.

Och tillhör du dem som inte ännu erfarit detta i ditt bröst, denna längtan, denna förvissning, detta ljus, denna inre glädje – be till Gud att få ta del av detta flöde.

Ja du blir förändrad.

Och är det inte det vi vill bli, innerst inne?

Är det inte det som är din längtan, innerst inne?

Hur lugna och opåverkade och självständiga och rentav sturska vi än söker framställa oss – inte minst för oss själva – så vet vi alla innerst inne att där finns en liten hand, som visserligen blivit större genom åren men vi har alla haft den där lilla handen. De försiktigt sökande ögonen som möter världen. Så har vi fötts in här, i sårbarhet.

För så är det.  

Vi är ömtåliga.

Vi är inte så stora och sturska som vi tror.

Och de av oss som suttit vid dödsbäddar, i samtal i gryningen hos och med den som tappat sin livslust, den som blivit övergiven, fått beskedet om den dödliga sjukdomen – där är det sturska, det ”kariga”, ja där är inte ens innehavet av nog så många hektar skog längre i fokus.

Utan betydligt ömtåligare saker i livet. Betydligt ömtåligare frågor.

Vi vet inte när vi står där, i utblottelsen. Men vi kommer alla göra det. Ingen av oss här kommer undan. Och en fråga vi kommer få då, indirekt, den är hur vi förhöll oss till julnattens glädjebudskap:

Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.

Lät jag mig påverkas av det – eller lät jag det gå mig förbi?

… Lät jag mig påverkas av det – eller lät jag det gå mig förbi?