Johannes kom med ett löfte!

Vara Guds händer och fötter i skapelsen och söka räta krökta ryggar och korsa de ondas planer.


Profeten Jesaja utbrast i dagens GT text att snart, om en liten tid, ska Libanon bli en trädgård och Psalmisten i psaltaren – i dagens psaltarpsalm 146 skriver:

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.

Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,

Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Den stora frågan är hur gör nu Jakobs Gud detta? Hur rätar Gud krökta ryggar? Och svaret är – genom att inspirera sin mänsklighet att visa mänsklighet.

Det är lätt att först avfärda texter som dessa. Fnysa åt begreppet snart. Det var ju ändå 2700 år sen Jesaja var verksam som profet. Snart … Inte minst i skenet av situationen i länderna kring Libanon just nu. Denna vinter 2023.

Även Johannes, döparen, kom till oss med ett löfte. Omvänd er – ropade han vid floden Jordan – och i Markus kapitel 1 vers fem kan vi läsa att Folk kom därför ut, ”bekände sina synder och döptes av honom i Jordan”.

Vi sjöng inledningsvis i psalm 109: O mänsklighet ställ dörren på glänt – det är advent.

Advent betyder ankomst och väntan och är även en period av rannsakan och en tid för bön och meditation över att vad som väntar i och med Jesu Kristi födelse in i vår värld. För vad blev resultatet av den händelsen – vilka är effekterna – jo det är att Jesajas löfte om att Herren rätar krökta ryggar kom att infrias – inte på ett magiskt vis utan att det väcktes en längtan i människosläktet att leva i fred och försoning och i hjälpsamhet. Och under de 2000 år som förflutit sen Jesus Kristus vandrade på vår Jord har vi byggt samhällen och strukturer som utgår från idén om nästankärlek och alla människor lika värde. Och det är ett bygge som är ofullständigt – men vågar vi tänka tanken hur vår värld och vår tillvaro varit utan Jesus Kristus och den impuls och de impulser av kraft till nästankärlek som emanerar från honom? Det är alltid lätt att fokusera på brister i det nuvarande, men tänk själva tanken att Jesus inte kommit till oss med sin undervisning, sitt exempel och framför allt – med det som följde av hans vistelse hos oss och med oss – frisläppandet av den helige anden. Denna hemliga agent som hjälper oss att erfara och tro – be och överbrygga – och ta emot den kraft och det ljus som just har förmågan att göra oss till Guds händer och fötter i skapelsen. Genom sin mänsklighet rätar Herren krökta ryggar, ger svältande bröd. Genom dig och mig. Och för att vi ska erhålla det fokuset behöver vi bli berörda, ianspråkstagna av den helige Ande. Om ej – ja då är bara fokus på det egna livet. Jordelottslivet är det enda. Den evighet – den dimension av fortsättning Johannes tar som given med sitt asketiska liv och med sin undervisning – blir då – för den som inte låtit sig beröras – bara ord. Svärmeri. Overkligt allt. Äsch inget att ta ad notam om alls …

Paulus beskriver denna beröring, så igenkännande, i Romarbrevet kapitel 6, han skriver: Genom tron och dopet har vi blivit inlemmade i Kristi mystiska kropp och får därför del av hans livs mysterier. Vi har blivit begravda och uppväckta med Herren Jesus. I och med att vi blivit förenade med Herren genom tron och sakramenten får vi på mystiskt sätt del i hela hans liv och kan leva ett andligt liv i Kristus.

Tron som ett hemligt vapen.

Tron som en särskild kallelse. En kallelse in i uppdraget att söka vara Guds händer och fötter i skapelsen – så gott vi förmår.

Johannes förebådade inte bara allt detta i sin undervisning och i sitt minst sagt asketiska sätt att leva – han hade även ytterligare en dimension i sin undervisning. Han var karg. Han benämnde saker för vad de var. Det är ingen egenskap som alltid vinner gehör. Inte för inte söker vi skydda visselblåsare, vi har våra olika lex Sarah. Men människor som är – som man säger – ”outspoken” – möter ofta på problem. Så även Johannes. I dagens evangelietext är han fängslad, sitter i en cell i kung Herodes palats – detta efter att ha kritiserat Herodes förhållande med dennes brors hustru. En kritik varken Herodes eller broderns hustru gillade och som ledde till att Johannes till slut blir avrättad och hans huvud lades på ett silverfat. En fruktansvärd bild.

Men innan Johannes nu dog så sände han ut frågan som Jesus svarar på i dagens evangelietext – du är väl du – jag har väl inte profeterat och fängslats i onödan? – Berätta för Johannes vad som sker och händer svarade Jesus; att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull.

Och det är det här arvet – det här uppdraget vi nu har att förvalta och söka leva i. Vara Guds händer och fötter i skapelsen och söka räta krökta ryggar och korsa de ondas planer.

Och att så samlas tillsammans, ta emot ordet – det talade och sjungna – Psalm 109 igen, tredje versen: Han kommer med ett sällsamt bud, från kärlekens och nådens Gud att bringa till de sina. Nattvarden vi firar strax. Allt detta ger oss påfyllning att söka leva i hans efterföljd – han som Johannes var ett förebud om – och vi är lärjungar till. Och vars födelse vi fokuserar på om en vecka – efter sju dagar ytterligare av adventsväntan.

Gud, vi ber om din vägledning och ditt beskydd i stort som smått – Åh Herre vaka över oss – i Jesu Kristi namn och ge oss kraft och mod att verka i din profetiska och sanningsälskande anda. Amen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.