det är nota bene mer som förenar oss än skiljer oss – var vi än bor och verkar, vi måste stå emot förenklingar och dikotomiseringar. Vi måste förmå varandra, oss, att välja kärlek.
I Svenska psalmboken psalm 591:s tredje vers finns följande ord:
Det vi kan göra för rätt och fred: stå emot.
Men vad är det vi ska stå emot?
I första Mosebok stod denna 18:e söndag efter trefaldighet uppmaningen att välja livet före döden.
I såväl Mose tid som vår betyder ”död” inte bara svält, utan kan även vara krig och svärd.
I den efterföljande versen står:
”Om ditt hjärta avfalla och du… tillber andra gudar”. Mose pratar med andra ord om avgudadyrkan!
Det gjorde Martin Luther King Jr. också och hävdade att våld är avgudadyrkan, att ickevåld är Guds väg till liv.
I ett brev daterat den 16/4 1963 författat från en cell i Birminghamfängelset skrev Martin Luther: ”Våldet är omoraliskt – det skapar det onda det vi vill besegra!”.
Ett halvår senare i det berömda talet I have a dream sa han vidare: ”Vi måste för alltid föra vår kamp på hög nivå av värdighet och disciplin. Vi får inte låta vår kreativa protest förfalla till fysiskt våld.”
Kan detta möjligen vara en ledtråd på den fråga som väcks i Svenska psalmboks psalm 591, vers tre; om det vi kan göra för rätt och fred – att stå emot?
Även i dagens episteltext ur Jakobsbrevet förstärks detta perspektiv: Jakob, Jesu bror, konstaterar att Kärlek inte i första hand är ord – det är handling och han konstaterar att ”Barmhärtighet triumferar över domen”.
Är barmhärtighet med nödvändighet ett svaghetstecken?
Den 18/4 1946 besökte psykologen Gustave Gilbert nazistledaren Herman Göring i dennes fängelsecell. Nürnbergrättegången pågår.
Gustave Gilbert vill får reda på hur man splittrar folket för att få stöd för krig eller en diktatur – Gustave Gilbert frågar Göring i cellen ”Men hur fick ni tyskarna att vilja kriga?”
Göring skrattade till och svarade cyniskt:
”Varför skulle någon stackars bonde på en gård vilja riskera sitt liv i ett krig, när det bästa han kan få ut av det är att komma tillbaka i ett stycke? Självklart vill folket inte ha krig – inte i Ryssland, inte i England, inte i Amerika, och inte heller i Tyskland. Det är väl klart. Men det är ju ledarna i landet som bestämmer politiken, och det är alltid en enkel sak att dra med folket, oavsett om det är en demokrati, en fascistdiktatur eller en kommunistdiktatur.”
”Hemligheten är den här: Med eller utan rösträtt kan folket alltid tvingas att lyda ledarna. Det är lätt. Allt du behöver göra är att säga att de blir attackerade och fördöma fredsaktivisterna för brist på patriotism och för att utsätta landet för fara. Det fungerar på samma sätt i vilket land som helst.”
Så till denna 18:e söndagen efter trefaldighets andra årgångs evangelietext: Den rike mannen förefaller göra allt rätt, han följer lagens påbud prickfritt men uppmanas nu av Jesus att sälja allt och sen följa honom. Mannen tvekar. Huset han äger hade gått i arv, jorden med de många olivträdslundarna likaså, fårahjorden som han äger har hans farfar avlat fram av de bästa djuren i hela Israel, mannen har ett arbetsgivaransvar för mången dräng och piga, en stor skara barn, sin hustru och hennes släkt, sin egen släkt varav många bor på hans ägor. Skulle han bara sälja allt och följa Jesus och hans lärjungar? Nu spetsar jag till dilemmat, i texten framgår inte att den rike manen hade såpass stort ansvar men varför inte? Oavsett hade han svårt att skilja sig från allt det han hade kärt. Och är det så konstigt?
Många som nuddas av Jesu budskap och erfar att man i sitt inre blir berörd värjer sig – inte för att man med nödvändighet måste sälja sin husvagn, sin sommarstuga och båt för att sedan skänka pengarna till de fattiga – utan för att man måste ta adjö av vanor och tidsfördriv, attityder och tankemönster som inte harmoniserar med den här möjliga friden och hoppet som evangeliet plötsligt bär fram som en möjlighet. Det är nu en frid och ett hopp och en glädje som visserligen är gratis – men den gör mig annorlunda mot förut. Min håg – mina intressen, mitt fokus har kommit att bli annorlunda. Jag kommer sannolikt att skilja ut mig ur mitt forna gruppsammanhang och det kanske utan att ett enda ord har sagts i den gruppgemenskap jag funnits och trivts – i åratal. Men det noteras nu på ett intuitivt plan att har något hänt med mig. Man vet bara inte vad. Jag är mig just inte lik. Ingen kan ana att i mitt hjärtat finns en hunger att dväljas kring Jesu ord och löfte och den nyfunna frihet som där öppnat sig. Jag vill något mer. Och detta något mer viskar till mig; en tro har väckts.
Det här kan vara en verklig prövning exempelvis i ett äktenskap där den partner som saknar en tro plötsligt kan erfara en slags främlingskap med sin partner som fått en tro. Uppmaningen att sälja allt man äger och att ansluta sig kan med andra ord mycket väl vara en inre ordlös process.
Tillbaka till psalm 591 Det vi kan göra för rätt och fred: stå emot – och så fortsatte psalmversen: att stå emot allt ont som trampar ner och sprider skräck och hot.
Mitt i Första världskriget kritiserade senator Hiram Warren Johnson i USA:s senat hårt massmedias krigspropaganda – han konstaterar att tidningar ljög om ”fienden” i syfte att splittra folket – Johnson suckade och sa: ”Det första offret i krig är sanningen!”
Fyra år tidigare – Under julafton 1914, fem månader in i Första världskriget, uppstod en spontan och högst inofficiell vapenvila längs västfronten i Belgien och Frankrike – den är känd som Julfreden 1914. Tyska, brittiska, franska och skotska soldater lägger ned vapnen, stiger upp ur skyttegravarna, utbyter gåvor som cigaretter, choklad och konserver och sjunger julsånger tillsammans. Kriget hade redan tagit hundratusentals liv. Officerarna försökte stoppa det, men vapenvilan denna julafton spred sig spred sig 43 km längs fronten.
Tänk om det är så att motsvarigheten till den rike mannens alla pengar – idag – för oss är att vi tackar nej till det svart-vita tänkande och den rädsla som vi invaggas i så fort vi idag sätter på våra radio- och teveapparater?
Kanske vi istället ska ställa krav på våra ledare att samtala, att mötas, att med alla till buds stående diplomatiska medel uppnå lösningar som utesluter dödande? Samtal och diplomati där man på allvar söker förstå och respektera varandra och på ömse håll gör nödvändiga eftergifter: Att älska varandra som man söker älska sig själv.
I Matteusevangeliet kapitel 26 berättas följande:
En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd, och han slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. Då sade Jesus till honom: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.”
Och här är vi nu samlade – i en av alla kyrkor som byggts i och ur Jesu löften om närhet – till oss, hans efterföljare. Vår mästare som mitt i en tid av romersk ockupationsmakt, motsättningar mellan folk och klasser, där våld och död var vardag valde människan. Han valde att se var och en som en människa i dess fulla potential. Det var därför den romerske officeren kom och bad om Jesu hjälp, därför Nikodemus sökte upp honom i skydd av kvällsmörkret, därför som den samariska kvinnan rusar in i byn och berättar om (den judiske) mästare hon nyss mött.
Detta är det här exemplet vi har att följa. Där vi alla är människor – alla med en mamma och pappa, broder och syster, hund och katt och vidare sammanhang – det är nota bene mer som förenar oss än som skiljer oss – var vi än bor och verkar, vi måste stå emot förenklingar och dikotomiseringar. Vi måste förmå varandra, oss, att välja kärlek.
Åh Jesus, hjälp oss att verka i Din efterföljd; att vi ska förmå varandra att se människan även hos dem vi för stunden uppfattar som vår motståndare. Amen
Lämna ett svar