Det är inte första gången i världshistorien vi lever i en utsatt tid.

Inte minst tiden vid Jesu aktiva tid här på jorden var svår och fylld med spänningar och ändå smög han in till de utsatta, de leprasjuka, de baktalade, de misstänkliggjorda, de utanför all yttre redbarhet. Han bodde med dem, levde med dem, satt vid deras lägereldar och fick dem, en efter en, att räta på ryggen. 

Här är Jesus ett föredöme, att trots spänningar och konflikter – vid den tiden var till exempel Palestina ockuperat av romarna och klasskillnaderna enorma – våga vara empatisk, våga se sin nästa, vilja se sin nästa, lyssna in och välja kärlek.

Här har vi alla ett uppdrag, var och en av oss, att välja empati och kärlek trots att tiden vi lever i just för närvarande fört med sig så mycket ångest och oro.

För att jag som individ ska kunna välja det perspektivet och inte drunkna i oro finns en kungsväg: Att jag intresserar mig för min nästa. Att jag bryr mig om min nästa. Att jag väljer att att ge av mig själv. Och där inträder den omvända ekonomins lag – att ju mer jag ger desto mer får jag tillbaka. Men då måste jag ge utan baktanke och inte för att det ska synas, omtalas, vara tjusigt – utan av mitt hjärta. Spontant. Obemärkt.

Då tankas våra hjärtan fullt.

Då öppnas en flik av himmelen och vi får del av den frid som likt solen alltid lyser, trots moln och rusk. Eller att det till och med halva dygnet förefaller vara natt.

Solen lyser ändå, allt är i sin ordning. Allt blir bra.

Snurra min jord – Gud är.