Inf\u00f6r allhelgonahelgen har vi i konfirmandgruppen pratat om d\u00f6den. Och s\u00e5 har vi varit i Torsby, i Siris kapell och tr\u00e4ffat NN som ber\u00e4ttat om sitt arbete som begravningsentrepren\u00f6r. Han visade oss d\u00e4r en kista, en svepskjorta och i slutet av passet fick vi titta p\u00e5 en av byr\u00e5ns kistbilar, en f\u00f6rl\u00e4ngd Volvo 745.
\nOmbyggda bilar \u00e4r intressant f\u00f6r en folkracekonfirmand. <\/p>\n
I NN och mitt samtal med konfirmanderna \u2013 d\u00e4r vi ocks\u00e5 gick igenom vad som h\u00e4nder under en begravning, men \u00e4ven det som sker innan sj\u00e4lva begravningen, dvs. n\u00e4r begravningsbyr\u00e5n blir inkopplad, vad som d\u00e5 sker, pr\u00e4stens begravningssamtal och s\u00e5 vidare – s\u00e5 utkristalliseras n\u00e5got viktigt;
\n att det \u00e4r livsviktigt att ta d\u00f6den p\u00e5 allvar.
\nDet \u00e4r livsviktigt att ta d\u00f6den p\u00e5 allvar<\/p>\n
Det handlar om allt ifr\u00e5n respekt och medm\u00e4nsklighet gentemot den som \u00e4r i sorg \u2013 inte s\u00e4llan har d\u00f6den kommit pl\u00f6tsligt – till en omsorg om de praktiska detaljerna d\u00e5 en m\u00e4nniska g\u00e5r bort. Ingenting f\u00e5r g\u00e5 fel. Nu g\u00f6r det ju det \u00e4nd\u00e5 i och med att vi alla \u00e4r m\u00e4nniskor och d\u00e5 g\u00e5r saker och ting fel ibland men ambitionen, den yttersta ambitionen m\u00e5ste alltid vara att ingenting f\u00e5r g\u00e5 fel.
\nDen som s\u00f6rjer \u00e4r utsatt, \u00e4r i behov av omsorg i det lilla som i det stora. Det har vi som \u00e4r i den s\u00f6rjandes n\u00e4rhet att t\u00e4nka p\u00e5.<\/p>\n
Ibland funderat jag p\u00e5 den utsatthet som sorg ofta inneb\u00e4r, och jag tror att om vi, medan tid \u00e4r, f\u00f6rs\u00f6ker ha samtal d\u00e4rhemma, kring k\u00f6ksbordet, soffan, n\u00e4r familjen \u00e4r samlad – om d\u00f6den och livet s\u00e5 skulle vi vinna mycket p\u00e5 det.. <\/p>\n
Hur ser jag p\u00e5 d\u00f6den?
\nVilka \u00e4r just mina \u2013 och dina – slutsatser och varf\u00f6r t\u00e4nker vi som vi g\u00f6r? Och vad ska vi t\u00e4nka p\u00e5 n\u00e4r n\u00e5gon av oss g\u00e5r bort. F\u00f6r det \u00e4r ju inte fr\u00e5gan om om utan om n\u00e4r. Och n\u00e4r detta n\u00e4r intr\u00e4ffar det vet vi aldrig.<\/p>\n
N\u00e5got som jag och jag vet m\u00e5nga med mig funderar p\u00e5 \u00e4r hur det kommer sig att en har en visshet om att livet har en forts\u00e4ttning genom d\u00f6den medan andra tvivlar starkt och f\u00f6r ytterligare andra s\u00e5 blir svaret nej, inte kan det forts\u00e4tta n\u00e4r kroppen slutat leva
\nH\u00e4r \u00e4r det livsviktigt, vill jag mena, att v\u00e5ga m\u00f6tas. \u00c4ven om det \u00e4r sv\u00e5rt och orden inte r\u00e4cker till.
\nAtt tillsammans st\u00f6ta och bl\u00f6ta de egna argumenten, ja testa b\u00e4righeten i de egna slutsatserna.
\nOfta kommer man d\u00e5 i n\u00e4rheten av andra tankar som – Vem \u00e4r jag,
\nhur vill jag leva \u2013 och i f\u00f6rl\u00e4ngningen \u2013 hur vill jag d\u00f6?
\nOch kanske i f\u00f6rl\u00e4ngningen \u2013 vem vill jag vara n\u00e4r jag d\u00f6r? <\/p>\n
*<\/p>\n
Inte s\u00e4llan st\u00f6ter jag p\u00e5 h\u00e4r i norra V\u00e4rmland tycker jag f\u00f6rest\u00e4llningen, ja tanken att allt \u00e4r utm\u00e4tt, allt \u00e4r utt\u00e4nkt, en m\u00e4nniskas d\u00f6d \u00e4r f\u00f6rutsagd. Det finns \u00e5 ena sidan n\u00e5got positivt i det \u2013 det finns en \u00f6ppning mot Gud, det andliga men det finns ocks\u00e5 n\u00e5got negativt f\u00f6r jag v\u00e4grar att skriva under p\u00e5 att Gud avser att n\u00e5gon ska ta sitt liv, att n\u00e5gon sladdar av v\u00e4gen och d\u00f6r och en annan f\u00e5r hela kroppen full av cancer. <\/p>\n
Men vi lever i en tillvaro d\u00e4r vi kan bli deprimerade och fastna i tankar som om jag inte f\u00e5r hj\u00e4lp kan leda till sj\u00e4lvmordshandlingar och gasar jag f\u00f6r mycket med bilen d\u00e4r jag inte borde det s\u00e5 \u00e4r det s\u00e5 beskaffat att den \u00e5ker av v\u00e4gen p\u00e5 ett olyckligt vis och v\u00e5ra kroppar \u00e4r o\u00e4ndligt s\u00e5rbara och de drabbas l\u00e4tt av sjukdomar. Och vissa av dem \u00e4r d\u00f6dliga. Men att Gud dikterar vars och ens \u00f6de p\u00e5 s\u00e5 vis att det och det datumet p\u00e5 just den tiden ska Kalle k\u00f6ra av v\u00e4gen och d\u00f6, nej jag v\u00e4grar att tror det \u00e4r s\u00e5 det fungerar. Det v\u00e4nder jag mig emot.
\nJag tror ist\u00e4llet att Gud har gett oss livet och skapelsen och alla dess f\u00f6ruts\u00e4ttningar, och h\u00e4r har vi att leva s\u00e5 helt och troget och sant vi f\u00f6rm\u00e5r men vi har alla det gemensamt, vi \u00e4r s\u00e5 s\u00e5rbara – intill d\u00f6den
\n – ja s\u00e5bara och sm\u00e5 inf\u00f6r de naturlagar som omger oss. Var och en som h\u00e5llit andan \u2013 och det har vi ju alla \u2013 kan ju intyga hur tunn hinnan \u00e4r mellan liv och d\u00f6d. Tre minuter utan luft och vi svimmar av.
\nOch h\u00e4r – mitt i livets villervalla \u2013 mitt i all s\u00e5rbarhet m\u00e5ste vi finnas f\u00f6r varandra.
\nDet \u00e4r det som utmaningen.
\nAtt vi ska finnas till f\u00f6r varandra, och varandra \u00e4r inte bara sl\u00e4kt och v\u00e4nner utan alla m\u00e4nniskor vi kommer i kontakt med. Vi ska \u00c4lska v\u00e5r n\u00e4sta som oss sj\u00e4lva. <\/p>\n
\t\t *<\/p>\n
Det \u00e4r inte alltid l\u00e4tt att samtala om livsviktiga.
\nting i livet.
\n Den som \u00e4r sjuk vill kanske skona sina anh\u00f6riga och de anh\u00f6riga vill skona den sjuke.
\nMan pratar om annat.
\nS\u00e5dant \u00e4r vanligt, eller att den som lider och \u00e4r deprimerad inte lyckas s\u00e4ga det och \u00e4n mindre be om hj\u00e4lp.<\/p>\n
Och s\u00e5 kan det bli s\u00e5 att de samtal och m\u00f6ten vi hade velat haft \u2013 kanske ett trevande f\u00f6rl\u00e5t, en viktig uppg\u00f6relse eller ett viktigt klarl\u00e4ggande \u2013 nu genom d\u00f6den glidit oss ur h\u00e4nderna. <\/p>\n
F\u00f6r den som tror p\u00e5 ett liv efter detta finns d\u00e5 ofta en tr\u00f6st i att det d\u00e4r samtalet det g\u00e5r att ta tag i senare. D\u00f6den \u00e4r inte definitiv, han v\u00e4ntar p\u00e5 mig, hon finns d\u00e4r.
\nMen f\u00f6r den som ser d\u00f6den som det definitiva slutet \u00e4r ofta detta stopp p\u00e5 m\u00f6jligheter till dialog, dessa samtal oerh\u00f6rt jobbiga. <\/p>\n
\t *<\/p>\n
Men oavsett om jag har en tro p\u00e5 \u00e5terseende eller ej finns h\u00e4r en m\u00f6jlighet: att vi f\u00f6rs\u00f6ker att ha en inre dialog med den som g\u00e5tt bort.
\nDessa inre samtal kan ofta – p\u00e5 n\u00e5got vis \u2013 fungerar som en l\u00e4nk \u2013 i det inre \u2013 till den m\u00e4nniska som g\u00e5tt bort, som g\u00e5tt vidare. <\/p>\n
Och inte s\u00e4llan g\u00e5r det att i dessa inre samtal prata om det som inte gick att prata om i livet. Och jag vet de som sagt att jag har v\u00e4l aldrig f\u00f6rst\u00e5tt mamma eller pappa eller n\u00e5gon annan viktig person s\u00e5 bra som nu, nu n\u00e4r d\u00f6den gett drivkraften, motivationen till detta \u2013 inre \u2013 samtal.<\/p>\n
Att ha dessa inre samtal \u00e4r f\u00f6rst\u00e5s inte alltid l\u00e4tt men sj\u00e4lva ansatsen, startpunkten till dessa samtal tror jag ofta finns d\u00e4r vi \u00e4r som mest s\u00e5rbara.
\n I d\u00f6dskuggans dal m\u00e5ste det f\u00e5 vara till\u00e5tet att vara tr\u00f6tt,
\n att inte vara s\u00e5 initiativrik – som jag kanske vill \u2013 och att f\u00e5 k\u00e4nna mig liten och \u00f6mt\u00e5lig. <\/p>\n
D\u00e4r, i det s\u00e5rbara, det \u00f6mt\u00e5liga, och s\u00e4rskilt n\u00e4r vi kan dela detta tillsammans vi m\u00e4nniskor finns bron \u00f6ver det sv\u00e5ra vattnet, bron vidare in i, till det liv vi \u00e4r satta att leva,
\noch det \u00e4r viktigt att inse att styrkan,
\n\u00e5terh\u00e4mtningen,
\nviljan att vilja g\u00e5 vidare \u2013 den finns ofta i de stunder, de \u00f6gonblick d\u00e4r allt tycks som f\u00f6rgjort.
\nOch vi m\u00e5ste m\u00f6ta oss sj\u00e4lva d\u00e4r.
\nOfta med r\u00f6dgr\u00e5tna \u00f6gon och nu g\u00e4ller det att vi \u00e4r sn\u00e4lla mot oss sj\u00e4lva.
\nAtt jag till\u00e5ter mig att vara som ett sprucket lerkrus. <\/p>\n
Om vi lyckas st\u00e5 d\u00e4r \u2013 kvar i sm\u00e4rtan \u2013 s\u00e5 \u00e4r \u2013 om vi vill eller snarare om vi nu vill bli varse det \u2013 s\u00e5 \u00e4r Gud d\u00e4r. <\/p>\n
Jesus visar oss Gud. <\/p>\n
Jesus \u00e4r uppr\u00e4ttaren \u2013 han stod inf\u00f6r oss n\u00e4r vi var blinda, spet\u00e4lska, slavar, f\u00f6rskjutna och f\u00f6raktade och han ser in i var och en av oss och s\u00e4ger \u2013 om du \u00f6ppnar dig f\u00f6r Gud, och vill leva i Guds beskydd d\u00e5 \u00e4r du aldrig ensam mer.
\nOm jag d\u00e5 nickar kommer l\u00f6ftet:
\nM\u00e4nniska – du har beskydd, du ges en n\u00e4rhet, ett tilltr\u00e4de till \u00e4nglars lov. Och som en naturlig del i denna process vill vi nu s\u00e4ga nej till s\u00e5dant som fj\u00e4rmar oss fr\u00e5n detta goda. Jag vill leva n\u00e4ra dig – Gud. F\u00f6rl\u00e5t min okunskap, allt dumt jag gjort som h\u00e5llit mig ifr\u00e5n dig.<\/p>\n
Ni m\u00e5ste nu vara fredliga som duvor men listiga som ormar sa Jesus till l\u00e4rjungarna. S\u00e4ger Jesus till oss. Ja det \u00e4r s\u00e5 mycket som vill rycka oss bort fr\u00e5n det i oss som \u00e4r det \u00e4kta \u2013 bort fr\u00e5n det viktiga samtalen, v\u00e5r \u00e4kthet.
\nGuds fiende i skapelsen vill inte att vi ska vara \u00e4kta. \u00d6ppna. Levande. Och det \u00e4r naivt att tro att vi inte uts\u00e4tts f\u00f6r f\u00f6rs\u00f6k till splittring, oreda och stress. <\/p>\n
I det h\u00e4r kyrkorummet, i b\u00f6nen, i det genuina m\u00f6tet med medm\u00e4nniskan finns motkraften.<\/p>\n
Ja det h\u00e4r \u00e4r en kolossal utmaning.
\nAtt v\u00e5ga leva i \u00f6ppenhet. Att st\u00e4nga av teven f\u00f6r en stund, s\u00e4ga nej till s\u00e5dant som fj\u00e4rmar oss livets \u00f6mt\u00e5ligheter, gnugga \u00f6gonen och str\u00e4cka oss mot varandra. <\/p>\n
Och s\u00e5 s\u00e4ga det till varann som vi aldrig aldrig \u00e5ngrar att vi sagt; jag tycker s\u00e5 mycket om dig, du \u00e4r viktig f\u00f6r mig, jag \u00e4lskar dig.<\/p>\n
Och det handlar till syvende og sist om mod, om modet att v\u00e5ga leva vapenl\u00f6s, \u00f6ppen och med \u00f6ppna h\u00e4nder. D\u00e4r finns det verkliga livet, det riktiga livet, det liv d\u00e4r vi n\u00e5r varann.<\/p>\n
Och s\u00e5 s\u00e4ger vi kanske \u00e4ngsligt
\nmen Herre, \u00e4r du med mig d\u00e5?
\nOch svaret lyder, ja, Jag \u00e4r lika n\u00e4ra dig som din h\u00f6gra tumme \u00e4r ditt h\u00f6gra pekfinger, v\u00e5ga lita p\u00e5 det, mitt barn. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Inf\u00f6r allhelgonahelgen har vi i konfirmandgruppen pratat om d\u00f6den. Och s\u00e5 har vi varit i Torsby, i Siris kapell och tr\u00e4ffat NN som ber\u00e4ttat om sitt arbete som begravningsentrepren\u00f6r. Han visade oss d\u00e4r en kista, en svepskjorta och i slutet av passet fick vi titta p\u00e5 en av byr\u00e5ns kistbilar, en f\u00f6rl\u00e4ngd Volvo 745. Ombyggda […]<\/p>\n","protected":false},"author":42,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"footnotes":""},"categories":[1],"tags":[],"class_list":["post-17","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserad"],"acf":[],"yoast_head":"\n