Ibland förekommer det berättelser i media om barn som bjudit in till ett födelsedagskalas – och så kom ingen. Det är alltid så sorgligt. Och jag minns ett par reportage som handlat om den tomhet och förtvivlan som då infunnit sig. Det berättas om inbjudningskort som har gått ut till alla i klassen. Godispåsar och tårta, serpentiner och ballonger, förberedelser i stort som smått. Och tiden närmar sig. Men ingen, ingen kom.

Idag sker ofta mobbing och utfrysning subtilt genom sociala media. Vi i vuxenvärlden upptäcker inte lika lätt när ett barn är utfryst. Och de föräldrar som ordnat de här kalasen tänker säkert att nu bjuder vi till och så blir det bättre, bara alla kan träffas, och ha roligt ihop. Men det fanns nu elaka tungor och ett grupptryck att inte gå på det där kalaset.  

Sådana här historier hör inte till vanligheterna tack och lov men de förekommer. Och visst är de sorgliga så säg.

Och man skulle vilja krama den där flickan eller pojken och riktigt intyga att jo, du är älskad, jag älskar dig, jag vill vara med dig.

Och jag tänker att det är just den kärleksbetygelsen som skildras i Sakarja (Sak 3:1-7) idag – Satan eller åklagaren som han får heta i texten vill misstänkliggöra Jousa; se så smutsig han är, ovärdig, ja se så ovärdig han är. Men Herrens ängel klär Josua i rena kläder och en ren turban och så lovar ängeln Jousa att:

Om du vandrar mina vägar
och håller mina bud
ska jag ge dig tillträde
till den krets som tjänar mig här.

Även i Uppenbarelseboken (19:5-9) finns ett löfte om en lammets bröllopsmåltid. Även här är de inbjudna, de som Herrens ängel just benämnde, ”vandrar mina vägar”.

”Att vandra mina vägar”, vad menar ängeln?

Många av oss har nu en tendens att tänka att de som vandrar Herrens vägar, de är de som det märks att de minsann gör det. Tidigare i frikyrkans historia, som kommit att prägla väldigt mycket av bilden av hur det är att vara kristen, så fanns det till och med syndakataloger. Den som skilde sig – bort. Den som svor – bort. Den som rökte eller drack alkohol – bort. Till slut fanns det inte så många kvar som platsade och det fanns nu en tendens att tänka i ett ”vi och dem”.

Ibland då jag samtalar med människor som jag uppfattar förefalla lite fast i detta ”vi och dem” har det hänt att jag citerat vår reformator Martin Luther, från ett av Luthers så kallade bordssamtal. Jag har då först frågat vad Martin Luther kan tänkas ha gett för för råd till en av sina präststudenter som vid tiden för samtalet var deprimerad. Och det vet man nu i regel inte varpå jag replikerat att rådet var att dricka en öl och se på vackra kvinnor.

Det kan vara värt att ha detta i åminne; Luthers livsaptit och humor. I bjärt kontrast står den livsbejakande andan till de så kallade syndakatalogerna vilka som sagt är ett betydligt senare påfund från slutet av 1800 talet början av 1900 talet. Inte desto mindre har dessa kataloger åsamkat skada och sannolikt fått till följd att många som i sitt hjärta kunnat uppleva en viskning, upplevt sig kallade till tro, inbjudna, kanske erfarit en nyfikenhet på Jesu ord inte gått vidare med den inre kallelsen just med hänsyn till detta ”vi och dem”. Med argumentet att:  ”Jag är ju inte religiös!”

Jag hoppas och tror dock att den här dikotomin, att vara religiös eller inte religiös, håller på att tappa kraft. För så enkel är nu inte den religiösa kartan. Vi vet till exempel genom många berättelser att bland dem som utgett sig för att vara religiösa, så har det ibland funnits fall av direkta motsatsen. Jag tänker till exempel på sekten i Knutby. Det värmländska uttrycket, att vara ”innanful” trots att man är på ytan fin och rekorderlig är viktigt att ha i åtanke. Jesus predikade som bekant en hel del om just det här fenomen – inte minst framgår det i liknelsen om den barmhärtige samariern och det är inte för inte det är en levit som skyndar förbi en genom ett rån livsfarligt skadad man, liggandes vid vägkanten. Men så plötsligt stannar en samarier och ombesörjer att rånoffret får hjälp, ned till minsta detalj. Nå, frågar så Jesus, vem är den rånades nästa? Och de som lyssnande var tvungna att erkänna att det var samariern. Och alla samarier var vid den här tiden lägst i rang. Kanske som romer betraktades på många håll i vårt land för sjuttio år sedan– ”de bara stjäl och ljuger”.

I dagens liknelse hämtad ur Lukasevangeliet (Luk 14:15-24) åskådliggör Jesus samma dilemma men ur en annan vinkel – tjänaren bjuder in de ”utanfina” – de lyckade, de som verkligen skulle bli utmärkta gäster på festen, ge festen en status och gott renommé. Men ingen har nu tid att komma. Man finner på svepskäl.

Då händer något med inbjudaren – denne byter fokus – och låter nu inbjudan gälla alla. Något hände alltså med inbjudaren – ett perspektivskifte.

Många som har varit med om en svår förlust, hamnat i sorg – kanske förlorat ett barn, en närstående – vittnar inte sällan om att de som de trodde skulle vara som mest tröstande och närvarande inte var det utan istället var det andra människor i bekantskapskretsen som bevisade sig. Gav av sin tid och fanns där. I förlusten.

På samma sätt kan det vara vid skilsmässor, plötsligt är man inte välkommen, efterfrågad, bjuden längre. Och så öppnas ibland dörrar till umgängen man inte tidigare varken känt till så värst eller värdesatt.

Vi kan i Jesu tidigare förkunnelse ana oss till att Jesus explicit vänder sig till judarna med sin förkunnelse. Allt eftersom vidgas perspektivet och så bjuds även hedningen med. Alla som inte var judar, det vill säga född av en judisk mor, på Jesu tid betraktades som hedningar. Att nu Jesu vidgar sin mission, sin undervisning, sitt erbjudande om himmelriket att inkludera alla som hörsammar inbjudan var sannolikt en del i en process där just många i det judiska hade fullt upp med sitt.

Det har vi ”hedningar i norr” all anledning att vara tacksamma över. Men vad innebär det då att hörsamma inbjudan. Jag tänker att det hörsammandet är något som börjar i hjärtat hos var och en av oss. Att man tillåter sig att bli berörd. Att det inre gensvaret på Guds längtan efter oss, kallelsen i vårt hjärta, först besvaras genom att just nicka och tyst för sig själv säga att ja Gud, jag erfar i mig att Du finns och ja, jag vill ha med dig att göra.

Och för de av oss som har svårt att erfara i sitt inre att Gud finns – be förslagsvis just en bön där du säger här är jag Gud och jag vill ha med dig att göra. Kom, berör mitt hjärta. Jag vill.

Vi är nu samlade i Lekvattnets kyrka. Vi är i ett rum som byggts i namn av denna längtan; människors längtan efter Gud och Guds längtan efter oss. Och här är det heliga rummet, här är ord, musik, psalmskatten och snart den nattvard Jesus skapade – i sin längtan efter oss. Allt är vidöppet, vi är alla inbjudna och avgörelsen att säga ja finns i vars och ens hjärta. I ett ja eller i ett nej.

Herre, hjälp oss att vara modiga att tacka ja till din inbjudan trots att vi vet att din längtan efter oss påverkar oss. Ändrar våra perspektiv. Gör oss mer mottagliga för dig och de värden du vill att vi ska värna – i din skapelse – du skapat oss. Amen