V\u00e4rml\u00e4nningen, och nu pratar vi i norra V\u00e4rmland, \u00e4r, tror jag, ovanligt medveten om sin sl\u00e4kt. Och nu inte bara kusiner utan \u00e4ven tre-, fyr-, och \u201dfemt-m\u00e4nningar\u201d och den s\u00e5 kallade \u201dkalassl\u00e4kten\u201d – de som \u00e4r sl\u00e4kt p\u00e5 l\u00e5ngt h\u00e5ll men som alltid ska bjudas p\u00e5 st\u00f6rre kalas. I alla fall enligt s\u00f6rmarkstraditionen.<\/p>\n
S\u00e5nt d\u00e4r har jag som v\u00e4stg\u00f6te inte en susning om. Och ibland kan jag bli en smula avundsjuk p\u00e5 den stenkoll p\u00e5 sl\u00e4ktskap folk h\u00e4r har. Ja jag tror det \u00e4r viktigt f\u00f6r ens identitet. Samtidigt \u00e4r det h\u00e4r en kunskap, en medvetenhet, som nog allt mer faller i gl\u00f6mska. Antagligen beroende p\u00e5 att folk flyttar och r\u00f6r p\u00e5 sig. <\/p>\n
S\u00e5 inspirerad av denna v\u00f6rdnad f\u00f6r sl\u00e4ktband kom jag i helgen med p\u00e5 en kusintr\u00e4ff p\u00e5 min fars sida. Ja, jag var ju en generation yngre men visst kunde jag f\u00e5 vara med. Bland det f\u00f6rsta jag fick l\u00e4ra mig d\u00e5 jag och pappa kom till Bergag\u00e5rden upp\u00e5 Hunneberg invid Varg\u00f6n var att mitt s\u00e4tt att st\u00e5 och h\u00e4nga p\u00e5 ena benet var ett typiskt k\u00e4nnetecken f\u00f6r \u201ds\u00f6lltorparns\u201d avkomma. Ja s\u00f6lltorparn, Johan, smed och h\u00e4stkarl, som med sin Josefina fick fyra pojkar och en dotter, han stod alltid s\u00e5 d\u00e5 han kopplade av. Pl\u00f6tsligt mindes jag hur jag satt i s\u00f6lltorparns kn\u00e4 \u2013 han var d\u00e5 nittio \u00e5r och jag tre – jag var s\u00e5 fascinerad av hans rynkiga ansikte, mustaschen stor och vit, de seniga h\u00e4nderna, snuslukten. Samtidigt som M\u00e4rta, sv\u00e4rdottern p\u00e5 S\u00f6lltorp envisades med att jag skulle smaka p\u00e5 hennes nyligen hemystade ost. Nej, jag ville inte. Och knep ihop munnen alltmedan Johan log. P\u00e5 g\u00e5rden h\u00f6nor och p\u00e5 \u00e4ngen h\u00e4star och kor. Och en damm som var livsfarlig om man inte kunde simma \u2013 och det kan man ju inte som tre\u00e5ring.<\/p>\n
Johan var i m\u00e5nga \u00e5r kusk \u00e5t bygdens barnmorska. Inte s\u00e4llan fick han vara med och hj\u00e4lpa till p\u00e5 f\u00f6rlossningar d\u00e5 det kr\u00e5nglade. Han var med och f\u00f6rl\u00f6ste barn helt enkelt. Ovanligt f\u00f6r en man p\u00e5 den tiden! <\/p>\n
P\u00e5 Bergag\u00e5rden fanns nu \u00e4ven ett foto p\u00e5 S\u00f6lltorparns far, Andreas, ocks\u00e5 han sm\u00e5brukare och smed. Andreas blev 95 \u00e5r och st\u00e5r d\u00e4r p\u00e5 fotot och lutar sig p\u00e5 ena benet och ler in i kameran mot mig. <\/p>\n
Varje morgon, innan s\u00f6lltorparna gick ut i ladug\u00e5rden, drack de ett stort glas varmt vatten och \u00e5t en veteskiva. Sen vankades frukost efter mj\u00f6lkningen. Pappa startar idag varje dag med ett stort glas varmt vatten. S\u00e5 \u00e4r han ocks\u00e5 vital f\u00f6r sin \u00e5lder, g\u00e5r regelbundet p\u00e5 gymnastik, spelar boule och sjunger i tre k\u00f6rer. Bra f\u00f6r en som n\u00e4rmar sig de 80 lika fort som jag de 50. Jag m\u00e5ste nog b\u00f6rja med det d\u00e4r glaset vatten snart jag med…<\/p>\n
Jag ombads att h\u00e5lla ett litet tal p\u00e5 Bergag\u00e5rden och inte minst ber\u00e4tta lite om min v\u00e4g mot pr\u00e4steriet \u2013 f\u00f6r hur det \u00e4n \u00e4r \u2013 jag \u00e4r bland de f\u00f6rsta i sl\u00e4kten som l\u00e4st p\u00e5 universitetet. Det \u00e4r inte ett sj\u00e4lvklart steg att ta n\u00e4r den erfarenheten saknas i ens sl\u00e4kt. Ja det visar flera unders\u00f6kningar att det \u00e4r en stark snedrekrytering till h\u00f6gre studier. De som inte har studievana \u00e4r underrepresenterade. S\u00e5nt k\u00e4nner man av d\u00e5 man b\u00f6rjar p\u00e5 universitet. Man r\u00f6r sig liksom inte med samma sj\u00e4lvklarhet i korridorerna, f\u00f6r sig inte med samma ledighet som m\u00e5nga andra och drar sig inte s\u00e4llan f\u00f6r att h\u00e5lla tal. Men allt s\u00e5nt g\u00e5r ju att \u00f6va sig p\u00e5. Och h\u00e5lla tal tycker jag nuf\u00f6rtiden \u00e4r riktigt roligt. <\/p>\n
Jag b\u00f6rjade s\u00e5 mitt lilla tal med att prata om sj\u00e4lva Varg\u00f6n, som \u00e4r en bruksort som under min uppv\u00e4xt var v\u00e4ldigt \u00f6ppen och gemytlig. Ja alla samarbetade och inget var om\u00f6jligt. Vidare hur jag idag kunde ser parallellerna till mitt \u00d6stmark d\u00e4r jag bor idag och att det antagligen \u00e4r just d\u00e4rf\u00f6r jag k\u00e4nner mig s\u00e5 hemma h\u00e4r. En s\u00e5dan bygdeanda som finns h\u00e4r \u00e4r inte n\u00e5gon sj\u00e4lvklarhet, den m\u00e5ste underh\u00e5llas och kan s\u00e5 l\u00e4tt d\u00f6 ut. <\/p>\n
S\u00e5 till sj\u00e4lva huvudfr\u00e5gan – varf\u00f6r pr\u00e4st? Hur kom det sig? Fr\u00e5gan h\u00e4ngde i luften d\u00e4r p\u00e5 Bergag\u00e5rden. Ja visserligen var det en vana f\u00f6rr i sl\u00e4kten att p\u00e5 s\u00f6ndagar gick man som alla andra i kyrkan. Ett kort p\u00e5 s\u00f6lltorpar-Johan i cylinderhatt och vit halsduk och l\u00e5ngrock d\u00e4r p\u00e5 Bergag\u00e5rden visade just p\u00e5 ett s\u00e5dant gudstj\u00e4nstbes\u00f6k i Flakebergs kyrka. H\u00e4starna st\u00e5r bundna p\u00e5 led utanf\u00f6r kyrkmuren, var och en med en p\u00e5se havre h\u00e4ngd under mulen. Faster Britt, blott fyra \u00e5r, som hade haft tidningar under kappan f\u00f6r att inte frysa p\u00e5 v\u00e4gen dit. <\/p>\n
Men varf\u00f6r pr\u00e4st Johan?
\nJag kom s\u00e5 att ber\u00e4tta om den unika v\u00e4stg\u00f6tafromheten och den \u00e4nnu mer unika Rydav\u00e4ckelsen – en bit fr\u00e5n Flakeberg. Rydav\u00e4ckelsen, med kyrkoherden Carl Johan Smedberg i centrum som blev s\u00e5 tongivande att en hel bygds tankev\u00e4rld pr\u00e4glades av den. Och som en f\u00f6ljd av denna v\u00e4ckelse blev ett tiotal enkla bonds\u00f6ner pr\u00e4ster i Svenska kyrkan. D\u00e4ribland den gamle karlstadsbiskopen J.A. Eklund. Och s\u00e5 inte minst Adolf Kloo, som sedermera blev kyrkoherde i V\u00e4stra Tunhem liksom i det d\u00e5 under uppbyggnad lilla brukssamh\u00e4llet Varg\u00f6n. Och Kloo kom att personifiera och vidarebefordra den form av luthersk kristenhet Rydav\u00e4ckelsen lyft upp och som pr\u00e4glades av till\u00e5telse, v\u00e4rme, \u00f6msinthet och ljus. Ja ett ljus s\u00e5 starkt att det trots att Kloo sen l\u00e4nge g\u00e5tt i pension d\u00e5 jag var konfirmand p\u00e5 n\u00e5got underligt vis \u00e4nd\u00e5 fanns kvar i den anda som pr\u00e4glade pr\u00e4sterna, som Kloo inte s\u00e4llan handplockat i ungdomsarbetet; kyrkv\u00e4rdarna, vaktm\u00e4starna, musikerna \u2013 ja hela kyrkan. <\/p>\n
Hur fascinerande \u00e4r det inte att en v\u00e4ckelse s\u00e5 l\u00e5ng tid tillbaka och s\u00e5 f\u00f6rh\u00e5llandevis l\u00e5ngt bort \u00e4nd\u00e5 kunde finnas kvar i mitt Varg\u00f6ns kapell, ja som en ljum svallv\u00e5g, och i mig s\u00e5 det fr\u00f6 till pr\u00e4stkall jag kom att f\u00f6rverkliga n\u00e4r jag blev \u00e4ldre? Min sl\u00e4kts ovana att studera till trots. <\/p>\n
V\u00e4ckelse, undrar nu kanske n\u00e5gon, vad \u00e4r det? Jo det \u00e4r n\u00e4r en bygd under en viss tid f\u00e5r erfara den helige ande p\u00e5 ett s\u00e5 m\u00e4rkbart vis att det blir fullst\u00e4ndigt naturligt att tro och be och hoppas. Prestigen \u2013 som kan vara ett annat s\u00e4tt att ben\u00e4mna arvsynden \u2013 ger liksom vika. Och man m\u00f6ts i en anda av tro och hopp. <\/p>\n
Idag lyser emellertid \u00e4kta v\u00e4ckelse med sin fr\u00e5nvaro i v\u00e4stv\u00e4rlden. Man kan spekulera i varf\u00f6r. Andens vind och kraft blossar upp i de delar i v\u00e4rlden som relativt nyligen n\u00e5tts av evangeliet om Jesus Kristus men vi, som har s\u00e5 m\u00e5nga chanser att k\u00e4nna till detta budskap, f\u00f6rdjupa oss i det, leva i det \u2013 \u00e4r utel\u00e4mnade till ett liv utan v\u00e4ckelsens hj\u00e4lp. Och jag kommer och t\u00e4nka p\u00e5 Mose och det utkorade folket som var h\u00e4nvisade till att leva 40 \u00e5r i \u00f6knen. F\u00f6rst i efterhand kunde de se att det fanns en f\u00f6rdold mening med \u00f6kenvandringen. En tuktan, en l\u00e4roperiod, en tillr\u00e4ttavisning. Och kanske, ja jag tror det, \u00e4r fr\u00e5nvaro av v\u00e4ckelse i v\u00e5rt land och \u00f6verallt annars i v\u00e4stv\u00e4rlden ett tecken p\u00e5 att vi som civilisation far f\u00f6r h\u00e5rt fram, \u00e4r f\u00f6r ok\u00e4nsliga och f\u00f6r fokuserade p\u00e5 annat \u00e4n det vi borde s\u00e4tta i f\u00f6rsta rum \u2013 n\u00e4mligen att som Jesus undervisade oss: Av hela v\u00e5rt hj\u00e4rta, hela v\u00e5rt f\u00f6rst\u00e5nd, hela v\u00e5r sj\u00e4l och hela v\u00e5r kraft \u00e4lska Gud och v\u00e5r n\u00e4sta som oss sj\u00e4lva.<\/p>\n
(Denna betraktelse \u00e4r publicerad i Memphis magazine nr 7)<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
V\u00e4rml\u00e4nningen, och nu pratar vi i norra V\u00e4rmland, \u00e4r, tror jag, ovanligt medveten om sin sl\u00e4kt. Och nu inte bara kusiner utan \u00e4ven tre-, fyr-, och \u201dfemt-m\u00e4nningar\u201d och den s\u00e5 kallade \u201dkalassl\u00e4kten\u201d – de som \u00e4r sl\u00e4kt p\u00e5 l\u00e5ngt h\u00e5ll men som alltid ska bjudas p\u00e5 st\u00f6rre kalas. I alla fall enligt s\u00f6rmarkstraditionen. S\u00e5nt d\u00e4r […]<\/p>\n","protected":false},"author":42,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"footnotes":""},"categories":[1],"tags":[],"class_list":["post-237","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserad"],"acf":[],"yoast_head":"\n