Guds rike är nära!

Vad betyder det?

Jesus lär oss att Gudsriket är något utanför oss, bortom tiden och bortom rummet – en annan dimension och vi har löfte att komma dit när vi dör. Inte för inte säger prästen då denne förrättar en begravning att man samlats för att överlämna den döde i Guds händer. In i Gudsriket.

Men Jesus lär oss att minst lika mycket är Gudsriket en potential, en möjlighet, ett sinnestillstånd, en rikedom vi kan komma i närheten av här på Jorden. I oss och tillsammans. Han säger Himmelriket är mitt ibland Er – bland oss.

Gudsriket och Himmelriket. Jag ser framför mig två cirklar som överbryggar varann och till stor del går upp i varann avseende dessa två begrepp.

Jag tänker att vi idag här och nu stannar upp vid den här möjligheten, den här dimensionen att Gudsriket, att Himmelriket är ett möjligt tillstånd här och nu..

Och för att göra det, träda in i det, levandegöra Gudsriket – Himmelriket mitt ibland oss – måste vi fundera hur vi ser på oss själva. Har jag och har du och har vi alla här i rummet en själ? Och vad är i så fall en själ?

I dagens teknologiska naturvetenskapliga samhälle pläderar många att varje människa är en strikt biologisk produkt – vi startar upp då vi blir till i våra mammors magar och vi upphör att finnas till strax efter vårt sista andetag, då hjärnan våran inte längre får något syre. I ett kristet perspektiv är detta en grymt fattig beskrivning av vad en människa är. Och den här beskrivningen har inte funnits särskilt lång tid i mänsklighetens historia. Den är på så vis ett nytt påfund. Och inte nog med att den ofta bär med sig ett förnekande av Gud – därtill är Gud som idé rent av överflödig. Och begreppet själ blir nu irrelevant. Allt vi känner och erfar och tänker är i det här paradigmet en process kopplad till vår hjärna – punkt.

Men tänk nu om där finns en själ, som en kärna i oss. En själ inte explicit kopplad och beroende av vår fysiska hjärna utan en själ med ett medvetande som teoretiskt skulle kunnat ha existerat såväl före som efter att vår hjärna kom i bruk. Kan det vara så? Kan det vara så att det så, vi är skapade till Guds avbild med en själ? Den Gud som Paulus skriver som döden inte existerar för ty för honom är alla levande, de döda såsom de levande?

Jesus lär oss att vi inte ska vara rädda för de som förföljer den som tror. Räds inte de som skräms, de som hatar, den som jagar er utan räds risken att tappa din tro. Det vi ska vara rädda för är att tappa vår tro – och jag tänker att tron uppstår i kontakten mellan vår själ och med Gud.

När min äldsta dotter, som i januari fyller 35 år, när hon var 5-6 år så frågade hon mig vad jag jobbade med. Egentligen. Vad gör du egentligen pappa. Hon visste att jag jobbade på sjukhus men vad gjorde jag nu där. Och jag jobbade ju på en psykiatrisk klinik, på en så kallad psykosavdelning och jag sa till henne att jo, min dotter, jag jobbar med människor som är sjuka i själen.

För mig som troende är själsbegreppet centralt.

Vi har alla en kärna som är själva essensen av oss.

Den kärnan hör evighetens rike till, för att citera poeten Viktor Rydberg: ”Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas, det är en skörd, som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till!”

Här på Jorden då? Ja, vissa av oss föds in i enkla liv och sammanhang, allt tycks flyta på. Man är poppis, har bollsinne och är snygg och begåvad och hej och hå.

Men så är det inte för alla. För vissa av oss tar det tid att hitta sig själv. Då kan såväl barn- som ungdomstiden vara en smärtfylld tid. En tid av tvivel, kval och som kan nära en svårighet att tycka om sig själv. Man ser mest fel på sig. Och är man i det känslotillståndet är det så lätt att tro att det är lika med sanningen. Då ligger frågan nära till hands att undra vad allt nyttar till. Ska livet alltid vara såhär tungt, vad nyttar då allt till?

Själen i oss har ett annat perspektiv. Ett större perspektiv. Har kontakt med Guds rike, ja lever till en del i Guds rike. Det är bara det att det inte alltid är lätt som människa att ha kontakt med sin inre själ. Inte minst då tvivel på det egna värdet kanske ekar högre i oss än själens försäkran att du och jag är Guds egen lilla ögonsten.

Vi är alla Guds ögonsten.

Gud har skapat var och en av oss.

Gud har lagt en bit av sig själv i oss.

Som ett frö.

Och det fröet vill växa. Vill få mer och mer utrymme.

Är man nedstämd är det lätt att tro att såhär kommer livet vara alltid. Likadant är det faktiskt när man är lycklig. Då är det lätt att tro att såhär bra kommer livet alltid att vara. Eller när sommaren dag efter dag har sol och värme – det här tar aldrig slut. Eller som nu, dis och mörker och grått – ska det alltid vara såhär?

Vi har svårt att ha helikopterperspektiv. Och jag som är så gammal att jag nu har barnbarn och har ett liv bakom mig med perioder då livet varit lätt och då livet inte alltid varit så lätt jag vet, ja alla som är lite äldre vi vet att livet har faser. Inget är beständigt.

– Åh passa på att ta vara på småbarnstiden säger den kloka äldre generationen till den som nyss fått barn, Den här småbarnsfasen går så snart över. Och varje generation som är inne i vak, och blöjbyte och sömnbrist kan inte begripa eller ta till sig de goda råden. Tills plötsligt barnet börjar skolan och en helt ny fas har börjat. Men oj, vart tog all tid ihop då du var liten mitt hjärta egentligen vägen? 

Själen som ett frö – Guds rike som ett frö – tron på Gud och Gudsriket som ett frö – en möjlighet – en potential – som vill växa i oss. Och fröet har förmågan, potentialen, möjligheten att förändra oss inifrån och ut.

Ibland kan det vara så att fröet visar sig som mest i stunder där själva bristen på bekräftelse från min omvärld är ett faktum, då jag inte är sedd, eller kanske rentav sedd över axeln. Då kanske det kommer, plötsligt, en insikt i mig – ur mig – från min själ att jag duger. Gud viskar till min kärna i mig att jag är Guds ögonsten. Jag kan erfara att jag inte är ensam. Det finns nu en kärlekskraft som vakar över mig och som vill att jag tar tillvara på min stund på jorden.

Vi har nu alla det här uppdraget, att ta till vara på vår stund på Jorden.

Och min erfarenhet att livet får en alldeles särskild och rent av magisk dimension den stund vi omfamnar tanken att vi alla har en själ och att den själ som finns i mig, i dig, har en direktkontakt med Gud. En Gud som älskar och vill mig väl och vägleder mig i stort som smått.

En extra dimension på den här själs-vägledningen får vi om vi direkt vänder oss till Gud i bön – gärna att jag ber till Gud i Jesu namn. Och känns det avigt och konstigt så säg det, det här känns avigt och konstigt Gud men här är jag och jag ber till dig i Jesu namn, ja, jag ber om ditt beskydd och din vägledning.

Gud svarar alltid på en sådan begäran.

Ibland så kan man i sitt inre få uppleva ett kvitto på att så är fallet men ibland inte. Det finns de som bett ett helt liv men aldrig fått erfara i sig att bönen gått fram men som ändå fortsätter att be för att de nu tror på löftet vi har fått. Genom att be, att ta själen i sig på allvar, att där finns min kärna i mig som hänger ihop med min skapare så ger vi ”gudsrikesfröet” i oss näring. Då växer det av sig själv. Och det kommer att visa på vägar och möjligheter både i det egna livet och i livet tillsammans med andra.

Och är det så att livet är motigt just nu försök att ta till dig att det inte alltid kommer att upplevas så. Ett liv är långt. Förr eller senare kommer en tid då allt kommer att kännas så mycket lättare. Själen i dig vet det och viskar det till dig dag som natt – försök att lyssna in – ja tänka sig, Du är Guds egen lilla ögonsten!