(En midsommardagspredikan årgång 2)

I Jobs bok hörde vi nyss orden att med hög ålder följer vishet, långt liv skänker insikt.
Vidare att Gud är sinnebilden för både vishet och insikt.

I Sverige är vi generellt dåliga på att ta tillvara den insikt och vishet som följer med ålder och erfarenhet. Många vittnar om en utfasning. Att inte tas till vara. Så är det nu inte i alla kulturer, i alla länder. Så måste det förstås inte vara hos oss heller. Kanske hänger den här bristen på respekt ihop med att vi i offentligheten inte längre räknar med Gud?

Sverige är nu ett av de mer sekulariserade länderna i Världen. Gud har ingen plats i offentligheten. I Sverige. Job ser dock ett samband – hyllar vi Guds vishet, lyssnar vi på de äldres klokskap och kan ta in hela den klokskap som finns förborgad i vår natur – hur allt är ordnat – då är vi i harmoni med skapelsen.

När Paulus möter Atenarna i dagens episteltext så definierar Paulus Gud som den vi lever i, rör oss i och är till i. Det är nu lite som de två tvillingarna som snart skulle födas men ännu låg i sin mammas mage – den ene trodde på mamma – den andre inte. Va tror du på mamma, hur dum får man bli, frågade nu den ene tvillingen den andre.
Gud som den vi lever i, rör oss i och är till i.

Många nordvärmlänningar är nog närmare den här gudsbilden än många andra. Vi har bevarat en koppling och en förförståelse till att naturen i all sin klokhet och rikedom och sinnrikhet vittnar om just Den vi lever i, rör oss i och är till i. Om Gud. Och den kopplingen – den insikten – den gör något med oss. Och den gör även att kyrkan här uppe i norra Värmland – den kristna kyrkan i hela sin bredd och betydelse – vi möts ju här idag i en ekumenisk gudstjänst – för många har en självklar plats. Det är något att vara tacksam över och för. Så är det inte överallt. Det är något vi tillsammans ska vårda – och vårdar detta faktum det gör vi just här och nu. Varenda gång vi samlas och har dörren öppen till Den vi lever i och rör oss i och andas i – så gör vi nu detta.

Här utanför ligger Fryken nästan stilla.
I år sammanföll midsommardagen med sommarsolståndet – som inträffade 04:42 denna morgon. Årets längsta dag beror på jordens lutning på sin axel, som är 23,5 grader. Denna lutning gör att den norra halvklotet får mer direkt solljus under sommaren. Under sommarsolståndet är solen som högst på himlen vid middagstid och stannar ovanför horisonten längre än någon annan dag. Sommarsolståndet är ett astronomiskt fenomen som inträffar när jordens axel lutar som mest mot solen. Det betyder att den norra halvklotet är lutad direkt mot solen, vilket resulterar i den längsta dagen och den kortaste natten på året. Och som vi vet – efter denna dag börjar dagarna bli kortare igen. Men det är inget vi vill tänka på just nu.

Och här utanför ligger Fryken stilla.

Och vi kan se ut över ett landskap så vackert som få. Det är svårt att ta in alla oroligheter i världen då vi står i denna skönhet.

I evangeliet kommer Jesu ord till oss att vi inte ska oroa oss. Det stod i Matteus evangeliet som vi nyss hörde:
”Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?”
Vill Jesus att vi ska blunda för tillvarons faror och utmaningar? Nej, det vill han inte – det han sökte förmedla i dagens text är en liknande insikt som Job och Paulus förmedlar – Gud har skapat en Jord, en skapelse, en natur och oss människor med vishet och klokskap – och han uppmanar oss att använda oss av denna klokskap och vishet. Leva i tillit, i harmoni – i övertygelsen att Gud vakar över oss.
Och det är ofta lättare sagt än gjort. Vi har alla små rumpnissar i oss som oroligt undrar Vafför di gör så här mot oss. Och vilka är då di? Di som gör något mot oss? Ja dessa di varierar – det kan vara inre tankar och en inre stress men det kan även vara en yttre stress som ekonomisk utsatthet, sjukdom, arbetslöshet och en svidande ensamhet. Vafför gör di så här mot oss. Men precis som med grådvärgarna så växer oron och kraften hos dem ju räddare vi blir – ju mer handlingsförlamade vår rädsla gör oss.

Jesus pläderar för en livshållning utan rädsla – se, himmelriket är mitt ibland er, se varandra, sträck ut händerna mot varandra – lev i tillit mot varandra och med varandra. Älska varandra
Detta enkla budskap – ja till synes detta enkla budskap – har genom århundradena gjorts många gånger svårare och krångligare än vad det är. Jesu klara undervisning har dolts bakom latin, skrudar och påtvingade ritualer. Så är det inte idag. Budskapet, erbjudandet, möjligheten ligger här mitt ibland oss och handlar om att vi vågar lita på Gud – och Guds omsorg om oss.

I en tid av krig i vår omvärld och än mer hotande krig vid horisonten är Jesu budskap om att vi ska lita på Gud sannolikt ännu viktigare. Krig kan bara startas och vidmakthållas när vi människor ger dem vårt indirekta stöd genom att utmåla den ena parten som ond och den andre som god. Och där vi gemensamt säger att det är ok att oskadliggöra och rent av förgöra den onda parten.

Här är Jesu undervisning av ett annat slag – han vill att vi ska se människan – broderskapet – systerskapet – människoskapet – och han vill att vi ska vidmakthålla vårt förhållande till Gud – den vi lever i, rör oss i och är till i – såsom levande. Med en sådan livsinställning, med detta för ögonen kan inte krig startas eller vidmakthållas – en sådan hållning tvingar alla parter till samtal, till ett förhandlingsbord. Till den enkla sanningen att krig hör till det förgångna. Nu måste vi höja oss över den primitiva driften att härska genom att söndra, söka se på varandra som en enda familj.

Eller som John Lennon skrev i sin sång Imagine:
Tänk dig en värld utan gränser
En stor planet där alla bor
Inget att döda eller dö för
Oavsett på vad du tror
Tänk dig att varje människa
Levde utan krig

I Jesu undervisning, ur hans liv och hans budskap till oss finns inget annat än det innebär ett pacifistiskt budskap. Jesus var inte bara en fredsvän – han är fred. Och precis som sommarsolståndet idag talar till oss genom den mäktiga naturen, i all sin sinnrikhet, i all sin klokskap, i all sin återspegling från och av och ur ”Den i vilken vi lever i, rör oss i och är till i” så är budskapet till oss att söka förlita oss på den vishet, den klokskap som ligger bortom krigets brutala svart-vita psykologi. Detta ”vi och dem-” tänkande som är och varit mänsklighetens gissel och svaga punkt i årtusenden.

Vi kan mer än så, vi är kallade till en större potential än så – vi ska vara likt liljan – vila i Guds kärlek och omsorg.
Så Herre, vägled oss till fredens och kärlekens sinnelag – och hjälp oss att leva i den. I detta ”mindset”.

Någon frågade moder Teresa hur man bäst kunde förändra världen. Hon lärt ha svarat, gå hem och ta hand om din familj. Det ligger något i det – all förändring börjar här och nu och vi är en del av den.

Situationen för lärjungarna är väntan.
De har ett löfte ingen av dem kan föreställa sig vad det innebär.
Hjälparen
Livgivaren
Den helige anden – eller som det heter i nya kyrkohandboken, den heliga anden.
Nu i efterhand vet vi lite mer vad som skulle ske.
Även om vi nog alla har svårt att sätta fingret på vad som är Den heliga anden.
Det hör liksom till. Denna agent, denna aspekt, denna dimension av Gud är förstås inget som någon av oss kan begripa eller försöka fånga in. Det hör liksom till sakens natur.
Men ett har vi lärt oss och det är att jämfört med vår egna konstitution som människor så är ligger egenskapen intuition kanske närmast De heliga andens egenskaper.
När Jesus i dagens evangelietext säger: ”I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen” så ges oss en försäkran som är svår att ta till sig. Men även om den är svår att ta till sig, och vila i, inte minst då vardagen rister och ruskar och oro griper tag, fruktan, skuggor och viskningar av olika slag – så tänker jag att då och då – inte minst med hjälp av vår intuition, i bönen, i stillheten så har vi möjlighet att nås av samma insikt Paulus ger uttryck för i dagens episteltext:
Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
En sådan insikt gör något med oss. En sådan insikt kan sannolikt inte komma in i vårt väsen förutan dels den särskilda form av intuition som bara kan nås genom bön dels att den bönen i sin tur länkas in i, får fatt i, berörs av det fluidum som är den helige ande.
Jesus berättade för lärjungarna att inte med mindre än att han lämnade dem kunde den helige ande kunna komma och i torsdagens evangelietext från Lukasevangeliet säger han:
”Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”
Och där är de nu – och väntar.
Och här är vi nu – och väntar.
Men precis som 2015 då alla asylsökande kom från Syrien och vi tillsammans i vår kommun ordnade ett mottagande för över 1000 personer och inte minst vi i kyrkan ordnande språkcafé, svenskspråks undervisning, konvertitundervisning – så ska denna väntan inte vara passiv.
K. vår diakon sa så träffande något år efter då de statliga medel väl kom, som för övrigt väl kom att täcka våra utgifter, att vi hade agerat som fågeln som börjar sjunga i gryningen då det fortfarande är mörkt – fågeln sjunger, viss om att solen ska gå upp.

På samma sätt är vi kallade att agera som om rättvisan, nåden, sanningslidelsen, tron, ja att himmelriket är mitt ibland oss. Genom att söka manifestera Guds kraft här och nu gemensamt, mitt i tider av krigshot och oförsonligheter, mitt i en tid då vi har en så katastrofal brist på mogna ledare och moget ledarskap så är vårt uppdrag att agera på löftet, visionen, den här sanningen som kommer mot oss i vår intuition, i bönen; det finns en annan väg, vi är kallade till ett annat liv.
Den här bilden av en annan möjlig framtid har burit generation på generation. Det är lite så det är att vara människa, helt uppenbart.
Vi sporras av visioner och inte sällan är de en spegel av något större, en gudsglimt, ett tilltal.
I dagens GT säger Gud till Mose:
”Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig.”
I kvantfysiken kan vi närma oss insikten att tiden inte är den linjära upplevelse vi människor har och upplever. Att allt som händer och sker äger rum i ett och samma nu.
Vi har förstås svårt att greppa den idén med våra huvuden, det är som att ha en dator från tidigt nittiotal och försöka köra ett nytt Adobe program från 2025. Det går just inte. Vi är fast i våra föreställningar om verkligheten.
Men den helige ande vet om vår potential. Och viskar till oss att följa honom.
Den helige ande manifesterar sig på olika vis. Ett kännemärke är emellertid glädje. Ett annat humor. Skrattet. Att vi ser möjligheter tillsammans. Omsorgen om och över generationer.
Ett nödvändigt kitt i den processen, den helige andes manifestation i vår vardag är pedagogiken. Att vara en kunskapsförmedlare. Att stå som en länk mellan då och framtid i ett nu och möta varje uppväxande generations frågor med nyfikenhet men även med de svar som finns i vår kyrkas tradition.
Här krävs nu kraft att stå emot förenklingar och kategoriseringar, kraft att orka leva mitt i ambivalensen, det svårtydbara, det som är livet. Kraft att gå Jesus väg; se till individen och dennes unika utgångspunkt och potential som skapad av Gud.

Jakob är vid tiden för sin död i Egypten, dit sonen Josef först kom efter att som bekant blivit räddad ur brunnen. Herde, denna benämning på Gud, uttalades första gången av den döende Jakob i Egypten, 147 år gammal på sin dödsbädd. Jämte honom Josef och två av Josefs söner, Efraim och Manasse.

Det står:
”Han välsignade Josef och sa, – Den Gud som mina fäder Abraham och Isak har vandrat inför, den Gud som har varit min Herde från min födelse, ända till idag, han skall välsigna pojkarna.”

Jakob hade själv varit herde under en lång rad av år hos Laban och visste vilken betydelsefull uppgift det var att leda hjorden och se till att alla var med.

Ordet herde återkommer gång på gång i bibeln.

I dess sista bok Uppenbarelseboken 7:17 står det:

”Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor och Gud skall själv torka bort alla deras tårar från deras ögon.”

Annars så tänker nog de flesta av oss på Davids psaltarpsalm 23 – här några av dess strofer ur 1917 års översättning:

HERREN är min herde, mig skall intet fattas,

han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro,

han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.

Även hos Hesekiel i GT möter vi bilden av herdeskapet – Hesekiel är nu i landsflykt och har från att ha vart domspredikant nu börjat predika att Gud ska förbarma sig över sitt folk. Att Gud ska söka upp de förlorade fåren och ta sig an dem. Att Gud ska samla sitt folk från alla länder och föra dem till deras land. Att Gud ska frälsa dem, ge dem ett nytt hjärta och låta sin Ande komma in i dem.

Hesekiel betonar vikten att hålla fast vid Guds ord.

Att vara en god herde är således en metafor som äger bärighet, alla visste vad som krävdes av en herde; en speciell blick och kynne.

Det närmaste vi kommer herden hos oss är nog vallkullan, som på somrarna levde nära boskapen på sommarvall. Hon kommunicerade med djuren med olika lockrop samt med näverlurar. Uppdraget: att hålla ihop flocken och att skydda dem från rovdjur och från att gå vilse.

I Jesu avskedstal i Johannesevangeliet, fem kapitel längre fram från dagens evangelietext, framträder Jesus som vår herdes befallning till oss:

I kapitel 15 står det:

”Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag hört av min Far.  Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå. Då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och detta befaller jag er: att ni ska älska varandra.

Herden har med andra ord gett oss, fåren, i uppdrag att älska varandra. Vi har även i uppdrag att själva ikläda oss ett herdeskap inte minst inför för oss själva och då indirekt vår omvärld.

Det är inte alltid enkelt.

I oss har vi alltid en massa impulser.

Vi har Tankar, farhågor och idéer – vilka alla påverkar oss på olika vis – inte minst våra känslor, hur vi uppfattar vår omvärld. Går en tanke eller en impuls liksom vilse har vi ett ansvar att vara som den gode herden – samla oss, samla tankarna, ta ett djupt andetag och tänka på helheten.

Om ej kan ångest väcks upp, oro och med dem rentav handlingar som i efterhand kanske inte var så kloka.

Hur håller jag ihop hjorden är således även en fråga om hur jag håller ihop mig själv.

Här visar Jesus oss vikten av att vila, vikten av eftertanke, vikten att söka vara sann. Inte sällan drog sig Jesus bort till ensamheten. Han gick undan för att be. För att be om vägledning.

Jesus praktiserade det goda herdeskapet inte minst som ledare för lärjungarna. Lärjungaskaran var brokig, de drog åt olika håll, hade olika personligheter.

Vi har lätt i vår kyrka att möta en säll Johannes och en finstämd Andreas men Petrus och Matteus, den eldfängde fiskaren och den listiga tullindrivaren, hur möter vi dem? De behövs ju för helheten. Vi är som en symfoniorkester, alla de olika instrument en behövs. Vi måste få tycka och tänka olika men samtidigt ledas av den goda herden. I oss som utom oss.

Jesus hänfaller inte till ett svart-vita tänkandet, han vet då det gäller hur komplext allt är.

Mycket i vår tid uppmuntrar ett svart-vitt tänkande. Så är det i tider där det finns rädsla och fruktan.

Alla krig bygger på den retoriken. Motståndaren avhumaniseras. Blir djävulen själv.

Vi måste våga att hålla nyanserna uppe, kunna problematisera, nyansera, se hur komplext allt är och våga leva i det ambivalenta, utan att veta allt, inte minst i förväg.

Livet handlar ofta om att uthärda, att leva i ovisshet och trots denna ovisshet – välja kärlek, välja omsorg, välja det goda herdeskapet.

Det goda herdeskapet handlar förstås även om mina relationer i mitt liv, att eftersträva ett liv där jag går att lita på, var en sådan som man kan vända sig till då rovdjuren skönjs i det livsdunkla.

För att bli och vara människor som praktiserar ett eget herdeskap i våra egna liv – gentemot oss själva och gentemot vår omvärld behövs styrsel – att vi var och en är chef över oss. Hur blir man det, chef över alla impulser, allt som rycker och drar? Genom att öva, genom att ha bestämt sig, genom att vilja. Och då ingår det att inte vara perfekt. Vi kommer att dabba oss, ramla, göra misstag. Men Gud vill inte att vi ska vara perfekta – han vill att vi ärligt ska göra, ärligt ska vilja. Att vi ärligt försöker att älska varandra.

Så Gud, hjälp oss att leva så att vi är herdar i våra egna liv. Hjälp oss att hålla ihop oss och ge oss mod att leva i det ambivalenta, hjälp oss att se nyanser, leva i det komplexa. Att praktisera det goda herdeskapet. Att älska varandra. Amen.

Jesus är självständighetens förebild, bönens förebild, värderingarnas förebild. Han tvekar aldrig var han har sin håg, sitt hjärta, sitt fokus. ”Jag har inte kommit för de friska utan för de sjuka.” Han visar på hur långt medmänsklighet faktiskt kan nå – var och en av oss. Hur vi kan lyfta ett sammanhang bara genom att inta en annan hållning. Att vägra underordna oss rädsla och en hackordning utan istället välja kärlek. Barmhärtighet. Nåd. Vara snälla. Vid dödsögonblicket kom en solförmörkelse. Och förlåten brast i templet. Han måste nog ha varit Guds son trots allt muttrade romarna. Fram till påskdagens gryning berättas det att Jesus är i ”underjorden” där han, som Paulus benämner det hela, utmanade denna världens furste. Det onda. Från denna stund, denna kraftmätning, så är ljuset starkare än mörkret. Vers 2 i psalm 146 lyder: Här var mellan ljuset och mörkret en strid, dock segrade ljuset för evig tid. Nedstörtad är döden och tron står opp bland jordiska öden med himmelskt hopp. Det finns en kurs för exorcister i Romersk-Katolska kyrkan. Där finns ett namn som används för att bringa den hemsökte i ett ljus och i ett befriat tillstånd: Jesus Kristus. Korset är ett segervapen tillika dopvattnet. * Jesus såg på sig som en såningsman och han kallar ut lärjungarna som såningsmän och vi som kyrka är kallade att vara såningsmän och såningskvinnor. Sprida budskapet. V är kallade att vara såningsmän och kvinnor. Över hela jorden finns idag områden där denna levande tro riskerar få exakt samma följder som då – för Jesus och senare hans efterföljare. Varför blir världens furste så rasande av den kristna tron, den sällhet och mjukhet och vilja efter helhetssyn och fred och frid som Jesu ande ger? Svar: – Därför att den tar udden av de värden, den glamour genom vilken denna världens furste regerar; genom sin fruktan, genom världsliga och köttsliga begär, genom lögn och list, intriger och falsk prestige. Jesu ande gör att människorna flyr detta ränk- och falskspel och vill något annat. I oss väcks vissheten att, som Dan Andersson diktade: Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder: Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt! Jesus kallar oss att ta konsekvenserna av denna längtan. Och i vår del av världen är detta inte en fysisk korsfästelse men jämväl en psykisk. Vi har att finnas i sammanhang, i ett samhälle som lika tydligt idag som då – när det gäller – alltför ofta väljer Barabbas före Jesus. Inget är nytt under solen. De värden Jesus kommer med hånas än idag och trots att vi kristna – mig själv inkluderat – ofta gör allt för att smälta in, vara salongsfähiga, ja, folkliga så finns det en skiljelinje – en inre skiljelinje mellan de som bara måste följa den inre längtan Jesus väcker upp och de som utan större besvär kan stänga av densamma. I mer tillspetsade situationer – som i länder i mellersta östern och Afghanistan, där det är förenat med dödsstraff att vara bekännande kristen, är denna inre skiljelinje tydligare – de som kan stänga av sin längtan de gör det. Men så finns det de som inte kan det. Som är beredda att piskas för sin tro, få släpa på korset för sin tro, hängas upp på korset och hånas och spottas på, för sin tro. Och den gruppen kommer alltid – på den här sidan evigheten – att vara i minoritet. Det är nu de som står lojalt vid Jesu kors, det är de som sitter och kurar i våningen som Maria kommer till i gryningen: ”Mästaren lever!” Och de är de som går ut med livet som insats för att vittna om detta underverk, denna nya kraft, detta ljus som genomborrar allt och förändrar inifrån och ut. Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder: Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt! Vi ber: Herre, hjälp oss att vara lika trosvissa och trosstarka som Du då vi, som en följd av vår tro på Dig, hamnar i situationer i livet då tron på Dig föder en ensamhet, en känsla av utanförskap och ensamhet. Hjälp oss att våga landa i den glädje Du ger oss, den frid och förtröstan som övergår allt. (Påsknattspredikan 2025 Fryksände ka)

Jesus säger i dagens text att den som älskar sitt liv ska förlora det medan den som hatar det ska vinna det.

Älska betyder just i det här sammanhanget egennytta och hata oegennytta.

Vad han menar är den som lever sitt liv inte bara för sig själv utan lika mycket för andra – genom oegennyttan – vinner livet medan den som lever sitt liv i självkärleken, självupptagenheten riskerar att gå vilse.

Vi ser detta gestaltas dagligen. Även om vi kanske inte anser att den som väljer nästankärleken nu hatar sitt liv. Som vi använder vårt språkbruk kanske det valet, att fokusera på ens nästa, just kommer ur en känsla att älska livet, sig själv och därigenom medmänniskan? För hur kan man älska sin nästa utan att först ha ett gott förhållande till sig själv? Det går inte. Är jag snål och ogin mot mig själv, full av självanklagelser och styrs av en inre elak tyrannisk röst – hur ska jag plötsligt kunna bli generös och givmild och bejakande gentemot min nästa? Ja, kanske kan vi försöka spela en sådan roll men i längden kommer oförmågan att omfamna livet lysa igenom.

Det är så mycket i vår tid som behöver helas, som är trasigt, så många relationer som blöder, så många känslor som är komplicerade och förgjorda och om något är en bristvara i vår tid är det nu Jesus upprättande kärlek.

Jesus kärleksflöde behövs som aldrig på Jorden och du och jag är kallade att vara hans instrument, hans utpost på Jorden och vi har givits en möjlighet: Modet att våga älska, våga leva i kärleken och att våga lita på detta erbjudande Jesus ger oss. Jesus vill att vi ska gå ut och göra hans vilja och gode Gud ge oss modet att göra det, att gå och verka i din älskade sons namn.

Vad kan då en sådan hållning innebära i vår tid?

En viktig fråga då vi lever i en tid som inte längre relaterar till Jesu undervisning. Den längtan efter sanning som finns i Jesu undervisning som ett lod har ersatts med att var och en pläderar för det man själv finner sant och rätt.

Därför kan vi nu se inflytelserika män och kvinnor stå i talarstolar och använda ord som till exempel skamligt och förkastligt och gärna definiera sig som den gode, den sanne alltmedan antagonisten, de man adresserar sitt tal till, är det motsatta. Det vill säga ond och spefull och vilseledd och borde följaktligen skämmas. Och så går den upp i talarstolen som nu borde skämmas, enligt den förste i talarstolen, och säger precis samma sak om den andre.

Och ingen gång stannar de tu upp till ett vettigt samtal där de båda sanningsenligt och öppet och transparent vill lösa det som ligger mellan dem som en het potatis. För varför ska man nu vilja det när man själv har rätt och den andre fel?

Att vi i vår tid hamnat i detta dikotomiserande där den ene är mer självrättfärdig än den andre och där man rent av tävlar i slagfärdighet hur att skåpa ut sin kontrahent med kraftord som skämmas, lögnaktig, illasinnad och allt vad det nu kan vara – det borde i Jesu namn leda till en motrörelse.

En motrörelse som kanske bäst kan beskrivas att vi som individer passar oss för att kastas hit och dit i de olika pajkastningar som sker i vår tid.

Kanske är det snarare så att sanningen är som en diamant och att sanningen upplevs olika av oss beroende på en radda olika komponenter och förståelseramar och att det är endast genom ett förtroendefullt möte, ett äkta samtal, ett ”jag upplever att” samtal och inte ett ”du är minsann sådan” samtal som vi kan komma vidare?

Frågar vi framgångsrika diplomater så tror jag det skulle hålla med oss i det antagandet. Men vi lever nu i en tid där det nu är en brist på skarpa, kloka och vidsynta diplomater.

Dagens evangelietext handlar om att den som lever sitt liv inte bara för sig själv utan lika mycket för andra – genom oegennyttan – denne vinner själva livet. Alltmedan de som lever sitt liv i självkärleken, självupptagenheten riskerar att gå rejält vilse.

Att leva sitt liv för andra, genom oegennyttan, är, idag, tänker jag att göra motstånd mot alla förenklingar, allt svart och vitt, allt dikotomiserande, alla utskåpningar och skammningar av än den ene än den andre. Att istället våga stå stadigt i ljuset. Inte som en mes utan som någon som vet att vi människor är i behov av den anda som Du Gud, genom den Den helige ande, vill skänka oss.

Den anda Paulus skriver i Galaterbrevet 5:22-23: ”Men när den helige Ande får behärska våra liv, skapar han ett helt annat slag av frukt i oss: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, mildhet och självbehärskning. ”

Och för den delen i Romarbrevet kapitel 8 vers 7: ”Andens sinne är liv och frid”. 

Varpå vi kan instämma i Paulus bön i Efesierbrevet 1:17 i bibel 1917 års klädsamma ordval:

”Och min bön är att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens Fader, må giva eder en visdomens och uppenbarelsens ande till kunskap om sig, och att han må upplysa edra hjärtans ögon, så att I förstån hurudant det hopp är, vartill han har kallat eder, huru rikt på härlighet hans arv är bland de heliga.”

Med andra ord, ett helt annat sinnelag än det som strömmar mot oss idag i de flesta olika media, är möjligt att söka nå. Är vi som är Jesu lärjungar kallade till.

Så Herre, vägled oss till Din helige ande, till den frukt av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, mildhet och självbehärskning Du vill ge oss.

I Jesu namn.

Amen

I år när vi gick igenom julens bibeltexter med konfirmanderna, de vi nu nyss hört, så kom det faktum att Quirinus var ståthållare i Syrien oss särskilt nära – just då vi satt och läste texterna här i kyrkan så var så hände det dramatiska händelser i Syrien i samband med regimens fall.

Även samtalen kring upptakten till resan till Betlehem blev givande. Marias – som vi lärt oss att det heter – bebådelse, att hon blir havande med ett speciellt barn och så Josefs tvivel. Detta tvivel övervinns av en mäktig dröm där han inser att Maria talade sanning. Hur mycket vånda måste han inte känt, Josef? Och tänk att det straff han förväntades att uttala var att hon skulle stenats till döds – ett straff som lever kvar på sina håll än idag om en kvinna varit otrogen. Otroligt.

Samtalet öppnade nu upp för ett samtal om drömmar i största allmänhet. Och många drömmer drömmar som påminner om varandras. Ja, så är det ju. Vi är människor – systrar och bröder.

Även tillbakablickandet på löftena i profeten Jesajas utsagor – 700 år före Jesu födelse vi nyss hörde – var viktiga att läsa och fundera kring. Fridsfursten som Jesaja förutspår – ja, vem är nu det? Det måste ju ha varit Jesus som längre fram i även fick heta den smorde, Jesus Kristus. Men tomten då? Jo, förlagan till tomten blev en senare biskop, sankt Nikolaus – känd för sin givmildhet. När Nikolaus föräldrar dog skänkte han hela sitt arv till de fattiga. Han räddade även tre döttrar till en skuldsatt man från påbjuden prostitution genom att tre nätter i rad kasta in en väska med guld till dem. Just den här berättelsen ligger till grund för dagens julklappar och tomtetradition. Biskop Nikolaus hade likt andra biskopar på trehundratalet en röd fotsid klädnad.

Adventstiden fram till nu, advent och i den perioden även Lucia, har i våra kyrkor varit fulla med musik och sång i syfte att sjunga in Julen – och lyssnar vi på de texterna så handlar de nu om att sjunga in Kristus. En enda stor väntan på detta här och nu, denna stilla natt som just varit för handen denna juldagsmorgon.

Och här nedanför står nu krubban M. gjort i ordning och före henne A. under 54 år i rad, ljust bevarad i vårt minne – ja, se krubban som det är så tacksamt att stanna upp vid, med konfirmanderna, med även med barnen i skolåldern och förskoleåldern på deras adventsvandringar här i kyrkan. Titta, Jesusbarnet är nyfött. Ja, se!

Men vem var nu de första som fick reda på det?

De tre vise männen svarade nu någon men nja, de första var herdarna, den tidens lågstatusyrkesmän – just de fick besök av Herrens ängel, Gabriel med andra ord, och de fick nu gå och försiktigt titta in och se barnet. Tänka sig, en frälsare har fötts, Messias, Herren.

Sen kom de förvisso, men vad hette de nu igen de där tre vise männen?

Jo Casper, Balthazar och … ja vem mer. Melker kompletterar nu någon. Men gåvorna då? Jo Guld, Myrra och Rökelse svarar nu någon – i år var denne någon H.

Om vi undantar julen 2020 – då vi firade julgudstjänsten digitalt om än delvis inspelad härifrån Östmarks kyrka – så har vi i här kyrkan alltsedan 1765 samlats varje jul här i kyrkan och här hört återberättas detta ett och samma julevangelium. Första gången jag själv predikade här på en julotta var julen 2005. Och då är jag en i raden av många präster för mig – Magnus Frychius, den första prästen inte minst. Och utanför stod då hästarna och åt av sin havre. Många hade gått långt. Många hade åkt kälke bak hästen. Vissa hade åkt skidor, ingen elektrisk utrustning men mången levande ljus precis som idag.

De flesta hade gjort sig julfina. Badat. Hade på sig helgklädseln.

En tradition som tog fart och som det återberättades mycket om var att på hemvägen sen så tävlade sörmarkingarna om vilket ekipage som var snabbast hem. Hästarna sprang för allt vad tygen höll, kälkarna sladdade i svängarna och i regel gick färden, om vädret och snön så tillät, till stor del över Kläggen. Se där kommer dem, i full sula, det ena ekipaget efter det andra. Hem till julgröten, skinkan och korven.

R. brukar berätta om stormamsellen på sina kyrkovandringar. Stod hon möjligen utanför prästgården och sedermera Marielund och vinkade till dem med sin kritpipa i vänster hand? Ja, kanske. Eller så skakade hon bara barskt på huvudet. Sånt stolleri. Hästkapplöpning en juldagsmorgon.

Många av dagens psalmer sjöngs redan då – ett Barn är fött på denna dag, nedskriven av Martin Luther och vars verser ingick i dennes Whom Himmel wocht översattes av Olaus Martini 1617 och som sen bearbetades av Johan Wallin 1817. Den har sannolikt sjungits här i kyrkan merparten av alla julgudstjänster sen 1765:

Ett barn är fött på denna dag,
så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär,
Guds Son det barnet är.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Vem är då kristen sa en konfirmand undrande. Ja, men du är ju döpt svarade då en annan konfirmand, då är du ju kristen fattar du väl. Aha, svarade den förste konfirmanden. Så enkelt var det med den saken. Ja, faktiskt. Svårare än så behöver det inte vara. Men samtidigt förpliktigar dopet.

Utgör lite av ett kontrakt.

Och jag tänker på en sådan sak som det svenska stålföretaget SSAB som i år uppmanat sina anställda att inte säga God Jul utan istället God helg. Det gjorde ju kanske mindre om detta var en enstaka händelse men den här uppmaningen är nu en del i ett större skeende – bland annat berättas om att The Christmas market i år i London bytt namn till Vintermarknaden och att de som står i de olika stånden på denna stora marknad fått sig tillsagt att inte säga God Jul – som på engelska just heter Merry Christmas – utan nöja sig med hälsningen God vinterhelg.

Hela Julens centrum – att en del av Gud, Kristus, Christ, Christmas – föds in i skapelsen med ett alldeles särskilt uppdrag ska med andra ord förtigas? För vem? För vad? Och varför?

Inte för inte kommer då jag tar del av dessa märkligheter Jesus ord i Matteus kapitel 10 vers 32 och 33 till mig:

Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. 

Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.

Och här finns nu ett mönster.

Jesus föds i utsatthet utanför staden Betlehems portar i ett enkelt härbre men han måste snart ut ur landet då Herodes Antipas vill döda honom, han träder sedermera in på världsscenen efter att först valt bort frestarens erbjudande om makt, rikedom och ryktbarhet för att han valde oss – vi vanliga människor – som hans uppdrag. Jesus valde att bli vår vägledare, helare och beskyddare. Och han helade och upprättade och älskade och beslog indirekt den tidens religiösa elit att de med sina ord, gester, prål och symboler visade väldigt lite verkstad, väldigt lite av reell kärlek. Och för det blev de nu rasande då de kom att bildligt stå med byxorna nere vid knävecken – oälskandes – och de ville nu generade, påkomna, skamsna tysta honom, nej, nej inte bara det, de ville nu döda, ja döda honom. Döda den som kom med kärleken. Och de dödar men Jesus återuppstår och den kyrka som sen bildas i Jesus namn den dödas och återuppstår om vartannat genom historiens gång. Man lyckas beslå präster och påvar med än det ena än det andra av stickspår och världsligt fokus och vips dog ljuset ut men det dröjde nu inte länge förrän ett samma ljus, Kristusljuset och den med detta ljus Den helige anden, började lysa någon annanstans – ofta i en oansenliga klosterorden, sedermera hos och genom vår reformator Martin Luther och dennes gelikar och idag hos alla som tyst för sig själva – och vid behov inför andra – bekänner Jesus Kristus inför människan.

Vi har således ett uppdrag – att våga bekänna Jesus Kristus inför människan. Och det valet börjar med att jag bekänner Jesus Kristus för mig själv.

Ja, Jesus, tillsammans med generationer före mig och tillsammans med miljoner andra här på planeten Jorden säger jag att: ”Ja, Jesus, här i mitt hjärta vill jag att du bor”.

Varpå det blir lätt att instämma i den andra versen från Whon Himmel wocht i den nu svenska psalmen: Ett barn är fött på denna dag:

Om världen ännu större var,
av guld och pärlor klar,
så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Guds rike är nära!

Vad betyder det?

Jesus lär oss att Gudsriket är något utanför oss, bortom tiden och bortom rummet – en annan dimension och vi har löfte att komma dit när vi dör. Inte för inte säger prästen då denne förrättar en begravning att man samlats för att överlämna den döde i Guds händer. In i Gudsriket.

Men Jesus lär oss att minst lika mycket är Gudsriket en potential, en möjlighet, ett sinnestillstånd, en rikedom vi kan komma i närheten av här på Jorden. I oss och tillsammans. Han säger Himmelriket är mitt ibland Er – bland oss.

Gudsriket och Himmelriket. Jag ser framför mig två cirklar som överbryggar varann och till stor del går upp i varann avseende dessa två begrepp.

Jag tänker att vi idag här och nu stannar upp vid den här möjligheten, den här dimensionen att Gudsriket, att Himmelriket är ett möjligt tillstånd här och nu..

Och för att göra det, träda in i det, levandegöra Gudsriket – Himmelriket mitt ibland oss – måste vi fundera hur vi ser på oss själva. Har jag och har du och har vi alla här i rummet en själ? Och vad är i så fall en själ?

I dagens teknologiska naturvetenskapliga samhälle pläderar många att varje människa är en strikt biologisk produkt – vi startar upp då vi blir till i våra mammors magar och vi upphör att finnas till strax efter vårt sista andetag, då hjärnan våran inte längre får något syre. I ett kristet perspektiv är detta en grymt fattig beskrivning av vad en människa är. Och den här beskrivningen har inte funnits särskilt lång tid i mänsklighetens historia. Den är på så vis ett nytt påfund. Och inte nog med att den ofta bär med sig ett förnekande av Gud – därtill är Gud som idé rent av överflödig. Och begreppet själ blir nu irrelevant. Allt vi känner och erfar och tänker är i det här paradigmet en process kopplad till vår hjärna – punkt.

Men tänk nu om där finns en själ, som en kärna i oss. En själ inte explicit kopplad och beroende av vår fysiska hjärna utan en själ med ett medvetande som teoretiskt skulle kunnat ha existerat såväl före som efter att vår hjärna kom i bruk. Kan det vara så? Kan det vara så att det så, vi är skapade till Guds avbild med en själ? Den Gud som Paulus skriver som döden inte existerar för ty för honom är alla levande, de döda såsom de levande?

Jesus lär oss att vi inte ska vara rädda för de som förföljer den som tror. Räds inte de som skräms, de som hatar, den som jagar er utan räds risken att tappa din tro. Det vi ska vara rädda för är att tappa vår tro – och jag tänker att tron uppstår i kontakten mellan vår själ och med Gud.

När min äldsta dotter, som i januari fyller 35 år, när hon var 5-6 år så frågade hon mig vad jag jobbade med. Egentligen. Vad gör du egentligen pappa. Hon visste att jag jobbade på sjukhus men vad gjorde jag nu där. Och jag jobbade ju på en psykiatrisk klinik, på en så kallad psykosavdelning och jag sa till henne att jo, min dotter, jag jobbar med människor som är sjuka i själen.

För mig som troende är själsbegreppet centralt.

Vi har alla en kärna som är själva essensen av oss.

Den kärnan hör evighetens rike till, för att citera poeten Viktor Rydberg: ”Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas, det är en skörd, som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till!”

Här på Jorden då? Ja, vissa av oss föds in i enkla liv och sammanhang, allt tycks flyta på. Man är poppis, har bollsinne och är snygg och begåvad och hej och hå.

Men så är det inte för alla. För vissa av oss tar det tid att hitta sig själv. Då kan såväl barn- som ungdomstiden vara en smärtfylld tid. En tid av tvivel, kval och som kan nära en svårighet att tycka om sig själv. Man ser mest fel på sig. Och är man i det känslotillståndet är det så lätt att tro att det är lika med sanningen. Då ligger frågan nära till hands att undra vad allt nyttar till. Ska livet alltid vara såhär tungt, vad nyttar då allt till?

Själen i oss har ett annat perspektiv. Ett större perspektiv. Har kontakt med Guds rike, ja lever till en del i Guds rike. Det är bara det att det inte alltid är lätt som människa att ha kontakt med sin inre själ. Inte minst då tvivel på det egna värdet kanske ekar högre i oss än själens försäkran att du och jag är Guds egen lilla ögonsten.

Vi är alla Guds ögonsten.

Gud har skapat var och en av oss.

Gud har lagt en bit av sig själv i oss.

Som ett frö.

Och det fröet vill växa. Vill få mer och mer utrymme.

Är man nedstämd är det lätt att tro att såhär kommer livet vara alltid. Likadant är det faktiskt när man är lycklig. Då är det lätt att tro att såhär bra kommer livet alltid att vara. Eller när sommaren dag efter dag har sol och värme – det här tar aldrig slut. Eller som nu, dis och mörker och grått – ska det alltid vara såhär?

Vi har svårt att ha helikopterperspektiv. Och jag som är så gammal att jag nu har barnbarn och har ett liv bakom mig med perioder då livet varit lätt och då livet inte alltid varit så lätt jag vet, ja alla som är lite äldre vi vet att livet har faser. Inget är beständigt.

– Åh passa på att ta vara på småbarnstiden säger den kloka äldre generationen till den som nyss fått barn, Den här småbarnsfasen går så snart över. Och varje generation som är inne i vak, och blöjbyte och sömnbrist kan inte begripa eller ta till sig de goda råden. Tills plötsligt barnet börjar skolan och en helt ny fas har börjat. Men oj, vart tog all tid ihop då du var liten mitt hjärta egentligen vägen? 

Själen som ett frö – Guds rike som ett frö – tron på Gud och Gudsriket som ett frö – en möjlighet – en potential – som vill växa i oss. Och fröet har förmågan, potentialen, möjligheten att förändra oss inifrån och ut.

Ibland kan det vara så att fröet visar sig som mest i stunder där själva bristen på bekräftelse från min omvärld är ett faktum, då jag inte är sedd, eller kanske rentav sedd över axeln. Då kanske det kommer, plötsligt, en insikt i mig – ur mig – från min själ att jag duger. Gud viskar till min kärna i mig att jag är Guds ögonsten. Jag kan erfara att jag inte är ensam. Det finns nu en kärlekskraft som vakar över mig och som vill att jag tar tillvara på min stund på jorden.

Vi har nu alla det här uppdraget, att ta till vara på vår stund på Jorden.

Och min erfarenhet att livet får en alldeles särskild och rent av magisk dimension den stund vi omfamnar tanken att vi alla har en själ och att den själ som finns i mig, i dig, har en direktkontakt med Gud. En Gud som älskar och vill mig väl och vägleder mig i stort som smått.

En extra dimension på den här själs-vägledningen får vi om vi direkt vänder oss till Gud i bön – gärna att jag ber till Gud i Jesu namn. Och känns det avigt och konstigt så säg det, det här känns avigt och konstigt Gud men här är jag och jag ber till dig i Jesu namn, ja, jag ber om ditt beskydd och din vägledning.

Gud svarar alltid på en sådan begäran.

Ibland så kan man i sitt inre få uppleva ett kvitto på att så är fallet men ibland inte. Det finns de som bett ett helt liv men aldrig fått erfara i sig att bönen gått fram men som ändå fortsätter att be för att de nu tror på löftet vi har fått. Genom att be, att ta själen i sig på allvar, att där finns min kärna i mig som hänger ihop med min skapare så ger vi ”gudsrikesfröet” i oss näring. Då växer det av sig själv. Och det kommer att visa på vägar och möjligheter både i det egna livet och i livet tillsammans med andra.

Och är det så att livet är motigt just nu försök att ta till dig att det inte alltid kommer att upplevas så. Ett liv är långt. Förr eller senare kommer en tid då allt kommer att kännas så mycket lättare. Själen i dig vet det och viskar det till dig dag som natt – försök att lyssna in – ja tänka sig, Du är Guds egen lilla ögonsten!

Det går att närma sig dagens evangelietext utifrån minst tre perspektiv.
Det första perspektivet kan vara vad som händer då vi dör.

Tänk om det är så att när vi dör, att ja, då står vi där framför Herren Gud och tillsammans så ser Gud och vi på det liv som vi nyss levt. Det är räkenskapens tid. Vad blev bra, vad blev mindre bra och framförallt; hur mycket älskade jag?

Där i himmelen är kanske den där kärleken där man ger för att få igen; kärlek med baktanke inte så mycket värd. Det som sannolikt räknas där i himmelen är den kärlek som kommer spontant. När vi hade bråttom till jobbet men ändå stannade och hjälpte den helt okände mannen som nyss fått motorstopp. För att nu ta ett exempel. Eller när vi tröstade den gråtande okända flickan och gav tröst. Eller när vi i tysthet skänkte något av det egna till till någon i trångmål.

Räkenskapens dag.
Har vi någon olja kvar i lampan den dag då vi står framför Gud?
Eller har lampan slutat att brinna?
Med andra ord – är jag ljum, bitter och kall eller brinner mitt hjärta och vill och kan?

Det andra perspektivet vi kan välja att se dagens text i är hur det är fatt med oss när Jesus återkommer. En relevant fråga till oss i vår tid. Jag kommer som en tjuv om natten, sa Jesus. Oväntat.

Samtidigt så vet vi dels genom Jesu egna undervisning dels genom Jesus undervisning genom Johannes i uppenbarelseboken att den yttersta tiden kommer att vara en tid av stora prövningar.

Naturen kan vi läsa, den kommer att löpa amok: Jordbävningar, en sol som bränner som eld, svält och sjukdomar. Och vi kan också läsa in att Världen – eller i vart fall stora delar av världen – riskerar att ha ett ledarskap som först kom till oss med budskapet om fred och försoning men när det väl installerats visade sig vara ett globalt ledarskap som var såväl diktatoriskt som styrt av mörkrets furste. Vi varnas tidigare i Uppenbarelseboken för att acceptera vilddjurets märke på vår högra hand eller panna – är detta ett nytt betalningsmedel? Kan det vara ett mikrochip? Vi vet inte. Men varningen är entydig och har tolkats olika i olika tider. Alltifrån ett märke slavarna fick intatuerat till dagens tankar om elektroniskt märke.

I den yttersta tiden tid, profeterar såväl Jesus som Johannes, så kommer de flesta troende tappat sin tro. De flesta kommer – för att knyta an till dagens evangelietext – att ha somnat på sin post. Oljan hade tagit slut. Och när så ljuset vällde in – Jesu återkomst – så ska det visa vara många som inte är redo.

Läran om den yttersta tiden, oaktat när den inträffar, är att vi ska söka hålla huvudet kallt – alltså bevara vår tro genom att hålla vårt fokus på Jesu undervisning och att vi ska våga – genom och i vår tro – kämpa mot mörkret. Detta är en stor och viktig grundbult i den kristna eskatologiska förkunnelsen. Och det är nu det andra perspektivet man kan se på dagens text uti:
– Är jag redo att möta Kristus den dagen Ljuset väller in över en förlorad värld eller har jag förlorat mig i världen, till världen?

Det tredje perspektivet är det som är nog det som kanske ändå lättast att ta på här och nu.
Och göra något åt – här och nu. För det ligger i vår makt – här och nu – och handlar inte om den kommande döden och hur allt är ställt då eller vår belägenhet i troslivet när och om en kommande kataklysm är ett faktum – och Jesus enligt bibeln återkommer likt en blixt från öster till väster.

Det tredje perspektivet handlar om det faktum att Jesus undervisade oss om att Himmelriket – att det är nu något vi har vi har inom oss, som en potential. Att Gud finns i vars och ens hjärta – att han nedlagt en bit av sig själv i var och en av oss.
I Anden.

En mycket stor del av Jesu undervisning handlar om att vi ska våga öppna oss för tron – och trons konsekvenser. Ja, Jesus undervisade oss – och uppehöll sig kring detta tema – nästan hela sin offentliga tid här på Jorden. Valet att ta emot eller hålla ifrån. Valet att förvalta hans undervisning eller på olika vis förskjuta den, hålla den från sig.

”Den som öppnar upp sig för min undervisning bygger sitt hus på en stengrund men den som inte gör det bygger det på lösan sand”, sa Jesus. Storm och regn kommer och huset på sanden sköljs bort men huset på stengrunden det  står kvar.

Vari består motståndet hos den som byggde huset på sand, vari består motståndet i hos de fem unga flickorna , som somnat – de fåvitska fem jungfrurna som det benämns i Bibel 1917 – och vari består motståndet hos oss idag att hörsamma det rop som kommer tills oss från Gud, Kristus och Den helige ande? Ett rop som går som ett upprop, en blixt, en viskning rakt in i vardandet hos var och en av oss!
Varför så mycket motstånd, varför så mycket otro, varför så mycket nej eller nja eller kanske och varför så lite JA?
Ja till Gud, till Kristus och Den helige ande.

Jag kan inte svara på det.
Men det är uppenbart att Jesus visste det redan för två tusen år, visste att så skulle det vara under historiens lopp; ja det var så då, det har varit så fram till idag och det är så idag och sannolikt imorgon. Långt ifrån alla vill säga ja.

Här har kyrkan idag här en utmaning.
För många människor behöver veta vad det är det ska säga ja till. Eller nej till. Jesu undervisning behöver på nytt höras i vår tid, vår del av världen och det är angeläget.

”Sätt inte ert ljus under skäppa” sa Jesus till lärjungarna. ”En stad som ligger på ett berg frambär ett ljus som syns i natten. Var detta ljus. Var frimodiga, var glada i er tro!”.

Den församling som tog sig formen kring Jesus och som sen Petrus och de övriga lärjungarna byggde vidare på – det var en församling som var öppen för alla. Ja, inte bara det; de som var fyllda av skam och utanförskap de sökte sig dit för att där fann de ro och vila och en innerlig gemenskap. Hur skapar vi som tror idag samma öppenhet för dem som är fyllda av skam och utanförskap? Här finns inga givna svar men väl något att tillsammans fundera på. Utmanas över. Innerligheten.

Ytterligare något som var ett grundfundament i den tidiga församlingens liv det var jämlikheten mellan könen och jämlikheten mellan samhällsklasser.
Inför Kristi ansikte stod slaven och dess herreman som jämlikar och bröder.
Och den erfarenheten förändrade den världsliga relation de hade per automatik. Inte kunde väl herremannen domdera och köra med någon som var hans broder?

Ni är alla bröder och systrar sa Jesus.
Och till oss här idag – i denna tid – kanske den yttersta (?) – så säger Jesus att vi ska frambära budskapet om honom med förnyad kraft och på ett sätt som når dagens människor. Även dagens människor måste få ha möjlighet att säga ja eller nej till Gud, Kristus och Den helige ande. Och för att kunna göra det ställningstagandet så måste valet bli tydligt. Och erbjudandet bli tydligt.

Förstår vi vilket ohyggligt stort ansvar vi har?
Förstår vi vilken roll som vilar på oss som sagt ja till Kristus?
Vi måste i ord och handling visa vår tro. Och det är ju inte alltid så lätt mitt i all vardaglighet och skröplighet; men det är ju det som är ”grejen” – Gud finns i det skröpliga och i vardagen och det vet vi ju, eller hur? Där ska vi söka vara också.

I all vår skröplighet kommer ljuset till oss.
Och vi ska ge det vidare.

(sönd 22 eft tref årg 1)

Vi är samlade i Fryksände kyrka!
Lilla H. som snart ska döpas och era nära och kära.
Och vi har konfirmander hos oss.
Och vi har andra här i kyrkan som mer eller mindre regelbundet träffas här i söndagens gudstjänst.
Och varje söndag så samlas vi kring olika bibeltexter knutna till det så kallade kyrkoåret och bland dem alltid en evangelietext och idag så är Jesus tämligen sur. Det är ord och inga visor. Han har, precis, före dagens text, fart ut mot de skriftlärda i Jerusalem. Och de har sannolikt uppfattat det Jesu sagt som ytterst obekvämt. I vers 26 säger Jesus: Ni rengör utsidan på bägaren och skålen medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet.

Här i norra Värmland har vi ett annat ord för detta – vi säger att någon är innanful. Alltså man vill hålla upp en fin fasad men innanför den är man innanful.

Och Jesus far nu ut mot fariséerna och säger att de flesta av dem är innanfula. Och för det hatar de honom.

Vi har alla en bild av oss själva. Och så har omgivningen en bild av oss. Och spretar de bilderna mycket – så får vi ångest. Och då hamnar vi i ett val. De skriftlärda hade ju teoretiskt kunna säga att tack Jesus, det du säger är ju jätteviktigt, vi måste ju lära oss att bli mer ödmjuka och kärleksfulla och inte bara prata om detta utan också söka leva i det – bra att du säger detta, toppen, tack, tack och ”check på det!”.
Men så blev det nu inte riktigt. De valde att förneka Jesu rättmätiga kritik och satte istället ett pris på hans huvud. Jesus måste bort. De knöt händerna och smidde planer.

Jesus lärde sina lärjungar, lärde oss att endast sanningen kan göra oss fria och det gäller då naturligtvis även sanningen om oss själva. Att det är viktigt att våga rannsaka sina egna motiv. Att kunna ta emot kritik är en del i det. Inte bara slå ifrån sig utan försöka ta in kritik. Och det är inte alltid lätt. Det är så lätt att slå ifrån sig, anfall är bästa försvar. Jag minns Ulla på gymnasiet – en bastant bondtjej från Dalsland som en gång sa till mig där i Vänersborg, jag var nyss fyllda 17: -Vet du vad Johan, jag gillar dig men du har ett fel, du kan inte ta kritik.

Vad svarade jag då? Ja jag svarade instinktivt: ”Det kan jag väl visst det!”

Underbart. Och underbart att bli äldre. Ju äldre vi blir desto närmare kommer vi den bild av oss själva vi innerst inne alltid haft, som någon sa: Att bli den bästa versionen av sig själv.

Att ta emot kritik, som nu fariséerna inte alls fixade, men som många av också har svårt för, förutsätter att vår inre termostat, vår inre våg fungerar någorlunda. Det finns de som har en så trasig våg eller termostat så minsta lilla vink till kritik så rasar allt – då är hela jaaag dålig och värdelös. Då är det lätt att som omgivning bli som man säger ”medberoende”. Priset för att ens framföra den allra minsta förbättringsmöjlighet i den nästa vanor eller personlighet är högt – den man älskar, har som vän eller kollega far ut och försvarar sig, kanske bölar: ”jag är inget värd”, eller går till motattack: – Men du då!

Här har Jesus emellertid ett grundbudskap som fariséerna missade och dessvärre många även i vår tid. Att Gud är en nådefull Gud. Ingen av oss varken behöver eller är eller förväntas vara perfekt. Vi har alla våra brister. Men vi har som uppdrag att söka leva i sanning. Och att leva i sanning är att kunna se och erfara att ”nej, shit, det där blev inte bra, och att kunna säga – öh du, förlåt”.

Grundbulten i Jesu budskap landar där – Gud som en nådefull Gud – Gud som vill upprätta och som står på vår sida. Men en Gud som har svårt för poser och positioneringar och innanfulhet. En Gud som föredrar och uppmuntrar ärlighet. Den Guden visar Jesus oss på.

Idag ska vi så väl fira nattvard som få vara med om ett dop – två sakrament som Jesus instiftade och där just nåden sträcks mot oss på ett alldeles särskilt vis. Om jag vore clairvoyant så föreställer jag mig att vid brödet och vinet vid och efter instiftelseorden och så länge vi firar nattvard så finns där ett ljust sken. Och vid det dop vi nu alldeles snart ska genomföra likaså – ovanför dopfunten – i dopögonblicket – öppnar sig en ljusstråle som omsluter lilla H.
Det här kanske vi inte ta på – men så är löftena. Lika tydliga är löftena om vår egen befrielse i tron på Jesus Kristus, Guds son och utvalde och den som visar oss Guds sanna natur. Frälsning kommer från ordet ’frihalsa’ och det ordet kommer från då man tog bort det smidda järnet runt slavens hals – järnet med vilken slaven var bunden: ”Du är fri, nu!””
På samma vis är vi erbjudna frihet – i budskapet om och av Jesus. Frihet från falsk prestige, från att behöva hålla upp en falsk och tillrättalagd bild av oss själva. Fria att bli förlåtna och burna med våra tillkortakommanden – bara vi står för dem – dem vi nu är – och slutar sätta upp med att bara visa oss från vår bästa sida – i rädslan att det som finns där bakom är fel och smutsigt och skamligt. Inget i oss är fel och smutsigt och skamligt – utom lögnen, att inte våga vara dem vi är – det som kallas falsk prestige. Den har vi nu möjlighet att bli frihalsade ifrån. Här och nu. Om vi bara vågar lita på Jesu ord om nåden. Om Guds oändliga nåd.

Nu sjunger vi de två första verserna av psalm 248.

Det stora med Jesus är att han här på Jorden hade en enorm människokännedom.

Petrus lovar häftigt och andäktigt vid den sista måltiden att han aldrig skulle överge Jesus. Jesus svarar Petrus lugnt och sakligt att Petrus redan innan tuppen skulle ha galt hela tre gånger kommande morgon skulle ha förnekat Jesus.

Och så blev fallet. Men så blev också fallet att i mötet vid Tiberia sjö – där den återuppståndne Jesus visar sig vara den hemlighetsfulla gästen där vid strandkanten – så ges Petrus förtroendet att nu bli den klippa på vilken urkyrkan skulle vila.

”Petrus, Petrus älskar du mig?”

– Ja herre du vet att jag har dig kär.

”Petrus Petrus älskar du mig?”

– JA HERRE du vet att jag har dig kär.

”Petrus Petrus älskar du mig?”

– Åh Herre varför frågar du, du vet att jag har dig kär.

Och så kommer det förlösande, uppdraget, riktningen i Jesu ord till Petrus:

-Var en herde för mina får.

Jesus både såg Petrus begränsningar och inneboende potential. Och det gjorde han ju redan då han bjöd in Petrus in i lärjungaskaran. Denne häftige, arge, rabiate fiskare. Jesus bygger ett lag. Inte för att det ska vara gulligt och välstädat, tyst och anpassligt – utan dynamiskt, kraftfullt och levande. Då behövs de olika delarna för att bilda en enhet.

Vi bör ha denna Jesu kunskap och insikt med oss då vi idag tar del av dagens evangelietext. Jesus visste förstås att de sökte snärja honom. Folket var mer än lovligt trötta på dessa enorma skatter som drogs in till kejsaren och romarriket – samtidigt var det förenat med en stor risk att påstå att man inte skulle betala någon skatt – bums hade då Jesus blivit anklagad för att vara en uppviglare, en som ville den romerska staten illa.

Vi kan se en parallell i detta bibelställe till det tillfälle då folkhopen kommer dragande med en kvinna som ertappats med att vara otrogen. I enlighet med Mose lag vid denna tid skulle hon nu, som straff, stenas till döds. ”Nå”, säger folkhopen till Jesus, ”vad säger du?” Jesus ser upp på den vettskrämda kvinnan, alla män runt henne med sten i händerna, ivriga att med dem döda kvinnan. Det är morgon men redan varmt och hett, flugorna surrar, en tupp hörs gala bakom ett hus, en hund som skäller. Och så börjar han rita i sanden. Länge. ”Nå mästare”, säger så ledaren i hopen igen, ”vad säger du?” Jesus fortsätter rita i sanden och säger sedan:

-Den av er som är utan synd kan ju kasta första stenen.

Nu blev det tyst och alla blev besvärade och en efter en släppte de sina stenar på marken och droppade av, i tystnad. Till slut var det bara Jesus och kvinnan kvar och Jesus ser på kvinnan och säger:

-Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer.

Vi lever i en tid då vi liksom under Jesu tid gärna ska tänka svart eller vitt. Fördömarkörer växer lavinartat och vi förväntas inta än den ena än den andra förenklade hållningen i frågor och konflikter som är såväl komplicerade och mångbottnade.

Jesus visar oss att som kristen är detta inte alltid rätt väg att gå.

Igår publicerades en text på Kyrkans tidnings debattsida av Skara stifts nya biskop Ulrica Fritzon. Texten var en replik på en text tidigare i veckan där bland annat en diakon i Equmeniakyrkan, Anna Ardin, landat i slutsatsen att som kristen kunde hon inte be för båda sidor i den oändligt mångfacetterade och utdragna konflikt som råder mellan Israel och Palestina.

Ulrika Fritzon citerar i sin text den kroatiske teologen Miroslav Volf som vid krigsutbrottet i Ukraina skrev att vår lojalitet som kristna inte står till någon regering eller parti, utan till Gud som är varje människas Skapare och i lika stor utsträckning.

Och så avrundade Ulrica med en bön att ”Låt oss be för dem som utövar våld och för dem som drabbas och dör – att de som utövar våld må besinna vad de gör och om förbarmande med dem som lider och dör. Och låt oss kräva att våldet upphör nu! Så vi kan börja tala om rättvisa, ansvarsutkrävande, ansvarstagande och sanning.”

Ulrica avslutade texten med: ”Det är min fasta övertygelse att bara då och bara så kan freden bli verklighet och försoningen påbörjas.”

Nu på torsdag har vi en fredsgudstjänst här i Fryksände kyrka. Musik, dikter och reflektioner. Fred, i ett kristet perspektiv, tar alltid sin början i att vi söker efter vars och ens mänsklighet. Vars och ens historia. Vars och ens unika avtryck och liv här på planeten Jorden. Det är så mycket som förenar oss, så lite som skiljer oss.

Varpå jag kommer att tänka på Berit och Behzad 1992. Då för 32 år sedan härjade den så kallade lasermannen i Stockholm Lasermannen sköt på invandrare – helt oprovocerat – han sköt med sitt vapen för att de han sköt på var mörkhyade.

1902 var det nittiotalskris och vid ekonomiska kriser blir människor lätt rädda och mindre benägna att vara generösa. Man värnar sitt. Och det puttrade både det ena och andra av märkliga attityder under den annars så välputsade ytan i vårt land.

Jag studerade vid den här tiden till präst och arbetade extra på natten på ett sjukhus i Stockholm, på en psykosavdelning. En av de mentalskötare jag då arbetade med var Berit. Och hon var så missnöjd med invandringspolitiken och inte nog med det, hon var mer eller mindre uttalat rasistisk. Jag försökte prata om annat då vi jobbade ihop men hon kom alltid tillbaka till sitt älsklingsämne.

Bland nattpersonalen fanns ytterligare en medarbetare, Behzad. Behzad var flykting från Iran, högpresterande, han studerade på universitet och han hade även med sin bror en så kallad videobutik, de var vanliga vid den tiden, de hyrde ut VHS kassetter, filmer.

En natt då jag och Berit arbetade ihop så dristade hon sig till att säga att hon rent av tyckte det var bra det Lasermannen gjorde – Lasermannen som skoningslöst sköt invandrare i Stockholm och som gäckade polisen vid den här tiden. Han kallades för lasermannen därför att offren först lagt märke till det röda laserljuset från ett kikarsikte innan lasermannen sköt – sköt för att döda.

Nu blev jag mer illa berörd än vanligt av Berits svada och jag sa: ”Men Berit, förstår du inte, Lasermannen jag ju närsomhelst skjuta Behzad där han är i sin videobutik!”

”Nej, inte Behzad”, svarade Berit troskyldigt, ”inte han inte!”.

Varför svarade Berit nu så inkonsekvent? Jo, Behzad var ju för Berit inte bara en svartmuskig invandrare utan en medmänniska och arbetskompis hon kommit att gilla, sannolikt gilla lite mot sin vilja. Och plötsligt var Behzad för Berit mer människa än invandrare.

Och ibland tänker jag att detta är kärnpunkten i Jesu undervisning att vi tillsammans ska söka svinga oss upp på den nivån i oss att vi ser varandra som bröder och systrar och söker agera därefter. Det innebär inte att vi ska blunda för varandras tillkortakommanden – det gjorde ju inte heller Jesus med Petrus och hans överskattande syn på sin lojalitet med Jesus själv. Men Jesus trodde lika mycket på Petrus potential att växa och utvecklas – att bli den han ville bli.

Här har vi en utmaning att stötta varandra att bli den bästa versionen av oss själva. Och den resan går så mycket enklare, vill jag påstå, om vi har Gud med oss på resan. Gud vars kärlek och omsorg och nåd Jesus var en spegel utav här på Jorden. En nåd vi har att försöka ta efter i våra egna liv. En ärlighet. En transparens.

Åh Herre, vägled oss i stort och smått att bli den bästa versionen av oss och hjälp oss att stötta varandra i den resan. Amen.