Året 1994 är förevigat som ett magiskt årtal inom svensk fotboll. Sveriges fotbollslandslag grävde guld i USA och lyckades efter en otrolig bragd vinna bronsmedaljen. Det var ett klassiskt ögonblick i svensk sporthistoria som för evigt satt sig i själen hos oss som då var med. Svenska befolkningen badade i fontäner och vi befann oss i fullständig glädjeyra hela den sommaren. Och överallt spelades Glenmark, Orup och Strömstedts schlager – när vi gräver guld i USA.

Sommaren 1994 var jag på Fårö. På midsommarkvällen det året kom det in ett tropiskt väderomslag som sen stannade kvar hela sommaren. Det är snart 30 år sen. Och jag minns med glädje.

En annan händelse fylld av glädje då jag ser tillbaka var då Gorbatjov och Sjevardnadze äntrade världsscenen som ledare för dåvarande sovjetunionen och mötte president Ronald Reagan och hans stab och båda parter enades om en gigantisk kärnvapennedrustning och med den en period av hopp och samtal. Före den perioden, under större delen av min ungdom, dessa oändliga parader i olika städer med dessa gigantiska kärnvapen.

En del av er här minns sannolikt känslan kring John F Kennedy i början av 60 – talet. Något nytt var på gång – ett reellt hopp spreds. Tills han mördades 1963.

Det är ett liknande hopp – fast ännu starkare – som får folket i Jerusalem att gå ur hus och hem och välkomna Jesus. Jesus är bärare av ett gigantiskt hopp – och som de längtat människorna efter befrielse, efter en reell förändring – här kommer han, denne orädde man som inte räds varken romare eller förtryckande fariséer, han är fri i anden och han gör underverk och allt verkar så lätt och ledigt kring honom, Hosianna här är han.

Det Jesus gör där på åsnan, då han ser oss i ögonen där från åsneryggen, det är att Jesus visar oss Guds väsen. Han ser dig och mig med kärlek och empati, vi är medspelare, och den nåd Jesus kommer med är en alldeles särskild nåd. Den är fast, oavsett vad som händer, den finns där.
Vågar vi tro på den? Vågar vi vänta in den?

Jesus gick inte in i den projektionen som riktades mot honom då han red in i Jerusalems utan undervisade nyktert, att nej det finns ingen Quick fix, ingen enkel lösning – men vaken och bedjen, välj den smala vägen istället för den breda allfartsvägen, försök att var listig som en orm och fredlig som en duva och bevara ditt ljus brinnande och ditt salt sin sälta – då – i det att du är uthållig, klok och seg – då kan du komma gå i land med din värdighet i behåll – och lysa som en stad ovanpå ett berg. Då är himmelriket mitt ibland er – för var och en av er som lyckas bevara denna värdighet en inre tro och trygghet i Gud ger. Och inte för inte red han mot templet där han först genomförde Tempelresningen ´- ni har förvandlat min faders hus till en kommershörna – och så undervisade han frankt och provokativt om de styrandes bristande moral och så helade han, gjorde blinda seende, bland annat.

Och icke förty är den dag vi idag firar som en triumfens dag, advent som ankomst, som inledningen på ett nådens år också den dag som inleder stilla veckan men då kallas för Palmsöndagen och just har denna ingång in mot påskdramat.

Traditionellt i kyrkan är dock advent också en tid av fasta, förberedelse och väntan inför firandet av Jesu födelse vid jul.

Det intressanta är att Jesus är beständig. Han är densamme. Oavsett om han är upphaussad eller förtryckt så ligger hans agenda fast. Han är här för att befria oss, för att ge oss ett nådens budskap, en väg till befrielse, till verklig inre befrielse för alla av oss som öppnar vårt hjärta för det ljus, den kärlek Jesus är en sådan förmedlare av: Kom till mig alla ni som törstar och hungrar och ni ska få er törst släckt och er hunger mättad.

Och jag tänker att vi är många som längtar efter att få tro igen. Och vi längtar efter att få erfara den där mentala förändringen i vårt samhälle som likt ett sommarhögtryck väller in efter månader av regn och blåst och grått trist väder. Äntligen. Äntligen erfar vi framtidstro, igen. Tillsammans. Vi tror på en reell förändring, på rättvisa och medmänsklighet.

Och precis så var det för människorna som välkomnade Jesus då han red in i Jerusalem på en åsna. Tilltron till förändring hade varit så låg, förtrycket från romarna var en så tung realitet, rang- och hackordningen i det judiska samhället likaså. Och så kommer Jesus med sin kraft och sin myndighet och visar på ett alternativ. Äntligen. Äntligen skulle allt vända.

Det här hoppet, den här glädjen den säger någonting om hur det är att vara människa. Vi har något ilagt i oss. Vi har en bild av en annan möjlig värld, mer rättvis och sann än den vi oftast ser kring oss.

Var kommer den bilden ifrån, det hoppet, den glädjen? Vad är det en återspegling av? Vem har lagt det i oss? Kan det vara vår Skapare?

Han som sänt alla profeter – däribland Sakarja – att komma med löftes- och förmaningsord för att till sist sända sin son, den som är en del av honom själv, nu till oss med samma löfte om befrielse och nåd: Kom alla ni som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ni skall bli mättade.

Och det Jesus gör där på åsnan då han ser på oss från åsneryggen – i ögonhöjd där vi alla – mänskligheten – det är att Jesus visar oss Guds väsen. Nämligen att nåd går före rätt. Att sträcker vi ut handen, om än så lite, så greppas handen tillbaka och vi får erfara att nej, du är inte ensam, du är sedd, älskad och buren och så har det varit och så ska det vara även framgent. Du är Guds ögonsten, ja tänka sig!

Och i den erfarenheten kan hopp gro.
Ty den nåd Jesus kommer med är en alldeles särskild nåd. Den är fast, oavsett vad som händer, den finns där. Vågar vi tro på den? Vågar vi vänta in den? Trots att det på många vis är mörkt och kallt. Vågar vi vänta på ljuset som har lovat att komma till oss? För så är det – advent är väntans tid som siar om Julefrid. Bulta säger Jesus, bulta på dörren och den ska öppnas, sök och du ska finna, sanningen, det är sanningen som gör dig fri – inte oberördbarheten. Våga sök mig. Jag finns här för dig. Alltid.

Gode Gud hjälp oss att ha ett öppet hjärta, i det stora som i det lilla. Gör oss mottagliga för din nåd och gör oss modiga att bida, att vänta in din ankomst. Knacka på dörren – tro på ditt löfte – Amen