Det går att närma sig dagens evangelietext utifrån minst tre perspektiv.
Det första perspektivet kan vara vad som händer då vi dör.

Tänk om det är så att när vi dör, att ja, då står vi där framför Herren Gud och tillsammans så ser Gud och vi på det liv som vi nyss levt. Det är räkenskapens tid. Vad blev bra, vad blev mindre bra och framförallt; hur mycket älskade jag?

Där i himmelen är kanske den där kärleken där man ger för att få igen; kärlek med baktanke inte så mycket värd. Det som sannolikt räknas där i himmelen är den kärlek som kommer spontant. När vi hade bråttom till jobbet men ändå stannade och hjälpte den helt okände mannen som nyss fått motorstopp. För att nu ta ett exempel. Eller när vi tröstade den gråtande okända flickan och gav tröst. Eller när vi i tysthet skänkte något av det egna till till någon i trångmål.

Räkenskapens dag.
Har vi någon olja kvar i lampan den dag då vi står framför Gud?
Eller har lampan slutat att brinna?
Med andra ord – är jag ljum, bitter och kall eller brinner mitt hjärta och vill och kan?

Det andra perspektivet vi kan välja att se dagens text i är hur det är fatt med oss när Jesus återkommer. En relevant fråga till oss i vår tid. Jag kommer som en tjuv om natten, sa Jesus. Oväntat.

Samtidigt så vet vi dels genom Jesu egna undervisning dels genom Jesus undervisning genom Johannes i uppenbarelseboken att den yttersta tiden kommer att vara en tid av stora prövningar.

Naturen kan vi läsa, den kommer att löpa amok: Jordbävningar, en sol som bränner som eld, svält och sjukdomar. Och vi kan också läsa in att Världen – eller i vart fall stora delar av världen – riskerar att ha ett ledarskap som först kom till oss med budskapet om fred och försoning men när det väl installerats visade sig vara ett globalt ledarskap som var såväl diktatoriskt som styrt av mörkrets furste. Vi varnas tidigare i Uppenbarelseboken för att acceptera vilddjurets märke på vår högra hand eller panna – är detta ett nytt betalningsmedel? Kan det vara ett mikrochip? Vi vet inte. Men varningen är entydig och har tolkats olika i olika tider. Alltifrån ett märke slavarna fick intatuerat till dagens tankar om elektroniskt märke.

I den yttersta tiden tid, profeterar såväl Jesus som Johannes, så kommer de flesta troende tappat sin tro. De flesta kommer – för att knyta an till dagens evangelietext – att ha somnat på sin post. Oljan hade tagit slut. Och när så ljuset vällde in – Jesu återkomst – så ska det visa vara många som inte är redo.

Läran om den yttersta tiden, oaktat när den inträffar, är att vi ska söka hålla huvudet kallt – alltså bevara vår tro genom att hålla vårt fokus på Jesu undervisning och att vi ska våga – genom och i vår tro – kämpa mot mörkret. Detta är en stor och viktig grundbult i den kristna eskatologiska förkunnelsen. Och det är nu det andra perspektivet man kan se på dagens text uti:
– Är jag redo att möta Kristus den dagen Ljuset väller in över en förlorad värld eller har jag förlorat mig i världen, till världen?

Det tredje perspektivet är det som är nog det som kanske ändå lättast att ta på här och nu.
Och göra något åt – här och nu. För det ligger i vår makt – här och nu – och handlar inte om den kommande döden och hur allt är ställt då eller vår belägenhet i troslivet när och om en kommande kataklysm är ett faktum – och Jesus enligt bibeln återkommer likt en blixt från öster till väster.

Det tredje perspektivet handlar om det faktum att Jesus undervisade oss om att Himmelriket – att det är nu något vi har vi har inom oss, som en potential. Att Gud finns i vars och ens hjärta – att han nedlagt en bit av sig själv i var och en av oss.
I Anden.

En mycket stor del av Jesu undervisning handlar om att vi ska våga öppna oss för tron – och trons konsekvenser. Ja, Jesus undervisade oss – och uppehöll sig kring detta tema – nästan hela sin offentliga tid här på Jorden. Valet att ta emot eller hålla ifrån. Valet att förvalta hans undervisning eller på olika vis förskjuta den, hålla den från sig.

”Den som öppnar upp sig för min undervisning bygger sitt hus på en stengrund men den som inte gör det bygger det på lösan sand”, sa Jesus. Storm och regn kommer och huset på sanden sköljs bort men huset på stengrunden det  står kvar.

Vari består motståndet hos den som byggde huset på sand, vari består motståndet i hos de fem unga flickorna , som somnat – de fåvitska fem jungfrurna som det benämns i Bibel 1917 – och vari består motståndet hos oss idag att hörsamma det rop som kommer tills oss från Gud, Kristus och Den helige ande? Ett rop som går som ett upprop, en blixt, en viskning rakt in i vardandet hos var och en av oss!
Varför så mycket motstånd, varför så mycket otro, varför så mycket nej eller nja eller kanske och varför så lite JA?
Ja till Gud, till Kristus och Den helige ande.

Jag kan inte svara på det.
Men det är uppenbart att Jesus visste det redan för två tusen år, visste att så skulle det vara under historiens lopp; ja det var så då, det har varit så fram till idag och det är så idag och sannolikt imorgon. Långt ifrån alla vill säga ja.

Här har kyrkan idag här en utmaning.
För många människor behöver veta vad det är det ska säga ja till. Eller nej till. Jesu undervisning behöver på nytt höras i vår tid, vår del av världen och det är angeläget.

”Sätt inte ert ljus under skäppa” sa Jesus till lärjungarna. ”En stad som ligger på ett berg frambär ett ljus som syns i natten. Var detta ljus. Var frimodiga, var glada i er tro!”.

Den församling som tog sig formen kring Jesus och som sen Petrus och de övriga lärjungarna byggde vidare på – det var en församling som var öppen för alla. Ja, inte bara det; de som var fyllda av skam och utanförskap de sökte sig dit för att där fann de ro och vila och en innerlig gemenskap. Hur skapar vi som tror idag samma öppenhet för dem som är fyllda av skam och utanförskap? Här finns inga givna svar men väl något att tillsammans fundera på. Utmanas över. Innerligheten.

Ytterligare något som var ett grundfundament i den tidiga församlingens liv det var jämlikheten mellan könen och jämlikheten mellan samhällsklasser.
Inför Kristi ansikte stod slaven och dess herreman som jämlikar och bröder.
Och den erfarenheten förändrade den världsliga relation de hade per automatik. Inte kunde väl herremannen domdera och köra med någon som var hans broder?

Ni är alla bröder och systrar sa Jesus.
Och till oss här idag – i denna tid – kanske den yttersta (?) – så säger Jesus att vi ska frambära budskapet om honom med förnyad kraft och på ett sätt som når dagens människor. Även dagens människor måste få ha möjlighet att säga ja eller nej till Gud, Kristus och Den helige ande. Och för att kunna göra det ställningstagandet så måste valet bli tydligt. Och erbjudandet bli tydligt.

Förstår vi vilket ohyggligt stort ansvar vi har?
Förstår vi vilken roll som vilar på oss som sagt ja till Kristus?
Vi måste i ord och handling visa vår tro. Och det är ju inte alltid så lätt mitt i all vardaglighet och skröplighet; men det är ju det som är ”grejen” – Gud finns i det skröpliga och i vardagen och det vet vi ju, eller hur? Där ska vi söka vara också.

I all vår skröplighet kommer ljuset till oss.
Och vi ska ge det vidare.