Till innehåll på sidan
Johan Bonander

Jesus var inte bara en fredsvän – han är fred

Här är Jesu undervisning av ett annat slag – han vill att vi ska se människan – broderskapet – systerskapet – människoskapet – och han vill att vi ska vidmakthålla vårt förhållande till Gud – den vi lever i, rör oss i och är till i – såsom levande. Med en sådan livsinställning, med detta för ögonen kan inte krig startas eller vidmakthållas – en sådan hållning tvingar alla parter till samtal, till ett förhandlingsbord.


(En midsommardagspredikan årgång 2)

I Jobs bok hörde vi nyss orden att med hög ålder följer vishet, långt liv skänker insikt.
Vidare att Gud är sinnebilden för både vishet och insikt.


I Sverige är vi generellt dåliga på att ta tillvara den insikt och vishet som följer med ålder och erfarenhet. Många vittnar om en utfasning. Att inte tas till vara. Så är det nu inte i alla kulturer, i alla länder. Så måste det förstås inte vara hos oss heller. Kanske hänger den här bristen på respekt ihop med att vi i offentligheten inte längre räknar med Gud?


Sverige är nu ett av de mer sekulariserade länderna i Världen. Gud har ingen plats i offentligheten. I Sverige. Job ser dock ett samband – hyllar vi Guds vishet, lyssnar vi på de äldres klokskap och kan ta in hela den klokskap som finns förborgad i vår natur – hur allt är ordnat – då är vi i harmoni med skapelsen.


När Paulus möter Atenarna i dagens episteltext så definierar Paulus Gud som den vi lever i, rör oss i och är till i. Det är nu lite som de två tvillingarna som snart skulle födas men ännu låg i sin mammas mage – den ene trodde på mamma – den andre inte. Va tror du på mamma, hur dum får man bli, frågade nu den ene tvillingen den andre.
Gud som den vi lever i, rör oss i och är till i.


Många nordvärmlänningar är nog närmare den här gudsbilden än många andra. Vi har bevarat en koppling och en förförståelse till att naturen i all sin klokhet och rikedom och sinnrikhet vittnar om just Den vi lever i, rör oss i och är till i. Om Gud. Och den kopplingen – den insikten – den gör något med oss. Och den gör även att kyrkan här uppe i norra Värmland – den kristna kyrkan i hela sin bredd och betydelse – vi möts ju här idag i en ekumenisk gudstjänst – för många har en självklar plats. Det är något att vara tacksam över och för. Så är det inte överallt. Det är något vi tillsammans ska vårda – och vårdar detta faktum det gör vi just här och nu. Varenda gång vi samlas och har dörren öppen till Den vi lever i och rör oss i och andas i – så gör vi nu detta.


Här utanför ligger Fryken nästan stilla.
I år sammanföll midsommardagen med sommarsolståndet – som inträffade 04:42 denna morgon. Årets längsta dag beror på jordens lutning på sin axel, som är 23,5 grader. Denna lutning gör att den norra halvklotet får mer direkt solljus under sommaren. Under sommarsolståndet är solen som högst på himlen vid middagstid och stannar ovanför horisonten längre än någon annan dag. Sommarsolståndet är ett astronomiskt fenomen som inträffar när jordens axel lutar som mest mot solen. Det betyder att den norra halvklotet är lutad direkt mot solen, vilket resulterar i den längsta dagen och den kortaste natten på året. Och som vi vet – efter denna dag börjar dagarna bli kortare igen. Men det är inget vi vill tänka på just nu.


Och här utanför ligger Fryken stilla.

Och vi kan se ut över ett landskap så vackert som få. Det är svårt att ta in alla oroligheter i världen då vi står i denna skönhet.


I evangeliet kommer Jesu ord till oss att vi inte ska oroa oss. Det stod i Matteus evangeliet som vi nyss hörde:
”Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?”
Vill Jesus att vi ska blunda för tillvarons faror och utmaningar? Nej, det vill han inte – det han sökte förmedla i dagens text är en liknande insikt som Job och Paulus förmedlar – Gud har skapat en Jord, en skapelse, en natur och oss människor med vishet och klokskap – och han uppmanar oss att använda oss av denna klokskap och vishet. Leva i tillit, i harmoni – i övertygelsen att Gud vakar över oss.
Och det är ofta lättare sagt än gjort. Vi har alla små rumpnissar i oss som oroligt undrar Vafför di gör så här mot oss. Och vilka är då di? Di som gör något mot oss? Ja dessa di varierar – det kan vara inre tankar och en inre stress men det kan även vara en yttre stress som ekonomisk utsatthet, sjukdom, arbetslöshet och en svidande ensamhet. Vafför gör di så här mot oss. Men precis som med grådvärgarna så växer oron och kraften hos dem ju räddare vi blir – ju mer handlingsförlamade vår rädsla gör oss.


Jesus pläderar för en livshållning utan rädsla – se, himmelriket är mitt ibland er, se varandra, sträck ut händerna mot varandra – lev i tillit mot varandra och med varandra. Älska varandra
Detta enkla budskap – ja till synes detta enkla budskap – har genom århundradena gjorts många gånger svårare och krångligare än vad det är. Jesu klara undervisning har dolts bakom latin, skrudar och påtvingade ritualer. Så är det inte idag. Budskapet, erbjudandet, möjligheten ligger här mitt ibland oss och handlar om att vi vågar lita på Gud – och Guds omsorg om oss.


I en tid av krig i vår omvärld och än mer hotande krig vid horisonten är Jesu budskap om att vi ska lita på Gud sannolikt ännu viktigare. Krig kan bara startas och vidmakthållas när vi människor ger dem vårt indirekta stöd genom att utmåla den ena parten som ond och den andre som god. Och där vi gemensamt säger att det är ok att oskadliggöra och rent av förgöra den onda parten.


Här är Jesu undervisning av ett annat slag – han vill att vi ska se människan – broderskapet – systerskapet – människoskapet – och han vill att vi ska vidmakthålla vårt förhållande till Gud – den vi lever i, rör oss i och är till i – såsom levande. Med en sådan livsinställning, med detta för ögonen kan inte krig startas eller vidmakthållas – en sådan hållning tvingar alla parter till samtal, till ett förhandlingsbord. Till den enkla sanningen att krig hör till det förgångna. Nu måste vi höja oss över den primitiva driften att härska genom att söndra, söka se på varandra som en enda familj.

Eller som John Lennon skrev i sin sång Imagine:
Tänk dig en värld utan gränser
En stor planet där alla bor
Inget att döda eller dö för
Oavsett på vad du tror
Tänk dig att varje människa
Levde utan krig

I Jesu undervisning, ur hans liv och hans budskap till oss finns inget annat än det innebär ett pacifistiskt budskap. Jesus var inte bara en fredsvän – han är fred. Och precis som sommarsolståndet idag talar till oss genom den mäktiga naturen, i all sin sinnrikhet, i all sin klokskap, i all sin återspegling från och av och ur ”Den i vilken vi lever i, rör oss i och är till i” så är budskapet till oss att söka förlita oss på den vishet, den klokskap som ligger bortom krigets brutala svart-vita psykologi. Detta ”vi och dem-” tänkande som är och varit mänsklighetens gissel och svaga punkt i årtusenden.


Vi kan mer än så, vi är kallade till en större potential än så – vi ska vara likt liljan – vila i Guds kärlek och omsorg.
Så Herre, vägled oss till fredens och kärlekens sinnelag – och hjälp oss att leva i den. I detta ”mindset”.


Någon frågade moder Teresa hur man bäst kunde förändra världen. Hon lärt ha svarat, gå hem och ta hand om din familj. Det ligger något i det – all förändring börjar här och nu och vi är en del av den.

Kommentarer

Ett svar till ”Jesus var inte bara en fredsvän – han är fred”

  1. Profilbild för maria lamm
    maria lamm

    Kroatiska institutet för liturgisk själavård

    Levande vår

    Våra publikationer

    Dagens liturgi

    Sjunga psalmer

    Om institutet

    Torsdag, 03/07/2025

    Vecka XIII på året

    Semester
    SANKT. APOSTELN TOMAS

    Fonologi
    Vecka 1 av Psaltaren

    En tanke från dagens evangelium
    Min Herre och min Gud!

    Läsning:
    Ef 2:19-22; Psaltaren 117:1-2; Joh 20:24-29

    Färg på liturgiska skrudar:
    röd

    Namnsdagar:
    Toma, Tomislav, Tomo; Raymond, Leon, Leo

    Första läsningen:
    Ef 2:19-22
    Byggd på apostlarnas grund.
    Läs aposteln Paulus brev till efesierna
    , bröder!
    Ni är inte längre främlingar eller nykomlingar,
    utan medborgare bland de heliga och medlemmar av
    Guds familj, byggd på apostlarnas och profeternas grundval,
    och Kristus Jesus själv är hörnstenen.
    I Honom är hela byggnaden förbunden och
    växer till ett heligt tempel i Herren.
    I honom är också ni inbyggda
    i Guds boning i Anden.
    Herrens ord.


    Psalm i Sången:
    Ps 117:1-2
    Refräng: Gå ut i hela världen, predika evangeliet!
    Prisa Herren, alla folk, lova honom,
    alla folk!

    Hans
    kärlek till oss är stor och Herrens trofasthet består för evigt!


    Evangelium:
    Joh 20:24-29
    Min Herre och min Gud!
    Att läsa det heliga evangeliet av Johannes
    Tomas, som kallas Tvillingarna, var en av de tolv, inte med dem när Jesus kom. Då sade de andra lärjungarna till honom: »Vi hava sett Herren.» Och han sade till dem: »Om jag icke ser märkena efter spikarna i hans händer och sätter mitt finger i spikarnas ställe, om jag icke lägger min hand i hans sida, så vill jag icke tro.» Och efter åtta dagar voro hans lärjungar åter inne i huset, och Tomas med dem. Dörren stängdes, och Jesus kom och ställde sig mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.”
    Sedan sade han till Tomas: ”Stick hit ditt finger och se på mina händer. Lägg din hand och lägg den i min sida, och var inte otrogen, utan trogen.” Tomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom:
    ”Eftersom du har sett mig, tror du.
    Saliga är de som inte har sett och ändå tror!”
    Herrens ord.


    Ksaverska cesta 12A

    +385 (0)1 5635-050

    Zupa Bl. Alojzija Stepinca
    Raspored misa
    Župne obavijesti

    Događanja
    Sakramenti
    Zajednice
    Zaštitnik naše župe
    O župi
    Životopis
    <>

    Djetinjstvo i mladost

    Alojzije Stepinac peto je od osmero djece u pobožnoj i radišnoj obitelji Josipa i Barbare r. Penić.
    Rodio se 8. svibnja 1898. u selu Brezariću u župi Krašić, pedeset kilometara od Zagreba. Kršten je
    sljedećeg dana na ime Alojzije Viktor.
    Pučku školu završio je u Krašiću, a od 1909. kao pitomac Nadbiskupijskog orfanotrofija pohađao je
    gornjogradsku klasičnu gimnaziju. Nakon 6. razreda prijavljuje se kao kandidat za svećeništvo.
    Maturirao je 28. lipnja 1916. u skraćenom školskom roku, nakon čega je mobiliziran u austrijsku
    vojsku. Nakon šestomjesečnog časničkog tečaja na Rijeci bio je poslan na talijanski front kod Gorice.
    U bitkama na rijeci Piavi, u srpnju 1918. pao je u talijansko zarobljeništvo odakle se, kao solunski
    dobrovoljac, oslobodio u prosincu 1918. U proljeće 1919. bio je demobiliziran.

    Svećeničko ređenje

    Ujesen 1919. upisao se na Agronomski fakultet Sveučilišta u Zagrebu, ali ubrzo napušta studij da se
    posveti poljoprivredi u rodnom selu. U isto se vrijeme aktivira u redovima katoličke mladeži. Po želji
    svog oca neko vrijeme razmišlja o ženidbi.
    Ljeti 1924. napokon se odlučuje za svećeničko zvanje. Ujesen ga nadbiskup Antun Bauer šalje u
    rimski kolegijum Germanicum-Hungaricum te od 1924. do 1931. studira na Papinskom sveučilištu
    Gregoriani.
    26. listopada 1930. u Rimu je zaređen za svećenika. Mladu misu je slavio u crkvi Santa Maria
    Maggiore, uz njega je njegov mlađi kolega i poslije njegov nasljednik na zagrebačkoj nadbiskupskoj
    katedri i prefekt Kongregacije za nauk vjere, kardinal Franjo Šeper.
    U srpnju 1931. godine, kao dvostruki laureat iz filozofije i teologije, vraća se u domovinu. U punom je
    jeku u tadašnjoj Jugoslaviji vojna diktatura, uz osobito nastojanje vlasti da oslabi Katoličku Crkvu.
    U nekoliko župa bio je kraće vrijeme upravitelj da razriješi sporove između vjernika i svećenika. U
    slobodno vrijeme se posvećuje karitativnom radu te nadbiskup Bauer na njegovu inicijativu 23.
    studenoga 1931. ustanovljuje dijecezanski Caritas.

    Najmlađi biskup

    Papa Pio XI. imenuje ga 28. svibnja 1934. nadbiskupom koadjutorom s pravom nasljedstva. Bio je
    tada najmlađi biskup na svijetu s 36 godina života i nepune četiri godine svećeništva. Na Ivanje, 24.
    lipnja 1934. zaređen je za biskupa u zagrebačkoj katedrali. Nadbiskup ga odmah uključuje u
    najintenzivniji pastoral prostrane nadbiskupije.
    Nakon smrti zagrebačkog nadbiskupa Bauera 7. prosinca 1937. preuzima izravnu upravu zagrebačke
    nadbiskupije, a uskoro i predsjedništvo tadašnje Biskupske konferencije Jugoslavije.

    Kao pastir Crkve zagrebačke nastoji se što češće izravno susresti s klerom i vjernicima diljem
    nadbiskupije. Promiče svestranu duhovnu obnovu, osobito euharistijsku i marijansku pobožnost. Na
    srcu mu je pastoral obitelji i mladih te što aktivnije sudjelovanje vjernika laika u Katoličkoj akciji.
    Zalaže se za dobar katolički tisak (pokrenuo je katolički dnevnik “Hrvatski Glas”). Potaknuo je izdanje
    novog cjelovitog prijevoda Svetoga pisma. Osniva mnoge nove župe, njih 14 u samom Zagrebu.
    Posvuda uključuje u izravni pastoral gotovo sve redove i družbe. U Brezovici osniva prvi karmel u
    Hrvatskoj. Sa svim hrvatskim biskupima zauzeto planira proslavu 1300. obljetnice veza Hrvata sa
    Svetom Stolicom (641-1941) što je zbog rata odgođeno sve do proslave na Mariji Bistrici 1984.

    Ratni vrtlog

    Za vrijeme II. svjetskog rata, nakon njemačke okupacije Jugoslavije uspostavljena je Nezavisna Država
    Hrvatska, oslonjena na sile osovine. Stepinac se u to vrijeme ne veže ni uz koju političku stranku ili
    pokret. Dosljedan u svom rodoljublju, ali nadasve vjeran pastirskom poslanju, sa svom slobodom i
    neustrašivošću javno osuđuje rasna, ideološka i politička progonstva.
    I u javnim nastupima i u tolikim pismenim interventima hrabro zahtijeva poštivanje svake osobe, bez
    razlike rase, narodnosti, vjere, spola i dobi. Vjeran Evanđelju, neumorno osuđuje zločine protiv
    čovještva i sve druge nepravde. Odmah po donošenju rasističkih zakona, već u travnju 1941. upućuje
    najoštriji prosvjed vlastima. Spašavao je progonjene Židove, Srbe, Cigane, Slovence, Poljake, kao i
    Hrvate komuniste.
    Već u prvim mjesecima nakon osnutka hrvatske države hitno intervenira i poručuje: “Po katoličkom
    moralu nikada nije dozvoljeno ubijati taoca za krivice, koje su drugi počinili.” A 25. listopada 1942. u
    zagrebačkoj katedrali izjavljuje: “Svaki narod i svaka rasa, kako se danas odrazuju na zemlji imade
    pravo na život dostojan čovjeka i na postupak dostojan čovjeka. Svi oni bez razlike, bili pripadnici
    ciganske rase ili koje druge, bili crnci ili uglađeni Europejci, bili omraženi Židovi ili oholi Arijanci,
    imadu jednako pravo da govore: “Oče naš koji jesi na nebesima!” I ako je Bog svima podijelio to
    pravo, koja ga ljudska vlast može nijekati?”
    Protivio se nasilnim vjerskim prijelazima, a kad ih nije mogao spriječiti, daje kleru povjerljivu
    instrukciju: da one koji zatraže prijelaz – da bi na taj način spasili svoj život – prime u Katoličku Crkvu
    bez ikakvih uvjeta, jer “kad prođe ovo vrijeme ludila i divljaštva, ostat će u našoj Crkvi oni koji budu
    konvertirali zbog uvjerenja, dok će se ostali, kada opasnost prođe, vratiti u svoju”
    Njemu su se sa svih strana utjecali siromasi i prognanici. Prihvatio je tristotinjak svećenika
    protjeranih iz Slovenije. Njegov je Caritas pomagao ne samo ugroženim Hrvatima nego i svima
    drugima: Srbima, Židovima, Slovencima, Poljacima itd.
    Zbog svega toga, a osobito zbog osuda fašističkih i nacističkih progona, postao je vlastima nepoćudna
    osoba. Hitlerov je GESTAPO pripremio plan da ga ubije, a vlasti su više puta tražile da ga Sveta Stolica
    makne s nadbiskupske stolice u Zagrebu.

    Komunistički napadi

    Nakon završetka II. svjetskog rata u Hrvatskoj je, kao i u čitavoj Jugoslaviji, vlast preuzela
    Komunistička partija zadojena boljševičkom ideologijom, osobito militantnim ateizmom. Nadbiskup
    Stepinac bio je već 17. svibnja 1945. uhićen, u zatvoru do 3. lipnja. Već sutradan, 4. lipnja, sam ga je
    Tito u Zagrebu pozvao na razgovor. Iz toga razgovora, a osobito iz razgovora što ga je dva dana ranije

    Tito vodio s predstavnicima katoličkoga klera u Zagrebu, bilo je jasno da novi režim hoće “narodnu
    Crkvu”, neovisnu o Svetoj Stolici.
    To je za Stepinca značilo dirnuti u srce katoličkoga jedinstva. Ubrzo se pokazalo da je na djelu
    planirani žestoki progon Crkve koji se okomio ne samo na biskupe i svećenike nego i na vjernike.
    Razmahala se neviđena medijska kampanja protiv Crkve, posebno protiv nadbiskupa Stepinca. Ta će
    kampanja potrajati s različitim intenzitetom sve do povijesnog silaska komunizma s europske
    političke scene.
    U rujnu 1945. Stepinac je stoga sazvao Biskupsku konferenciju da razmotri novonastalu konstelaciju.
    Biskupi su 22. rujna izdali pastirsko pismo koje dokumentirano i hrabro iznosi sva nasilja i nepravde
    što ih je nova vlast počinila u ratno i poratno vrijeme protiv vjere i Crkve, ali i protiv slobode savjesti
    svojih građana.
    Uslijedio je još bjesniji progon, usredotočen na zagrebačkog nadbiskupa Stepinca. Počelo je i s
    tvornim napadima, kao npr. kamenovanje u Zaprešiću kraj Zagreba 4. studenoga 1945. Nakon toga je
    nadbiskup bio prisiljen da više ne izlazi po pastirskom poslu. U siječnju 1946. vlasti su preko novog
    papinskog izaslanika Hurleya čak zatražile da ga Sveta Stolica makne iz službe zagrebačkog
    nadbiskupa.

    Montirani sudski proces

    Nakon sve žešćih pogrda i napada na njegovu osobu, ponovno je uhićen 18. rujna 1946. te je 30.
    rujna izveden pred već montirani politički sudski proces. Znamenit je njegov govor pred sudom 3.
    listopada, koji nije samo obrana nego optužnica nepravednog suda i vjeroispovijest za koje je
    svetinje on spreman položiti i život.
    Na temelju iznuđenih izjava i lažnih svjedočanstava, čak i krivotvorenih dokumenata, nevin je osuđen
    11. listopada 1946. na 16 godina zatvora i prisilnog rada te daljnjih 5 godina lišenja svih građanskih
    prava.
    19. listopada 1946. odveden je na izdržavanje kazne u kazneno-popravni dom u Lepoglavi gdje je bio
    do 5. prosinca 1951.
    Bilo mu je doduše dopušteno slavljenje mise i čitanje teoloških knjiga, ali je držan u potpunoj
    izolaciji, podvrgnut trajnim ponižavanjima i stresovima, a po svoj prilici i trovanju, što je uvelike
    narušavalo njegovo zdravlje. Po svjedocima u procesu za beatifikaciju bio je na popisu zatočenika
    osuđenih na likvidaciju.
    Nakon 1864 dana provedenih u lepoglavskom zatvoru, 5. prosinca 1951. bio je premješten na
    izdržavanje preostalog dijela kazne u internaciju u rodni Krašić. U zatočeništvu, 12. siječnja 1953.
    imenuje ga kardinalom papa Pio XII. na što su vlasti prekinule diplomatske odnose sa Svetom
    Stolicom. Nije mogao u Rim ni po kardinalski grimiz, a po smrti Pija XI. ni u konklave, jer nije bio
    siguran da će se moći vratiti u domovinu, a htio je po svaku cijenu ostati sa svojim narodom.

    Uzništvo i smrt

    U zatočeništvu, i dalje strogo izoliran, razvija apostolat pisanja. Napisao je na tisuće stranica
    propovijedi i drugih duhovnih sastavaka. Uputio je mnogim biskupima, svećenicima i vjernicima više
    od 5000 pisama od kojih je sačuvano oko 700.

    U pismima, kao čovjek žive vjere i nepokolebljive nade te potpunoga predanja Bogu, naslovnike
    hrabri, tješi i potiče, osobito na ustrajnost u vjeri i u crkvenom jedinstvu. I u tim pismima, kao i na
    suđenju i u cijelom zatočeništvu pokazuje iskrenu ljubav i prema onim osobama koje su ga progonile
    i nepravedno optuživale.
    Molitva za neprijatelje i praštanje svima stalna je tema njegovih izjava i pisama kao i triju oporuka.
    Od proljeća 1953. godine kobno su se razvijale, već od Lepoglave, “policitemia rubra vera”, tromboza
    nogu i bronhijalni katar. Bio je potreban sustavne bolničke njege, premda su liječnici, strogo
    kontrolirani od režima, činili sve što su mogli.
    Odbijao je svaku povlasticu liječenja koja bi mogla značiti da je pokleknuo pred nepravednim sucima
    i pred režimom te tako pokolebati kler i druge ljude u vjerničkoj izdržljivosti. Tako su sve teži bolovi
    postali dio njegova zatočeničkog života, ali je on to strpljivo podnosio sve do smrti.
    Sveto je umro 10. veljače 1960. još za vrijeme izdržavanja nepravedne kazne. Umro je kako se to u
    mučeničkom rječniku kaže “ex aerumnis carceris” – od “zatvorskih tegoba”, ali moleći za progonitelje
    i s Gospodinovim riječima na usnama: “Oče, budi volja tvoja!”
    Njegov krepostan život i mučeničku smrt Božji je narod prepoznao i častio već za života, a osobito
    nakon smrti, unatoč komunističkim zabranama i progonima. Blaženim ga je proglasio papa Ivan
    Pavao II. u Mariji Bistrici 3. listopada 1998. godine. Iza glavnoga oltara zagrebačke katedrale gdje se
    nalazi grobnica zagrebačkih nadbiskupa pohranjeni su i zemni ostaci bl. Stepinca.

    Izvor: http://stepinac.zg-nadbiskupija.hr/hr/o-stepincu/zivotopis/100

    Pronađite nas na društvenim mrežama
    Kontaktirajte nas
    Adresa Icon
    Adresa:
    Jozefinska ul. 62b, 47250 Duga Resa
    Broj telefona Icon
    Broj telefona:
    +385 047 811 216
    Email Icon
    Email:
    zupa.bl.alojzije.stepinac@gmail.com
    Uredovno vrijeme župnog ureda Icon
    Uredovno vrijeme župnog ureda:
    UTORKOM i ČETVRTKOM od 16.30 do 18.00 sati (za sve potrebe potrebno je najprije zvati telefonski)
    IBAN Icon
    IBAN:
    HR7623600001102042774

    Kontakt
    Abonnemang
    Beställningar
    HBK (HBK)
    Jesus var inte bara en fredsvän – han är fred
    Här är Jesu undervisning av ett annat slag – han vill att vi ska se människan – broderskapet – systerskapet – människoskapet – och han vill att vi ska vidmakthålla vårt förhållande till Gud – den vi lever i, rör oss i och är till i – såsom levande. Med en sådan livsinställning, med detta för ögonen kan inte krig startas eller vidmakthållas – en sådan hållning tvingar alla parter till samtal, till ett förhandlingsbord.

    (En midsommardagspredikan årgång 2)

    I Jobs bok hörde vi nyss orden att med hög ålder följer vishet, långt liv skänker insikt.
    Vidare att Gud är sinnebilden för både vishet och insikt.

    I Sverige är vi generellt dåliga på att ta tillvara den insikt och vishet som följer med ålder och erfarenhet. Många vittnar om en utfasning. Att inte tas till vara. Så är det nu inte i alla kulturer, i alla länder. Så måste det förstås inte vara hos oss heller. Kanske hänger den här bristen på respekt ihop med att vi i offentligheten inte längre räknar med Gud?

    Sverige är nu ett av de mer sekulariserade länderna i Världen. Gud har ingen plats i offentligheten. I Sverige. Job ser dock ett samband – hyllar vi Guds vishet, lyssnar vi på de äldres klokskap och kan ta in hela den klokskap som finns förborgad i vår natur – hur allt är ordnat – då är vi i harmoni med skapelsen.

    När Paulus möter Atenarna i dagens episteltext så definierar Paulus Gud som den vi lever i, rör oss i och är till i. Det är nu lite som de två tvillingarna som snart skulle födas men ännu låg i sin mammas mage – den ene trodde på mamma – den andre inte. Va tror du på mamma, hur dum får man bli, frågade nu den ene tvillingen den andre.
    Gud som den vi lever i, rör oss i och är till i.

    Många nordvärmlänningar är nog närmare den här gudsbilden än många andra. Vi har bevarat en koppling och en förförståelse till att naturen i all sin klokhet och rikedom och sinnrikhet vittnar om just Den vi lever i, rör oss i och är till i. Om Gud. Och den kopplingen – den insikten – den gör något med oss. Och den gör även att kyrkan här uppe i norra Värmland – den kristna kyrkan i hela sin bredd och betydelse – vi möts ju här idag i en ekumenisk gudstjänst – för många har en självklar plats. Det är något att vara tacksam över och för. Så är det inte överallt. Det är något vi tillsammans ska vårda – och vårdar detta faktum det gör vi just här och nu. Varenda gång vi samlas och har dörren öppen till Den vi lever i och rör oss i och andas i – så gör vi nu detta.

    Här utanför ligger Fryken nästan stilla.
    I år sammanföll midsommardagen med sommarsolståndet – som inträffade 04:42 denna morgon. Årets längsta dag beror på jordens lutning på sin axel, som är 23,5 grader. Denna lutning gör att den norra halvklotet får mer direkt solljus under sommaren. Under sommarsolståndet är solen som högst på himlen vid middagstid och stannar ovanför horisonten längre än någon annan dag. Sommarsolståndet är ett astronomiskt fenomen som inträffar när jordens axel lutar som mest mot solen. Det betyder att den norra halvklotet är lutad direkt mot solen, vilket resulterar i den längsta dagen och den kortaste natten på året. Och som vi vet – efter denna dag börjar dagarna bli kortare igen. Men det är inget vi vill tänka på just nu.

    Och här utanför ligger Fryken stilla.

    Och vi kan se ut över ett landskap så vackert som få. Det är svårt att ta in alla oroligheter i världen då vi står i denna skönhet.

    I evangeliet kommer Jesu ord till oss att vi inte ska oroa oss. Det stod i Matteus evangeliet som vi nyss hörde:
    ”Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?”
    Vill Jesus att vi ska blunda för tillvarons faror och utmaningar? Nej, det vill han inte – det han sökte förmedla i dagens text är en liknande insikt som Job och Paulus förmedlar – Gud har skapat en Jord, en skapelse, en natur och oss människor med vishet och klokskap – och han uppmanar oss att använda oss av denna klokskap och vishet. Leva i tillit, i harmoni – i övertygelsen att Gud vakar över oss.
    Och det är ofta lättare sagt än gjort. Vi har alla små rumpnissar i oss som oroligt undrar Vafför di gör så här mot oss. Och vilka är då di? Di som gör något mot oss? Ja dessa di varierar – det kan vara inre tankar och en inre stress men det kan även vara en yttre stress som ekonomisk utsatthet, sjukdom, arbetslöshet och en svidande ensamhet. Vafför gör di så här mot oss. Men precis som med grådvärgarna så växer oron och kraften hos dem ju räddare vi blir – ju mer handlingsförlamade vår rädsla gör oss.

    Jesus pläderar för en livshållning utan rädsla – se, himmelriket är mitt ibland er, se varandra, sträck ut händerna mot varandra – lev i tillit mot varandra och med varandra. Älska varandra
    Detta enkla budskap – ja till synes detta enkla budskap – har genom århundradena gjorts många gånger svårare och krångligare än vad det är. Jesu klara undervisning har dolts bakom latin, skrudar och påtvingade ritualer. Så är det inte idag. Budskapet, erbjudandet, möjligheten ligger här mitt ibland oss och handlar om att vi vågar lita på Gud – och Guds omsorg om oss.

    I en tid av krig i vår omvärld och än mer hotande krig vid horisonten är Jesu budskap om att vi ska lita på Gud sannolikt ännu viktigare. Krig kan bara startas och vidmakthållas när vi människor ger dem vårt indirekta stöd genom att utmåla den ena parten som ond och den andre som god. Och där vi gemensamt säger att det är ok att oskadliggöra och rent av förgöra den onda parten.

    Här är Jesu undervisning av ett annat slag – han vill att vi ska se människan – broderskapet – systerskapet – människoskapet – och han vill att vi ska vidmakthålla vårt förhållande till Gud – den vi lever i, rör oss i och är till i – såsom levande. Med en sådan livsinställning, med detta för ögonen kan inte krig startas eller vidmakthållas – en sådan hållning tvingar alla parter till samtal, till ett förhandlingsbord. Till den enkla sanningen att krig hör till det förgångna. Nu måste vi höja oss över den primitiva driften att härska genom att söndra, söka se på varandra som en enda familj.

    Eller som John Lennon skrev i sin sång Imagine:
    Tänk dig en värld utan gränser
    En stor planet där alla bor
    Inget att döda eller dö för
    Oavsett på vad du tror
    Tänk dig att varje människa
    Levde utan krig

    I Jesu undervisning, ur hans liv och hans budskap till oss finns inget annat än det innebär ett pacifistiskt budskap. Jesus var inte bara en fredsvän – han är fred. Och precis som sommarsolståndet idag talar till oss genom den mäktiga naturen, i all sin sinnrikhet, i all sin klokskap, i all sin återspegling från och av och ur ”Den i vilken vi lever i, rör oss i och är till i” så är budskapet till oss att söka förlita oss på den vishet, den klokskap som ligger bortom krigets brutala svart-vita psykologi. Detta ”vi och dem-” tänkande som är och varit mänsklighetens gissel och svaga punkt i årtusenden.

    Vi kan mer än så, vi är kallade till en större potential än så – vi ska vara likt liljan – vila i Guds kärlek och omsorg.
    Så Herre, vägled oss till fredens och kärlekens sinnelag – och hjälp oss att leva i den. I detta ”mindset”.

    Någon frågade moder Teresa hur man bäst kunde förändra världen. Hon lärt ha svarat, gå hem och ta hand om din familj. Det ligger något i det – all förändring börjar här och nu och vi är en del av den.

    Johan Bonander
    21 jun 2025

Lämna ett svar

Uppge inga personuppgifter i kommentaren. Håll en god ton och skriv inget som kan upplevas kränkande.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.