Situationen för lärjungarna är väntan.
De har ett löfte ingen av dem kan föreställa sig vad det innebär.
Hjälparen
Livgivaren
Den helige anden – eller som det heter i nya kyrkohandboken, den heliga anden.
Nu i efterhand vet vi lite mer vad som skulle ske.
Även om vi nog alla har svårt att sätta fingret på vad som är Den heliga anden.
Det hör liksom till. Denna agent, denna aspekt, denna dimension av Gud är förstås inget som någon av oss kan begripa eller försöka fånga in. Det hör liksom till sakens natur.
Men ett har vi lärt oss och det är att jämfört med vår egna konstitution som människor så är ligger egenskapen intuition kanske närmast De heliga andens egenskaper.
När Jesus i dagens evangelietext säger: ”I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen” så ges oss en försäkran som är svår att ta till sig. Men även om den är svår att ta till sig, och vila i, inte minst då vardagen rister och ruskar och oro griper tag, fruktan, skuggor och viskningar av olika slag – så tänker jag att då och då – inte minst med hjälp av vår intuition, i bönen, i stillheten så har vi möjlighet att nås av samma insikt Paulus ger uttryck för i dagens episteltext:
Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
En sådan insikt gör något med oss. En sådan insikt kan sannolikt inte komma in i vårt väsen förutan dels den särskilda form av intuition som bara kan nås genom bön dels att den bönen i sin tur länkas in i, får fatt i, berörs av det fluidum som är den helige ande.
Jesus berättade för lärjungarna att inte med mindre än att han lämnade dem kunde den helige ande kunna komma och i torsdagens evangelietext från Lukasevangeliet säger han:
”Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”
Och där är de nu – och väntar.
Och här är vi nu – och väntar.
Men precis som 2015 då alla asylsökande kom från Syrien och vi tillsammans i vår kommun ordnade ett mottagande för över 1000 personer och inte minst vi i kyrkan ordnande språkcafé, svenskspråks undervisning, konvertitundervisning – så ska denna väntan inte vara passiv.
K. vår diakon sa så träffande något år efter då de statliga medel väl kom, som för övrigt väl kom att täcka våra utgifter, att vi hade agerat som fågeln som börjar sjunga i gryningen då det fortfarande är mörkt – fågeln sjunger, viss om att solen ska gå upp.

På samma sätt är vi kallade att agera som om rättvisan, nåden, sanningslidelsen, tron, ja att himmelriket är mitt ibland oss. Genom att söka manifestera Guds kraft här och nu gemensamt, mitt i tider av krigshot och oförsonligheter, mitt i en tid då vi har en så katastrofal brist på mogna ledare och moget ledarskap så är vårt uppdrag att agera på löftet, visionen, den här sanningen som kommer mot oss i vår intuition, i bönen; det finns en annan väg, vi är kallade till ett annat liv.
Den här bilden av en annan möjlig framtid har burit generation på generation. Det är lite så det är att vara människa, helt uppenbart.
Vi sporras av visioner och inte sällan är de en spegel av något större, en gudsglimt, ett tilltal.
I dagens GT säger Gud till Mose:
”Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig.”
I kvantfysiken kan vi närma oss insikten att tiden inte är den linjära upplevelse vi människor har och upplever. Att allt som händer och sker äger rum i ett och samma nu.
Vi har förstås svårt att greppa den idén med våra huvuden, det är som att ha en dator från tidigt nittiotal och försöka köra ett nytt Adobe program från 2025. Det går just inte. Vi är fast i våra föreställningar om verkligheten.
Men den helige ande vet om vår potential. Och viskar till oss att följa honom.
Den helige ande manifesterar sig på olika vis. Ett kännemärke är emellertid glädje. Ett annat humor. Skrattet. Att vi ser möjligheter tillsammans. Omsorgen om och över generationer.
Ett nödvändigt kitt i den processen, den helige andes manifestation i vår vardag är pedagogiken. Att vara en kunskapsförmedlare. Att stå som en länk mellan då och framtid i ett nu och möta varje uppväxande generations frågor med nyfikenhet men även med de svar som finns i vår kyrkas tradition.
Här krävs nu kraft att stå emot förenklingar och kategoriseringar, kraft att orka leva mitt i ambivalensen, det svårtydbara, det som är livet. Kraft att gå Jesus väg; se till individen och dennes unika utgångspunkt och potential som skapad av Gud.